DU&JAG
"Det finns ett hemligt band mellan långsamheten och minnet, mellan snabbheten och glömskan" skrev tjeckiske författaren Milan Kundera i sin roman "Långsamheten".
Norske författaren Erling Kagge utvecklar i sin essäbok "Att gå"; "Tiden går fortare när vi ökar tempot. Jag hinner knappt uppfatta någonting när jag skyndar mig".
Löpningen har blivit något av en folkrörelse med mängder av motionärer som i maklig takt – och som ett slags gestaltning av nämnda citat – befolkar gångbanor och elljusspår. Löpargrupper startas och podcast-världen är fylld av löparsnack.
Men Micke, han kallas så, är ingen vanlig springpojke. Han har tagit löpningen ytterligare ett steg och tävlar alltså på de allra tuffaste distanserna.
För den skull går det inte särskilt fort, ultralöpning handlar istället om att hålla igång länge. På ett sätt det mest radikala man kan göra i en tid då det mesta handlar om att hålla ett högt tempo.
När allting stämmer når han, säger han, ett närmast meditativt tillstånd.
– När man når det där flowet och de positiva tankarna, när man liksom bara flyter fram…det är magiskt. Man är oövervinnlig. Men å andra sidan…tankarna kan växla snabbt, då gäller det att hålla emot.
Ultramarathon innefattar de distanser som är längre än det normala maratonloppets 42 kilometer. 100 miles (16 mil) är en central distans, det förekommer även lopp över tid; sex timmar, 24 timmar och ända upp mot sex dygn. Micke tillhör de främsta i landet på 16-miladistansen.
Livet som långdistanslöpare började vid 32 års ålder på en badrumsvåg i Visby våren 2012, åtta år sedan nu.
– Ja, skrattar han där vi sitter i lägenheten på det nybyggda A 7-området, då kände jag mig inte särskilt fräsch, jag hade ingen ordning på livet, hängde på Munken, käkade för mycket, spelade lite innebandy med polarna, det var väl det enda.
Det var så mycket efteråt, en tid i livet som nu i efterhand ska visa sig vara ett enda stort före.
Men det där kommer vi till.
Micke, som arbetar som gymnasielärare i historia och svenska, växte upp i Slite, föräldrarna kommer från det svensktalande Finland och även Mikael har en svag finlandssvensk melodi i sitt sätt att prata, uppblandad med gotländska och skånska.
Trots familjens flytt till Lund när han var nio ser han Gotland som sitt riktiga ”hemma”. Kors och tvärs har han flyttat men hela tiden återvänt till ön, faktiskt hela tre gånger i vuxen ålder.
Senast för knappa året sedan, då efter ett år på Åland, flickvännen Toves hemö.
Tove som kom in i hans liv för sju år sedan, det största och bästa som hänt honom, säger han. Vi kommer till det också.
I Slite var månskensrinken central, Micke tränade överstegsåkning och klubbteknik redan i barnaåren, lirade med IK Graip, fortsatte på fastlandet och höll hockeysatsningen vid liv tills han var 21.
Ytterligare några år spelade han på längre nivå under lärarstudierna i Uppsala i tidigt 2000-tal och var därefter en tid ungdomstränare i Visby Roma.
Men efter ishockeykarriären tappade han alltså, säger han, styrseln.
Färre inrutade dagar, inga träningar att gå till, lättjan som åt sig in medan portionerna på tallriken förblev lika stora som tidigare.
Och så, på våren 2012, när han kom hem från en veckas skidsemester i Tyrolen och klev upp på den där vågen och insåg att…
– …man inte ska väga över 100 kilo när man är 182 lång, ja, det var ett uppvaknande.
Så han tog tag i sitt liv och började träna. Igen.
Han hade mycket gratis, säger han. Att ha ägnat sig åt idrott under många år hade skapat en grundfysik, men för den skull tyckte han inte löpning var speciellt kul. Under lagidrottsåren var det mest ett nödvändigt ont.
– Jag kom igång med en del crossfit, sprang aldrig några lopp eller så. Men så var det en bekant som skulle springa Stockholm marathon året därpå, det här var 2014, på hösten, så jag tänkte att jag hänger på.
Det gick vägen, med egentligen minimal träning, 3 och 20 i ösregn.
– Jag tog aldrig tag i det och tiden gick, två månader före loppet började jag förbereda mig.
Två månader inför fyra mil!
– Ja, du vet, man sköt upp det hela tiden. Men jag insåg sedan att om jag springer långsamt, då kunde jag springa ett par mil…det var som en aha-upplevelse. Det är klart att jag hade grunden efter att ha tränat hockey i så många år, men det gick ändå förvånansvärt enkelt.
Hösten efter maran, 2015, anmälde han sig till till GUM, Gotland ultramarathon, 51 kilometer längs ön nordvästra kust.
Att ha övervunnit sina gränser slog an den behagliga ton inom honom som ljuder där än.
"Så du erkänner brott?" sa den gotländska polisen under förhöret på stationen. Och det gjorde han, Micke. Dubbelt medborgarskap som han har så ville finska försvaret ha in honom för värnplikt. Hela tiden sökte han anstånd för studier till det inte gick längre, då struntade han helt enkelt i att åka - och då blev det polissak. "Så du erkänner!?". Längre än så gick det inte, nu är Micke överårig och fri utan att ha behövt sona.
Det har gått några år sedan de där första stegen in i en ny värld, från lagsport till individuell idrott, från relativ lättja till ett inrutat träningsschema.
Just den här dagen ska han, efter intervjun, springa till VOK-stugan i Follingbo, snurra några varv på spåren där, och sedan ta sig hemåt. Löpningen är en del av hans liv, det är mer naturligt att träna än att inte göra det.
– Det är mitt normalläge. För andra kan det vara att sätta sig i soffan när de kommer hem, för mig är det normala att byta om och ge mig ut.
Han förstår att många undrar över de långa sträckorna, det gjorde han ju själv en gång i tiden.
I tidningens arkiv finns en artikel döpt till ”Springdårar” (Ping, kollega Linus Ehn). Den handlar om när Micke och några vänner sommaren 2018 sprang de 16 milen mellan Fårö fyr och fyren vid Hoburgen.
– Ärligt talat tyckte jag, när jag först hörde talas om ultralöpning, att de var helt galna.
Och nu är du en av dem.
– Ja. Och självklart är det inte friskvård vi håller på med, inte de tuffaste loppen. Men när man klarar de här distanserna…man når liksom något annat, ett välbefinnande som är svårt att förklara.
Någon vecka före den här intervjun deltog Micke i en träningsultra på Gotland, 6,7 kilometer, start för en ny runda varje heltimme, på den 17:e timmen var han ende kvarvarande löparen, då var klockan ett på natten, bakom sig hade han drygt elva mil.
Mycket träning krävs naturligtvis för dessa distanser– ofta med kompisarna i Gotland Trailrun – men i någon mening är det allra mest en mental utmaning.
– Man bestämmer egentligen redan i förväg hur det kommer att gå.
Utveckla.
– Ja, ska man springa 16 mil måste man ha en rimlig uppfattning om hur långt det är, vilken tid det kan komma att ta, man kommer att nå det där flowet men måste också förlika sig med tanken på att benen kommer att göra ont och att du kommer att vilja lägga av…det gäller att trycka bort de tankarna, hela tiden jobba med det positiva.
I den där artikeln som döptes till ”Springdårar” säger du att du mellan Fårö och Hoburgen levde på cola, Snickers och chips. Det skulle kunna vara min fredagskväll.
– Det är mest sportdryck och gel, men man behöver sockret och saltet också och då är colan och chipsen bra.
Är du bra på att äta chips, rent allmänt.
– Mycket bra.
Kan du äta fyra stycken hemma i soffan och sedan stänga påsen?
– Absolut inte, har påsen öppnats tar den slut. Och jag har en sambo som gärna hjälper till. Klarar du det? Att bara äta fyra?
Nej, inte en chans.
Utdrag ur Mikaels träningsdagbok: ”Blåsigt fredagsmys 16,1 km”, ”Segt i pissväder 20,1 km”, ”Morgongädda 12,8 km” och ”Lätt bakis 22,5 km”. Fram till den dag vi ses har Mikael sedan årsskiftet gjort 228 träningspass om totalt 266 timmar. Sammanlagd löpsträcka 2469 kilometer.
Vi bryter av intervjun här med lite andra frågor, som en kort vätskepaus under en mara, tack till podcasten ”Värvet” för idé och inspiration.
Vilken är din relation till snö?
– Fundamental, skulle jag säga. Jag har spelat hockey på uterinken, som det var i början, och åkt skidor, både utför och längd. Jag har alltid gillat snö.
Berätta om ett tillfälle när du blev starstruck.
– Det är enda gången jag tagit en selfie, tror jag. Det var när Björn Hellberg satt i Farsta centrum och signerade böcker. Jag har alltid varit en stor fan av ”På spåret” och var bara tvungen att gå fram, köpa en bok och ta en bild.
Björn Hellberg av alla människor! Ja, ja. Hur skulle dina vänner beskriva dig?
– Att jag pratar mycket, det kanske du märkt!? Och jag tror de upplever mig som lättsam och att jag bryr mig och ställer upp.
Berätta om ett bra fusk under din skoltid.
– Vågar jag berätta det, jag som är gymnasielärare?
Kom igen.
– Okej, det var i Lund, i trean på gymnasiet, vi hade slutprov i kemi med en A- och en B-del, hade man rätt på hela A-delen räckte det för att bli godkänd. Vi var några stycken som mutade den bäste i klassen med öl på studenten om han gömde svaren på toa. Vi blev godkända!
Vilken är den enskilda händelse i livet som påverkat dig mest?
Han tänker sig bakåt, går sekundsnabbt igenom sitt liv, säger sedan:
– Det är när jag träffade Tove, det är sju år sedan nu. Fram till dess hade jag levt själv sedan jag flyttade hemifrån, ingen att ta hänsyn till, präglad av att bara tänka på mig själv. Att dela tillvaron med Tove har fått mig att växa som människa, allting har bara blivit bättre.
Tove, åländskan från Mariehamn, pluggar på Campus Gotland, Micke är alltså lärare i svenska och historia på Gutegymnasiet. Den här märkliga våren pluggar och arbetar de båda hemma, Micke leder och hjälper sina elever via skärmen på köksbordet.
Nu hinner de ses mer än tidigare, det är bra, Mickes idrott är annars tämligen tidskrävande.
– Men hon har förståelse och tränar en del själv, så det funkar.
Vad tänker du på under dina längre pass?
– Allt och inget, säger han.
Löpningen må på många sätt vara en ventil från övriga livet, ett sätt stänga vardagen ute. Men det ger också möjlighet till förkovring. Ofta har han poddar i öronen, om hockey eller löpning för nöjes skull, eller om skola, forskning, historia och politik för sin vetgiriga sida.
Jag frågar om han springer till eller ifrån och han säger att han egentligen göra båda delarna; han springer till en tillhörighet, kompisgängen som tränar tillsammans, fostrad inom lagidrotten går längtan efter det tugget aldrig ur.
Och samtidigt, det måste han erkänna, säger han, är det också ett slags tafatt försök att springa ifrån åldrandet.
– Jag fyllde 40 för några veckor sedan…jag vill inte stagnera och tror inte jag nått min fulla potential än faktiskt. Men om det är en ålderskris…jag vet inte, det är i så fall inget jag gärna erkänner.
Jo, jag vet, du som läser. Du studsade till tidigare på en notering i träningsdagboken: ”Lätt bakis 22,5 km”. Det var lördagen den 11 januari i år.
– Jag är väldigt förtjust i öl, förklarar han.
Du också!?
– Ja, så det kan bli en del stouts och porters emellanåt, då känns det inte alltid optimalt när man vaknar.
Men du gav dig ändå ut på dina drygt två mil.
– Det är ingen som tvingar mig till det här, jag gör det för att jag vill det och jag skulle aldrig ställa in ett planerat pass för att jag inte skött mig dagen före. Det kan gå lite tungt i början men efter ett tag är det bara härligt.
Framtiden, då? Det finns ju så mycket framtid. Han hade tänkt sig ett lopp i England i sommar, av det blir intet.
Han hoppas på några äventyrslopp på ön med kompisarna och "Kullamannen" i oktober, helvetesloppet i nordvästra Skåne med tillnamnet ”To hell and back”, 16 mil, 4300 höjdmeter, mer än ett dygns löpning.
I "Kullamannen" har han nått sina max hittills, i såväl tid som distans. 26 timmar och 29 minuter och faktiskt hela 170 kilometer.
Det föranleder naturligtvis ytterligare en fråga, för att få balans och perspektiv på alla dessa långben.
Hur kort har du sprungit?
– Det var vid vår förra lägenhet en dag när det var snöblandat regn från sidan, jag tänkte att det bygger karaktär att ge sig ut. Så jag gav mig av men kände direkt att jag behövde göra nummer två, vände tillbaka och blev kvar inomhus. Så...sju meter, kanske.