Anna Ljung har byggt upp förmågan att bära de berättelser hon får höra inom sig själv.
Under corona-åren har döden förvandlats från något djupt mänskligt till ett siffer-race. Människor har alltid gått ur tiden, det är förutsättningen för livet, i Sverige avlider drygt 90 000 personer per år.
Men sällan förr har dödstalen varit så centrala som sedan våren 2020, från dag till dag uppdaterade i staplar och diagram.
I denna tidning, i andra media och i samtalen över fikaborden.
– Ja, säger Anna Ljung, där vi sitter i den lilla sjukhuskyrkan på Visby lasarett. Kanske gör siffror att vi håller distans till döden.
Ja, kanhända är det så.
När varje enskild siffra i statistiken innebär en människa som insjuknat eller mist livet kan det vara svårt att hantera på annat sätt.
Hon minns, Anna. Minns nyhetssändningarna som inleddes med stigande antal döda, sedan börsen som föll och sedan vädret med sina fjorton grader och sol. Siffror, siffror, siffror.
För henne handlar det förstås om att ta sig bakom siffrorna, om att se människan i sin djupaste sorg och förtvivlan, den vars liv snart är tillända eller den anhörige som förlorat en livskamrat.
Vi pratar om det i den här intervjun, nu när Allhelgonahelgen närmar sig. Om att, som hon säger:
–Jag hade nog inte kunnat leva just mitt liv om jag inte var pastor. Jag vill vara ödmjuk över att människor i förtroende vill dela sina svåraste stunder och ibland även sin sista tid med mig. Det är fint. Stort.
Anna är sedan 13 år sjukhuspastor på 25 procent. Hon skulle inte orka fler procent, allt det svarta tynger, även om att vara till hjälp fyller henne med mening. Övrig tid, 75 procent, arbetar hon i Tjelvarkyrkan.
Hon har det med sig från barndom och uppväxt i Visby innerstad, säger hon. Viljan och ansvaret att hjälpa och stödja människor som har det svårt.
Ett hem fyllt av trygghet och kärlek, två äldre bröder, en pappa som var kirurg och en mamma som var lärare. Kyrkan var en tidig plattform, liksom andra organisationer med samma värdegrund, som Röda Korset, Amnesty, Rättvis handel och ISAK, Isolera Sydafrika-kommittén.
– Vi som har det bra har ett ansvar att hjälpa människor som har det sämre. Det är en ledstjärna jag fick med mig tidigt och som jag försökt följa i alla år.
Vem var du i de där viktiga åren runt gymnasietiden, då man i någon mening blir sig själv?
Hon funderar en stund, det gör hon ofta, orden får lov att ta tid och först fyllas med tankar:
– Idrottare, höll på med löpning och basket, engagerad i många föreningar, duktig i studierna. Jag gick natur och hade siktet på att bli läkare. Men en dag kom tanken "Vad roligt det skulle vara att få vara pastor!".
Varför? Var kom tanken ifrån?
– Existentiella funderingar, tror jag. Vad innebär det att vara människa? Hur och var är Gud? Samspelet mellan att vara människa och frågor om Gud.
Hon berättar om en allvarlig ung tjej som bar en inre smärta över andras smärta, såväl människor i hennes närhet som de långt bort, de hon såg och hörde om i nyhetssändningarna på tv.
Så starkt kände hon det, säger hon, att hon var tvungen att ge sig ut i världen för att förstå mer om livet som människa här på jorden.
Och så blev det. Det är vistelser som lagt den grund i henne som hon står på idag, en trygghet och erfarenhet att bottna i.
Vi ska till de personliga mötena i dödens närhet, på Visby lasarett och i människors hem, i den här intervjun. Men först till USA, till Schweiz, till Japan och Israel/ Palestina. Platser utomlands där hon bott och arbetat genom åren.
Mest har kanske den första resan, den till New York och arbetet i Lutherska kyrkan direkt efter gymnasiet, präglat henne.
– Jag jobbade på lägergårdar och retreatcentra, mötte storstadsbarn som aldrig varit i skogen, aldrig upplevt miljöer bortom stadsljuset, ibland rädda för våld. Att möta den rädslan när jag kom från min trygga uppväxt var omtumlande.
Det blev sammanlagt nära fyra år i USA, sedan en sommar i Japan där hon arbetade med barn i ett samhälle med mycket press och ett språk hon inte förstod, vilket givit en förståelse för det utanförskap många flyktingar upplever.
På 90-talet hade hon en internationell tjänst baserad i schweiziska Genève, där resor runt om i världen ingick; internationella kyrkokonferenser, besök hos kyrkor och ungdomsrörelser, som i en indonesisk bergsby, i latinamerikanska storstäder, i en by i norra Togo.
– Arbetet gav stor insikt i hur det är att vara kristen i olika kulturer och hur livet präglas av de sammanhang man lever i. Hur formar man sin tro och sitt sätt att leva utifrån det samhälle man bor i?
Formats har hon också av arbetet i Betlehem vintern 2006-2007, boende på av Israel ockuperad mark, som en del i ett ekumeniskt följeslagarprogram.
Smärtsam är orättvisan av att faktiskt ha en flygbiljett hem.
– Volontärer för kyrkan har ombetts närvara för att sedan åka hem och berätta vad vi sett och hört. Nyttigt, viktigt. De kristna där är i absolut minoritet och lever ett utsatt liv. Men att ha den där biljetten, medan de var tvungna att vara kvar…det gjorde ont.
1992 blev Anna Ljung ordinerad som pastor inom Missionskyrkan. För tio år sedan skapade Missionskyrkan, Baptistkyrkan och Metodistkyrkan ett nytt gemensamt kyrkosamfund med namnet Equmeniakyrkan.
Sjukhuskyrkan, Visby lasarett
Vi är tillbaka i nuet nu, i den här intervjun. Sjukhuskyrkan i Visby, tisdag förmiddag, där ute över Östersjön ett regngrått dis, Anna har jour, när som helst kan telefonen ringa.
En människa i existentiell kris kan behöva ett själavårdande samtal, en olycka kan kräva hennes närvaro, någons liv kan sekundsnabbt har slagits i spillror. Aldrig vet hon vad hon möter.
Men ett vet hon trots allt:
– Jag möter människor som alla har samma värde. Människor som vill bli sedda, lyssnade på, tagna på allvar. Även de som kan uppfattas som besvärliga på ett eller annat sätt. Det är viktigt att ha som grund att de som kommer med sin oro ska bemötas med värdighet. När jag är efterfrågad är det för att gå in i någons kris.
Jag har frågat vad hon möter med sin vita krage på och jag sitter tyst och låter henne berätta.
Hon gör det långsamt och länge, berättar om den utbredda ensamheten i samhället och ångesten som många rids av mitt i eller i slutet av livet, då sjukdom ätit sig in och döden närmar sig.
Sorgen över att inte få se barnen ta studenten, kanske inte överleva julen.
En del vill prata om annat. Bara prata. Och då gör de det.
– Jag häpnar ofta över det förtroende jag får, vanliga eller smärtsamma livsberättelser som bygger på något så enkelt som att ge rum för någon annan och verkligen orka lyssna.
Och det gör du?
– Ja, säger hon. Det gör jag. Men det finns en anledning till att jag bara har 25 procent, för det är mycket mörker, mycket förtvivlan. Det finns ju något fint i att få vara med människor i deras svåraste stunder.
Anna Ljung är sjukhuspastor på Visby lasarett. Hon är fylld av ödmjukhet inför att få vara en del av mångas svåraste och ibland sista tid i livet.
Hon nämner sina tre ledord: Tid, lyssnande och närvaro. Så enkelt egentligen, men en bristvara i ett allt mer slimmat samhälle.
– Jag har inget stetoskop, kan inte skriva ut några mediciner. Det jag har möjlighet att göra är att ge av min tid, verkligen lyssna och vara där för de som vill det.
Närvarons kraft kan förändra människor, rent av förändra världen. Hon tar exempel från vardagen; att sitta med barnen och se en film, att följa med på träningen…närvaro som skapar trygga och sedda individer.
– Samma kraft känner jag i mitt arbete. Hur närvaron kan hjälpa i de svåraste av stunder.
Går det att lämna jobbet på jobbet?
Hon dricker av sitt te, ler, säger:
– Nej. Nej, det går inte. Det finns alltid med mig. Men jag har lärt mig att sortera inom mig själv. Och jag får också handledning, utan det hade det aldrig gått.
Och så gråter hon sin egen gråt, säger hon.
Ibland i samvaro med den ångestridna människan hon möter, ibland efteråt, men även under den här intervjun. Vi pratar, förstås, inte om enskilda fall, men ibland kommer känslorna ändå så nära.
– Förlåt, säger hon och torkar sina tårar.
För det handlar om att följa med in i människans allra djupaste mörker, först där går det att riktigt hjälpa, då alla skygglappar och försvar är borta.
Att vara liksom naken i sorgen och ångesten.
Hon berättar om en sorgegrupp hon för närvarande leder, för föräldrar som förlorat barn i suicid.
– Vi träffades i går…jag blev så tagen av all deras smärta.
Den kostar på, denna smärta. Hon drar sig undan i familjens sommarhus på Faludden. Där ser hon det öppna landskapet och där borta: havet. Ingenting står i vägen för horisonten.
Där kan hon tänka sina egna tankar och vistas i sig själv. Där på terrassen ger vilan henne ny kraft.
För även om det tillhör jobbet som sjukhuspastor att vara ett stöd i andras mörker, har inte heller hennes dagar alltid varit ljusa.
Livet ger och tar, så är det.
En ett år äldre lekkamrat drunknade när Anna var fem år, en god tonårsvän dog i suicid, en skilsmässa slet sönder henne och i många år har hon lidit av magsmärtor.
Men samtidigt vet hon att hon så här långt är förskonad från det allra värsta.
– Och där har vi det där igen. Vi som har det bra har ett ansvar att hjälpa dem som har det sämre. Empati för andra är viktig i samhället.
Du har tystnadsplikt, hur klarar du det? All denna tyngd, inte kunna komma hem och berätta.
– Jag har byggt upp förmågan att bära berättelserna inom mig. Jag har lättare att bära än berätta…då skulle det aldrig ta slut. Jag varken får eller vill föra något vidare.
I mars 2020 vändes världen upp och ner, coronaviruset slog till och många avled till följd av covid-19. I dagsläget har 53 personer på Gotland dött med sjukdomen, omkring 1500 har smittats.
Siffror där, igen.
Jag frågar hur det påverkat det Anna möter i sitt arbete, och hon säger att det blev svårt att ta in hur ett virus som drabbar hela världen också välter världen för den lilla, lokala människan.
– Jag förlorade min närmaste pastorskollega i coronan, det gick fort, då betydde de där siffrorna verkligen ingenting, här var det en människa. Det kom med ens så nära.
Anna Ljung, sjukhuspastor, Visby lasarett
En märklig känsla var, säger hon, hur de som drabbats av ”vanliga” sjukdomar, plötsligt måste anpassa sig till nya restriktioner. Människor kunde inte ta farväl genom att vara nära, begravningar hade maxantal och inte minst blev ensamheten i samhället än tydligare.
I samband med detta startade Anna, tillsammans med socionomen Jane Martell och kyrkoherden i Eskelhem Monika May, verksamheten ”Anonyma ensamma Gotland”.
En mötesplats för de som drabbats av det som beskrivits som en av vår tids största folksjukdomar. Ofrivillig ensamhet, för att man aldrig hittat kärleken, för att livskamraten gått bort eller kanske för att barnen flyttat hemifrån.
– Det är en mötesplats där människor får prata till punkt. Vi möts i Tjelvarkyrkan men det finns inga kyrkliga förtecken.
Så går de, dagarna i livet som vi känner det. Sorgen hand i hand med glädjen, för glädjen finns ju där också.
Höstens färger, de röda och gula, havet hur det dundrar in, kraften i svallen som definierar vår litenhet, löpningen där längs Strandpromenaden, tystnaden på Faludden där ingenting skymmer varken sikt eller insikter, skratten, de från djupen, lika välgörande och rensande som emellanåt gråten.
Anna möter den, glädjen, genom musiklekis, konfirmander, samtalsgrupper, dop, vigslar och annat livskraftigt i arbetet.
Det är viktiga motpoler mot sorgen.
Det känns som att du hamnat rätt. Eller skulle du följt din första tanke och blivit läkare?
Nej, skrattar hon.
– Jag skulle inte kunna leva just mitt liv utan att vara pastor. Det är det jag är, under alla delar av dygnet. Det lever så djupt i mig.
DU&JAG, Anna Ljung.