Dags för EM-final i fotboll. Edoardo Futi och Casey Truman bor båda i Visby men håller på var sitt lag. Det blir en spännande väntan inför avspark 21.00 på söndag.
Söndagen är ingen vanlig söndag för de båda, Edoardo Foti och Casey Truman. Det en dag fylld av våndor och väntan inför EM-finalen på Wembley i kvällningen.
Jo, det handlar till dels om sport på Du&jag-sidorna i dag.
”Football is coming home” sägs det. Hem till England, den moderna fotbollens födelseland. I 55 år har engelsmännen väntat på en stor final.
Då, 1966, blev England världsmästare på just Wembley stadion. 2-2 vid full tid mot Västtyskland, Geoff Hurst blev matchhjälte i förlängningen. Hans (omdiskuterade) segermål finns inristat i hjärtväven på varje sanntroget fotbollsfan i landet.
Nu är nationen för andra gången i en stor final:
– Ja, säger Casey. Det är en historisk match. De får ta in 60 000, tror jag. Av dem är 40 000 fulla engelsmän så det blir ett tungt tryck på laget.
Vi träffas vid domkyrkan i Visby för att ta pulsen på två sanna fotbollsvänner vars hjärtan klappar för skilda landslag.
Men mest klappar de för fotbollen, för själva matchen. Och de är faktiskt eniga. Vilken lag som helst kan vinna titeln.
Ja, så är det, så klart. Men även efter mer noggranna analyser av spelare och spelstil anser de att det är oerhört jämnt, oerhört öppet.
– England är bra, därför är de i final. Vi är bra, därför är vi i final, säger Edoardo.
– Ja, båda lagen spelar med stor press på sig. Går det till straffar, då vinner Italien. Vi är kassa på straffar, säger Casey, som dock tillägger ”obviously we´re gonna win”.
Vi ska ta oss till den förestående matchen i det här reportaget men först bakåt i tiden, till Sicilien och West Midlands.
Vi börjar där, i hjärtat av England, bland fish and chips och pints of lager. Det var där han växte upp, Casey Truman. I industristaden Birmingham med sina en miljon invånare.
Han tänker sig tillbaka till barndomen, till tegellängorna och heltäckningsmattorna. Allt handlade om fotboll:
– Det var det vi gjorde, spelade på gatan. Det gjorde alla. Några började med rugby, men fotboll var det som alla höll på med, från morgon till kväll.
Fotbollen har sedan följt honom genom livet. Han lirade i skollaget och sedan han kom till Gotland för fyra år sedan har han tillhört Visby AIK och numera Visby Bois.
Casey Truman, Visby, från Birmingham.
I djupet av hjärtat är han ett fan till just sporten fotboll:
– Du vet, man går till puben, tar en öl och kollar matchen. Det spelar ingen roll vilka som spelar…det är en livsstil.
Vilket är favoritlaget?
– Aston Villa.
Förstås. Birmingham-lag, ju!
– Ja. Vi har haft det tufft i Premier League en tid men i år gick det okej. Vi har tre spelare i EM-laget, det är bra.
Casey flyttade till Gotland 2017. Koppling till ön finns då hans pappas fru är gotländska. Tidigare har han arbetat som bartender men är i dag businessmanager på ett eventföretag.
Jobbet kommer alltid först, säger han, men medger att det inte blivit mycket tid över till så mycket annat under EM-perioden, den som startade den 11 juni.
– Jag har sett alla matcher, säger han.
Alla?
– Yes. Det är fotboll. Jag har suttit i någon restaurang, kollat hur lagen spelar, fantiserat om vilka spelare man vill ha till Villa.
Danmark har imponerat, tycker han. Danmark som England slog ut i semifinal. Tyskland och Frankrike har gjort släta figurer…säger han och fortsätter analysera övriga lags insatser.
Varför är just fotboll så stort i England, som du ser det?
Han ser sig omkring där vi sitter ovan domkyrka och tegeltak, pekar mot himlen, regnet är på ingång, säger:
– England är ingen vidare plats att leva på och vem vill bo där det jämt regnar!? Det finns mycket skit där så fotbollen blir som en flykt, där kan folk leva ut, man går till puben och hejar på sitt lag.
Okej, ytterligare en engelsk röst. Nigel Bell, Mästerbybo och Leeds-supporter med ursprung i Yorkshire: "Jag ser matchen med några engelska kompisar i Visby, vi brukar titta tillsammans. Men vilken match! Det är länge sedan England varit så här nära en titel, jag hoppas vi får fira riktigt ordentligt!".
Och nu vidare till Italien. Edoardo Foti är född och uppvuxen i lilla staden Taormina med sina 10 000 invånare, belägen på Sicilien i Medelhavets salta vatten. Italiens stövel-tå, olivlundar, pasta con le sarde och vin på fat.
Berättelsen om hans liv är, geografin undantagen, märkligt lik berättelsen om Casey.
Ja, säger Edoardo:
– Vi spelade också fotboll på gatan när jag var liten. Hela tiden. Det behövdes ingen plan, bara vi hade en boll kunde vi spela.
Det blev aldrig någon aktiv fotbollsspelare av honom, istället började han med tennis och på senare år padel. I dag arbetar han som just tennis- och padeltränare på Gotland.
Edoardo Foti, Visby, från Taormina, Italien.
Edoardo flyttade till Gotland, från en ö till en annan, för sex år sedan. Varför? Jo, hans mamma är gotländska och familjen valde Sverige.
Han är till dels svensk, jodå, och hans svenska är flytande, men i hjärtat är han ändå italienare, säger han:
– Det är ändå mitt hemland, det var där jag växte upp. Ibland längtar jag dit, till maten och klimatet.
Om Sverige och Italien möts i fotboll?
– Då håller jag på Italien. Alltid. Men helst vill jag inte att de ska mötas, jag håller på Sverige när de möter andra lag.
Egentligen är han inte så vansinnigt fotbollsintresserad, det tar inte över hans liv. Juventus är för all del favoritlaget, men han bryr sig ändå sparsamt om hur det går i landets högsta serie.
Men när det kommer till landslag…då är det en annan sak.
Det handlar om känslan för landet, Edoardo beskriver det som något djupare än en fotbollsmatch, fotboll som närmast är religion i Italien.
Det går under huden, lagets framgångar föder en stolthet som känns i blodet.
– Jag minns när Italien vann VM 2006, jag var tio år då. Det var en så stor grej, folk var helt galna, fotboll är det viktigaste man har i Italien.
Vissa kommentatorer menar att framgångarna i år är viktigare än vanligt, med tanke på hur hårt landet drabbats av pandemin. Hur tänker du kring det?
– Jag vet inte…när landslaget spelar och vinner är det alltid stort. Det är tomt på gatorna när det är match. I stunden av glädje glöms de tuffa åren förstås bort för ett tag, så i den meningen kan det kanske vara så, säger han.
Även Edoardo har följt mästerskapen noggrant. Hemma eller på någon restaurang, för honom spelar det inte så stor roll var han befinner sig.
Dock finns det viktiga ritualer som inte tummas på när Italia spelar.
– Jag sjunger alltid med i nationalsången, ”Il canto degli italiano”. Jag står upp vid tv:n, håller handen på hjärtat och sjunger tillsammans med spelarna. Sedan är jag helt inne i matchen…ingenting får störa.
Så att be dig gå ut med soporna är inte aktuellt?
– Inte under spelets gång. I paus kanske…nej, inte då heller. Då lyssnar jag på experternas analyser så nej, ingenting får störa.
Okej, ytterligare en italiensk röst. Emilio Fontana, Visbybo och Milan-supporter med ursprung i norra Italien: ”Jag vet inte var jag ser matchen, jag har inte bestämt mig. Men om Italia vinner går jag upp med en flagga på garagetaket, det brukar jag göra. Italien har spelat bra, det ska bli spännande. Men jag tar det lugnt, jag är inte lika het engagerad som förr” skrattar han.
Bobby Moore höjer VM-bucklan på Wembley 1966. Det är senaste gången England var i en stor final.
England, som alltså inte nått så långt i ett internationellt mästerskap sedan 1966, mot Italien, som genom åren vunnit VM fyra gånger och dessutom har en EM-titel. Nu är det final.
För de båda huvudpersonerna i denna intervju är det full laddning hela dagen, en mental anspänning som når klimax när domaren blåser igång spelet.
Edoardo vet, när den här intervjun görs, ännu inte var matchen ska ses. Han försöker boka bord på någon restaurang tillsammans med sina vänner.
– Men för mig går det lika bra att sitta ensam hemma, säger han.
Casey ska – jodå – se kampen tillsammans med den italienska personalen på pizzerian Mille Lire. Ty det är ju trots allt så, i rivaliteten mellan motståndarlagen finns också en kärlek.
Det finns många avarter inom idrotten men kanske än mer som förenar i glädjen av att befinna sig i ett sammanhang.
Han har sett matcher ihop med "fienden" förr. Under VM 2018, när England besegrade Sverige, såg han kvartsfinalen på storbildsskärm på Stora torget. Ensam i vit tröja bland en massa gult och blått. Hejandes, jublandes.
Så hur förbereder du dig, Casey?
– Om jag varit i England hade börjat ladda på morgonen, men nu blir det kanske ett par timmar före. Man träffas, dricker öl, snackar fotboll, vad tror du om den och den spelaren, går mer och mer in i matchen.
Ni är båda från ett land men bor i ett annat, förstärker det känslan för er ”egen” nation, på något sätt?
– Nej, säger Edoardo. För mig betyder det lika mycket hur det går för landslaget var jag än är.
Detsamma säger Casey, England i hans hjärta, here, there and everywhere.
Italien har blivit världsmästare fyra gånger, senast 2006 med det här laget på planen.
Nåväl, klockan 21 på söndag drar det alltså igång, efter ”God save the queen” och ”Il canto degli italiano”. Strax före elva är slaget på Wembley över, kanske ännu senare om det går till förlängning och straffar.
Ett lag står som vinnare, ett som förlorare.
Så, om ditt lag vinner, hur firar du?
– Jag vet inte, säger Edoardo. Det känns nästan overkligt…men redan nu tycker jag vi är vinnare. Vi är i final och Roberto Mancini har fått ihop laget bra. Men det blir nog glatt och högljutt.
Sak samma säger Casey, glatt och högljutt blir det. Blött också, sannolikt.
– En svår bakfylla på måndag, antagligen. Men det är lugnt. Jobbet går först, de kan räkna med mig. Vinner vi blir den en massa telefonsamtal, man ringer till polare och jublar. Nu spelar vi som ett lag. Den rivalitet mellan klubbarna som finns i vanliga fall är bortblåst när vi är ett landslag.
Flanörer kommer förbi där vi sitter, intervjun sker på engelska och svenska, en italiensk flagga, Casey i fotbollströja, en boll på gräset.
– Ja, nu drar det ihop sig, säger en person som går förbi. Det blir spännande.
Sverige är ute ut EM, men intresset är ändå stort. En final är en final, matcher som denna lockar folk som vanligtvis inte bryr sig om sport.
De här matcherna är några av de sista lägereldarna som människor världen över samlas kring. Det finns något väldigt tilltalande i det.
En samhörighet över gränserna, låt vara att var och en har sina favoriter.
– Lycka till, säger de till varandra när vi skiljs, Edoardo och Casey.
Eller säger de inte det.
DU&DU&JAG, Edoardo Futi och Casey Truman.