Inger Boström i kontoret, som ser större ut på bild än det är. ”Jag brukar säga att det är Visbys minsta kontor.”
Inger Boström är inledningsvis lite svårflirtad.
– Usch! Vara med i tidningen? Jag har aldrig varit förtjust i att stå i centrum.
Senast hon syntes i lokaltidningarna var någon gång under 1970-talet, då aktuell som en av kandidaterna i tävlingen ”GA:s vårflicka”.
När hon på ålderns höst återvänder till spalterna är det för att summera 50 år som kommunanställd, 25 av dem som städare vid Humlegårdsskolans förskola Humlan, samt gruppledare inom städenheten.
– En dag när jag satt och drack kaffe här började jag räkna på hur många sopsäckar jag burit här på skolan. 7 050 sopsäckar kom jag fram till. Och 58 750 gånger har jag lyft på mattor för att få bort sten och grus. Vi ska egentligen inte göra så, men annars blir det inte ordentligt rent, säger Inger Boström.
Hon tar emot oss i ”Visbys minsta kontor”, de cirka fem kvadratmeter på Humlegårdsskolan som varit hennes andra hem sedan 1997. Fram till nyligen var rummet smockfullt med pärmar, gamla papper och annat som vittnar om ett långt arbetsliv.
Nu återstår en datorskärm, en radioapparat och två tomma kaffemuggar.
– Det känns tomt och sorgligt att sitta här. I morgon packar vi ner det lilla som finns kvar, säger Inger Boström, som gör sin sista arbetsdag som anställd på fredagen.
”Jag älskar det här jobbet. Det har jag alltid gjort”, säger Inger Boström.
För somliga är pensioneringen en glädjens dag. Inte för Inger.
– Jag älskar det här jobbet. Det har jag alltid gjort. Jag har inte haft en endaste sjukdag och inte en endaste dag när jag vaknat med känslan: ”Fyfan att gå till jobbet”. Dels för det sociala och den fina kontakten man får med barnen och kollegorna, dels för att jag tycker om att ha det rent och snyggt omkring mig.
Inger var en inbiten städare långt innan det blev hennes yrke.
– När mamma var ute och gallrade betor var jag inne och tog hand om lillebrorsan och sopade under mattorna. Jag var tvungen att lägga tillbaka dem lite annorlunda så att mamma skulle se att jag städat. Då var jag 5–6 år. Jag har aldrig haft en obäddad säng.
Inger Boström fick sitt första städjobb under 70-talet.
Första städjobbet blev på barn- och ungdomspsykiatrin under 70-talet. Hinken och skurmoppen drog senare vidare till Väskinde skola och Södervärn, för att slutligen parkeras på Humlegårdsskolan.
Svårflirtad var Inger även när hon erbjöds tjänsten som gruppledare.
– Jag tänkte att det inte var något för mig. Jag är en rastlös själ och har aldrig varit en kontorsmänniska. Men det visade sig vara det bästa av två världar. Nu har jag fått växla mellan att städa några timmar, sen sätta mig på kontoret och pyssla med lite pappersarbete.
Inger hade egentligen fått fortsätta två år till. Varför sluta självmant om jobbet nu betyder så mycket?
– Jag är fortfarande pigg och kry, men man vet inte hur länge. Jag har två bröder som under kort tid blivit sjuka. En återhämtar sig, den andra gick bort. När det hände fick jag mig en tankeställare: Man vet ju inte hur lång tiden som pensionär blir.
”Jag är fortfarande pigg och kry, men man vet inte hur länge.”
Vad ska du göra med all ledig tid?
– Våren och sommaren blir inga problem. Vi har husbil, motorcyklar och barn att besöka. Men sen i höst ... Jag är rädd för att bli sittande bara och tänka: ”Jaha, vad ska jag göra i dag?” De senaste 25 åren har svaret varit självklart. Men de har lovat att jag kan få komma in på timme sen, så vi hoppas på det.
Inger Boström har en livsfilosofi som lyder: ”Man väljer att vakna positiv eller vakna negativ.” Endast på en punkt grämer hon sig.
– Guldklockan blev man ju snuvad på.