DU&JAG
Clara skrev förvisso i sin storasysters ”Mina vänner”-bok att hon vill bli pianolärarinna, men i själva verket har hon alltid vetat att artist är målet.
Så tydlig är känslan i henne, från barndomen och ända hit.
– Det är ett så starkt behov att uttrycka mig, jag har inte hittat den platsen någon annanstans än i musiken, säger hon.
Det är om just musiken den här intervjun handlar.
Om att vara på väg mot någonting stort och större, att verkligen närma sig målet till slut efter så mycket slit och envishet.
För hon är verkligen de stora sammanhangen på spåren, Clara.
På söndagen, 6 september, uppträder Clara i Tv4:s "Bingolotto" med senaste singellåten ”Sommarminnen”. I sommar har den hörts överallt. Jag har flera gånger stått i köket och mellan fotbollsmatcherna i Sportextra hört henne sjunga ”Jag har längtat dig, du var natt och jag var dag”.
Vi ses på Södra Hällarna där solen slösar, det är en favoritplats, där tar hon sina promenader ibland.
Inom henne finns uppväxten i Garda och högstadieåren på Högby i Hemse där hon aldrig kände att hon passade in.
Sällan fick hon vänner på djupet och längtan bort från Gotland var stark.
Med mammas support i ryggen – ”Du kan göra vad du vill, Clara!” – flyttade hon så verkligen efter nian och gick låtskrivarlinjen på Rytmus musikgymnasium i Nacka, en sorts flykt lika mycket till något som ifrån.
I dag, snart ett decennium senare, ser hon när hon tittar tillbaka en arg, ensam och blyg tonåring utan större självförtroende i konsten att vara människa.
Men när det gällde just musiken, hennes rödaste hjärta, vek hon aldrig med blicken eller lät jantelagen segra. I det avseendet visste hon vad hon ville och vill.
– Jo, säger hon. Där har jag alltid haft rätt bra självförtroende.
Hon pratade med skivbolag, arrangörer och andra i branschen med en självklarhet som trots allt i någon mån förvånar henne. Det var viljan att nå fram och lyckas som var bränsle.
Vi ska komma till den kampen, där hon var ettrig som Ove Sundberg, Henrik Dorsins karaktär i tv-succén ”Solsidan”.
Om Clara nu inte hittade sin plats i det sociala sammanhanget så gjorde hon det tidigt vid pianot. Redan när hon var sex, sju formulerade hon sina texter och melodier. En väg hon aldrig vikit ifrån sedan dess.
Ofta har skrivandet fungerat som terapi, berättar hon.
– Man gräver liksom fram känslor…det bara kommer. Sångerna har varit mitt sätt att prata till punkt och få ur mig det jag känner. Det är mitt forum.
Genom musiken fick hon också, märkte hon tidigt, den bekräftelse hos sökte.
Inte minst lyfte det till ett wow när hon 2009, 14 år ung, vann talangtävlingen Tiljans Talanger med egna låten ”My Own Way”.
– Jag hade varit med på Tiljans sedan jag var nio, men när jag första gången uppträdde med en egen låt vann jag. När jag var 16 vann jag igen, även då med en egen låt. Det hade så klart jättestor betydelse.
Sedan våren 2019 har Clara kontrakt med Freebird Entertainment, ett bolag som lyder under Warner Music.
Så här långt har fyra låtar givits ut, vilka finns för lyssning på streamingtjänster. ”Ensam i en stad”, ”Engelbrektsväg”, ”Sthlm, allt är förlorat” och senaste släppet ”Sommarminnen”. En indiepopig och melodiös låt som nådde över 100 000 strömningar två månader.
Men hur gick det till att ta sig dit så många strävar; till rampljuset med sina låtar och sitt artisteri.
Jo, för att nå till vägen mot toppen måste vi börja långt nere på botten. Det var där hon befann sig, Clara, när den här resan tog sin början.
Hon hade alltså vunnit Tiljans, deltagit i ytterligare musiktävlingar och börjat plugga på Rytmus, som hon sedan hoppade av.
– Jag kom bort från Gotland och kunde andas ut, då kom alla känslor ifatt. Det blev för mycket. Det kändes mest pressande att låtskrivandet skulle betygsättas.
…så hon flydde igen.
Det är nu fyra år sedan hon flyttade till Miami Beach i Florida för att förbättra engelskan, en "flykt" som i sammanhanget skulle visa sig nog så betydelsefull.
Hon hade tyckt att svenska språket var alldeles för intimt som sångspråk men ändå var det svenskan hon landade i, där bland festnätterna på klubbar och under palmer, på andra sidan Atlanten.
– Det låter lite löjligt, nästan, men det var som att jag hittade mig själv där i Miami. Jag landade. När det är på svenska jag bäst kan uttrycka mina känslor, varför ska jag då inte göra det även i låtarna?
Hemkommen efter ett halvår i USA skrev hon ”Ensam i en stad”, det som kom att bli debutsingeln. ”Jag dricker för att känna mig närmre mig själv, det gör så ont att se nåt försvinna” sjunger hon där, hudnära och direkt.
Mitt i den ångest och svårighet att finna fast mark hon kände, även efter hemkomsten till Stockholm, bestämde hon sig för att satsa allt.
– Ja, säger hon. Det var verkligen så, jag bestämde mig för att satsa, för att nå min dröm. Det var liksom inget som kunde stoppa mig.
Hon gick med i relevanta Facebook-grupper, ringde runt och letade spelningar, gick på konserter, tog alla tänkbara kontakter för att hitta låtskrivarpartners, pratade med alla som kunde tänkas leda henne framåt.
– Jag fick många nej eftersom jag inte hade släppt någon musik då, men också ganska många ja.
Att få nej kan tära på både kraft och självförtroende?
– Ja, men jag kan inte minnas att det gjorde det, faktiskt. Jag bara fortsatte och tog alla spelningar jag kunde, överallt, oj, som vi åkte.
För så var det, Clara fick ihop ett Stockholmsbaserat band där många musiker passerat genom åren. För närvarande finns gotlänningarna Robin Waernquist, trummor, och André Christiansson, gitarr, i sättningen.
De for land och rike runt och spelade varhelst de fick möjlighet.
Clara minns ett av många galna dygn på hösten 2018, ena dagen i norr, nästa dag i söder.
– Jag tog ensam tåget till Boden, 16 timmar för att spela en halvtimme för 30 personer på en restaurang, sedan tillbaka till Stockholm, där lastade vi bilen och åkte till Malmö för en klubbspelning med hela bandet och kanske 200 i publiken. Och så där höll det på.
Det var en höst som skapade rutin och erfarenhet. Ibland fick de betalt, ibland inte, ibland sov de på golvet, ibland i bilen…men Clara fick genom detta slit också fler och fler följare på sociala medier.
…och på en spelning träffade hon en tjej som hade kontakter på Universal Music, som sedan verkligen hörde av sig.
Clara själv låg inte på latsidan, hon tog kontakt med ena bolaget efter det andra, frågade om skivkontrakt, erbjöd sig att vara förband till olika artister och gick på möte efter möte för att prata framtid.
– Bland annat hörde jag av mig till Freebird om att vara förband till Jill Johnson. Det blev jag aldrig, men det klickade med dem och i januari 2019 sajnade jag där.
Freebird Entertainment hyser bland annat artister som Anna Bergendahl, Robin Stjernqvist och just Jill Johnson.
I flera år hade Clara då skrivit musik tillsammans med gotländske producenten Tobias Fröberg. Hos och med honom spelades exempelvis låten "Ensam i en stad" in. Det var före skivkontraktet. En låt om att leva dubbelliv där utsidan inte visar vad insidan känner, ju mer folk, desto mer ensamhet.
Sedan dess har hon även skrivit tillsammans med andra, som Mattias Glavå, Klas Gullbrand och David Zacarias Lindgren, alla etablerade namn i musikbranschen.
Bolaget har ställt upp otroligt mycket och hjälpt henne framåt, säger hon, men det kan ändå vara en pärs att skriva ihop med andra.
– Det är som att sitta hos psykologen. Jag berättar om mig själv, mina känslor, hur jag mår och hur livet ser ut för att kunna utgå med texten därifrån.
Plötsligt har alltså låtskrivandet, det som en gång i tiden fungerade som terapistunder med sig själv, blivit på riktigt.
– Ofta sitter vi i studio, det är kul. Man kan prova med olika instrument. Men den här våren har det varit lite speciellt. Ibland har jag fått färdiga melodier skickade till mig som jag toplinat, alltså gjort texten till.
Hur går det till när du skriver?
– Oftast sitter jag vid pianot och försöker fånga en känsla. Ibland spelar jag in på mobilen, en strof eller kanske en hel låtidé. Lättast är första versen och refrängen.
För sedan måste texten leda vidare.
– Precis, det kan man få jobba med, att den ska leda någon vart.
Texten mal i huvudet, ibland faller den på plats under en promenad, det är som att lösa korsord…efter mycket funderade ramlar orden in.
Mobilen är full med låtskisser, gissar jag. När lyssnar du på allt?
– Jag brukar gå igenom det när jag sitter på Gotlandsbåten. Ibland hittar jag en fras som jag tar med till något annat än jag tänkt från början.
Vilka influenser har du?
– Jag vet inte…jag lyssnar så brett. Men jag är uppväxt med Rolling Stones, Dylan och Bowie och sådant men också visor som Cornelis och Stefan Sundström.
Letar du aktivt efter ny musik?
– Nej, det kan jag inte säga. Särskilt inte när jag skriver, då vill jag inte skapa förvirring och riskera att ta efter något jag hört.
Clara har tillfrågats om att skriva förlagskontrakt och skriva låtar åt såväl andra artister som till exempelvis reklamfilmer. Hon har tackat nej, då är det inte hon. Hon vill göra något konstnärligt av sina egna tankar och känslor.
Okej, vi gör ett hopp här till avdelningen med frågor hon sällan eller aldrig fått i intervjuer. Idén stulen från podcasten ”Värvet”:
Vilken är den finaste present du fått?
– En gitarr jag fick av mamma, jag var kanske 14, det är den absolut bästa.
Hur vill du ha ditt kaffe?
– Med havremjölk och lite socker. Jag är helt kaffeberoende, faktiskt.
Vad har du för mycket av?
– Känslor. Jag har väldigt nära till känslorna, till det ljusa och till det mörka…ibland blir det verkligen bara för mycket!
Vad tar du i bänkpress?
– Ser jag ut att ha bänkpressarmar? Ingen aning, har aldrig försökt. Jag har dansat, ridit och hade rätt bra betyg i idrott, men ingenting annat.
Rekommendera något, vad som helst.
– Spela yatzy, det är kul. Man ska satsa hårt, ingen minns en fegis, men stegen ska man inte jobba fram, den ska slås i första slaget.
Hon är en bra bit på väg, Clara. Jag frågar hur det är där i gränslandet mellan förr och sedan. Det känns bra, säger hon. Skönt.
– Man behöver inte kämpa lika hårt längre…eller, nej det är inte sant, man måste nästan kämpa mer. Men det är lättare att hitta samarbete när jag har låtar utgivna.
Förra sommaren uppträdde hon i tv-programmet ”Lotta på Liseberg”. Nu blir det alltså "Bingolotto", även här med Lotta Engberg som programledare. Det är en fjäder, förstås, att synas i de sammanhangen.
På gång är också kontrakt med ett bokningsbolag vilket gör att hon då slipper rodda det mesta kring spelningarna på egen hand.
En viss frustration innebär det dock att vara kontrakterad av ett skivbolag.
– Utgivningarna ska anpassas till marknaden och läget ska vara rätt för att släppa en låt. Om jag fått bestämma hade jag gärna släppt ett album för länge sedan.
För jag gissar att det finns en massa färdiga låtar.
– Ja, och så skriver man mer och mer hela tiden och de första börjar kännas gamla nu. Jag har gått framåt sedan dess, så kan jag känna.
Det tog också emot när bolaget lade sig i sångskrivandet, säger hon. Liksom ”du ska nog tänka om på melodin här”.
– Första instinkten var att be dem dra åt helvete, skrattar hon. Men nu har jag lärt mig, det har alltid blivit bra på slutet.
Coronaviruset har gjort att allt ställdes på ända, en stor mängd spelningar ställdes in. Istället har hon gjort några gig på webben men mest ägnat vår och sommar åt skrivande.
Till hösten är också tanken att ytterligare en låt ska släppas, den femte i ordningen.
Du är i ett gränsland nu, Clara. Om du tänker tio år fram i tiden, var är du då med din musik?
– Ingen aning. Jag är trött på att vara fattig, lite pengar vore kul att ha, tänkt att ha en egen studio. Kanske är jag rik på musiken. Eller har jag vunnit på lotto.