Jennie Glifberg beskriver sig själv som en nattkråka, som den som är tatuerad på armen.
Du&jag
I över nio år tillbringade Jennie sina flesta vakna timmar i rullstol. Nu är den sedan en tid undanställd.
– Den är hemma i Ekeby nu, den stod mest och samlade damm, säger hon.
Tillsammans med personlige tränaren Mikael Gardelin kämpar hon sedan ett och ett halvt år på gym en timme i veckan och det har givit resultat. För två månader sedan gick hon sina första steg enbart stödd av kryckor.
Och hemma i lägenheten i Visby gör hon olika övningar varje dag.
– Målet var att kunna gå när året är slut, men det har vi fått skjuta fram. Det är en bit kvar, men jag är på väg, säger hon.
Det är elva år sedan livet tog en ny vändning. Tidigt på luciamorgonen, fredagen den 13 december 2013, satte sig Jennie i sin svarta Mercedes 200C för att köra från hemmet i Ekeby till Visby och jobbet inom hemtjänsten.
Hennes dröm var då att bli lärare eller dagisfröken efter att ha gått barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet, alltid hade hon varit barnkär.
Det berättade hon för mig när jag träffade henne första gången, drygt ett år efter olyckan.
– Men så blir det inte nu, som hon sade där hon satt i sin rullstol.
Det var svarthalka den morgonen men vad som verkligen skedde där på Dalhemsvägen bara några kilometer från hemmet vet ingen med säkerhet.
Troligen fick Jennie sladd i högerkurvan och gick av vägen på vänster sida vägen varvid bilen slungades med taket före mot den björk som då stod intill vägbanan.
”Björkjäveln” som Jennie kallar den, den som sedan dess kapats ner och forslats bort.
Räddningstjänsten var snabbt på plats sedan någon slagit larm. De fick ut Jennie, tog henne till lasarettet varifrån det blev akut transport i helikopter till Karolinska sjukhuset i Solna.
Jennie Glifberg växte upp i Ekeby men bor nu i en lägenhet i Visby.
Så här rapporterade Helgotland den dagen: "En person skadades allvarligt på fredagsmorgonen när en personbil gick av vägen. Larmet om olyckan, som skedde i höjd med Ekebykorset, kom in strax före klockan sju. Föraren var inte kontaktbar."
Som oftast döljer sig stora trauman bakom liknande notiser.
Länge svävade Jennie mellan liv och död, föräldrar och syskon slets mellan hopp och förtvivlan under en period av livet som för Jennie är helt borta.
Hon kom att hållas nedsövd i tre veckor innan hon flögs till Visby tidigt i januari 2014. Hon klarade pärsen med såväl en svullnande hjärna som från förlamning trots att de tre nackkotor som knäckts och tryckte mot ryggmärgen.
I Visby väntade två månaders sjukhusvård, därefter två månaders neuromedicinsk rehabilitering i Danderyd och sedan ett halvårs rehab på Korpen i Visby innan hon kunde komma hem till Ekeby.
En timme i veckan på gymmet har gjort att Jennie Glifberg tagit stora steg i sin rehabilitering.
Vi ses på träningscentret Form Visborg för den här intervjun, det är där hon tränar med hjälp av personlige tränaren Mikael Gardelin. För hon har verkligen börjat träna, särskilt det sista halvåret.
Han har fått tjata en del, säger han.
– Det tog nog ett år innan du verkligen började göra dina övningar hemma, säger han och Jennie skrattar för så är det, var det.
Efter nio år i den där rullstolen och även en hel del mentala svackor har det tagit emot. Livet blev ju så annorlunda efter den där tidiga morgonen.
Jennie var tjejen som inte gärna missade en fest med polarna och som omfamnade livet som bara en 22-åring kan göra…
…och så den där björkjäveln.
Rullstolen är lämnad men rullatorn är alltjämt Jennie Glifbergs "färdmedel". Sedan oktober klarar hon dock att gå med enbart kryckor, tack vare den träning Mikael Gradelin hjälpt henne med.
Så här skrev hon nyligen på Facebook: ”Varför överlevde jag? Först var jag mobbad sen blev jag så populär och sen nu är det knappt någon som ens hör av sig. Varför är det värt att leva efter en bilolycka?”.
Jag frågar om det och hon säger att det känns tufft emellanåt. Särskilt luciadagen, den som nyligen passerat:
– Då var det jävligt jobbigt, då var jag ledsen.
Har du trots allt kunnat acceptera att det blivit som det blivit, Jennie?
– Lite…det är så här det är nu. Men jag hatar att det hände men det är ändå helt obegripligt att jag lyckades överleva.
Jennie Glifberg före olyckan, en tjej som inte bangade en fest med polarna och gillade att köra bil.
DU&JAG, Jennie Glifberg.
Men trots detta har alltså hennes mindset ändrats. Det säger hon själv och Mikael Gardelin intygar att det verkligen är så. Hon ser ljuset, väljer att se ljuset.
Hon gör sina övningar i hemmet varje dag och sliter hårt den där timmen i veckan på gymmet. Och det har alltså verkligen givit resultat.
– Kommer du ihåg när du gick i trappmaskinen när din pappa var här, han trodde inte sina ögon, påminner Mikael.
Jodå, Jennie minns. Och det är sådant som trots allt sporrar.
Från sittande, ner på knä och mage och sedan upp igen. Jennie Glifberg har pressat tiden från en minut till 30 sekunder.
Träningen syftar till att skapa bättre stabilitet i båda sidor av kroppen, öka muskelstyrka och balans. Det är mycket knäböj, stå, sätta sig och resa sig igen. Tidigt efter olyckan var rörligheten i kroppens högra sidan betydligt begränsad, det har blivit bättre nu.
I momentet att sitta på rumpan, lägga sig på knä, sedan ner på mage och upp igen har hon kapat tiden från en minut till en halv.
Och för bara två månader sedan gick hon första gången med enbart kryckor! En märkesdag.
– Förra veckan gick du med kryckor i över 35 minuter, men då var du rätt slut efteråt, säger Mikael.
Allt sker mot en tydlig målbild: Den att någon gång kunna gå.
...och att skicka bort rullstolen från lägenheten i stan, där hon får hjälp morgon och kväll av Region Gotlands mobila team, till Ekeby är ett tydligt tecken på att det gått framåt.
– Den stod ju bara och samlade damm, som hon säger.
Under träningspasset får Jennie räkna matematik, "vad är nio minus tolv?", som ett sätt att använda alla sina sinnen.
Jennie pratar långsamt och med få ord, rösten är bräcklig men den gotländska accenten är intakt.
– Orden finns i huvudet med det är svårt att få ut dem, som hon säger.
Hellre skriver hon, hon har några gamla vänner kvar och de skriver till varandra, ibland försöker de med telefonen.
– De bor inte på Gotland så vi träffas inte så ofta. Men vi skriver.
Till vardags arbetar hon på Röda Korsets insamling, vars lokaler ligger på gamla P 18-området. Där får hon ett socialt sammanhang och kan känna att hon gör nytta.
Hemma på gården i Ekeby står inte bara rullstolen, där står också den Mercedes hon körde den där olycksmorgonen.
Den ska stå där tills hon någon gång kan köra bil igen. Hon gillar bilar och drömmer om att ha en merca eller kanske en Chrysler, varför inte en Bentley.