När Stefaan De Maecker checkade ut efter 20 år inom politiken, varav de sista åtta åren som miljöpartistiskt regionråd, köpte han sig en skog. Det var en längtan sedan barndomen i Belgien - en alldeles egen skog
DU&JAG
Under 16 år var han del av den gotländska politiken, de sista åtta åren som såväl gruppledare för Miljöpartiets fullmäktigestyrka, regionråd som ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden, en av de tyngsta nämnderna.
Det är nu fem år sedan han lämnade sina uppdrag och vi ska i den här intervjun prata om vad de där åren gjorde med honom som människa.
För det innebar naturligtvis en enorm påfrestning inte minst vad gäller arbetsbelastning, inte sällan 80-timmarsveckor, få lediga kvällar och massor av dokument att läsa in.
Men, säger han när vi ses och jag förklarar min agenda:
– …jag vill påpeka att visst, det är en del jobb, inte minst som regionråd, men framför allt är det kul med politik. Den gemenskap som finns, även över partigränserna, och att få möjlighet att påverka det samhälle vi lever i. Det vill jag verkligen betona.
Varsågod.
– Ja, för det är viktigt. Har du samhällsintresse så gå med i något parti, man kan ta lättare uppdrag där man ändå på riktigt är del av demokratin.
Vi ska åter till politiken och framför allt till skogen, kanske också för en stund ta det piano, men först: Belgien.
Staden Oudenburg ett par mil från Brygge men ännu närmre hamnstaden Oostende, det var där han växte upp på 80-talet.
Han tar mig med till ängarna med betande kor utanför fönstret, till den långa barndomsgatan med bara tre hus.
– Svenskar skulle kanske tycka det är löjligt att kalla det för ”landet”, det är ju så tätt mellan städer och byar där men jag såg i alla fall kossor, säger han.
Skogan är alltid fylld av ro och vila.
Ända sedan barndomen har det funnits en fascination för och längtan till de stora skandinaviska skogarna, de han hade läst om och sett på tv.
Det hände för all del att föräldrarna, de som alltjämt bor kvar och firade 50-årig bröllopsdag i påskas, tog med Stefaan och hans syster till skogs även i hemlandet.
– Till ”skogen”, som Stefaan säger och gör hartassar med fingrarna. Det var mer som Krookska dungen.
Flera år senare, i sent 90-tal, bosatte han sig alltså verkligen i Sverige.
Men drömmarna: När han lämnade politiken efter valet 2018, då han inte heller kandiderade för en fortsättning, valde han att unna sig två saker han länge drömt om – ett piano och en skog.
Den klassiska musiken och pianospelandet har följt med sedan uppväxten.
– Jag är usel musiker men älskar musik, så kan man säga. Men nu har jag verkligen ett piano som jag spelar på ibland.
Det är inte helt givet att som ung falla för den klassiska musiken, varför blev det så för dig, tror du?
– Jag vet inte, men det är inget som kommer från föräldrarna. Det som är vackrast går inte att titta på, det är en klang, bara. Musiken är en annan dimension av livet, buren av 500 år av musikhistoria. Där ryms sorg, skönhet, glädje, storm, galenskap...alla känslor.
…säger han och nämner Bach, Brahms och Bacewicz som några av sina många favoritkompositörer.
Och ändå valde du ”All ’bout the money” med Meja som en favorit i samband med en intervju i P4 Gotland inför valet 2010!
– Ja, alltså, det där måste jag skylla på Isabel Enström, vårt samarbete gnisslade en aning vid det tillfället, skrattar han.
Isabel Enström och Stefaan De Maecker på Miljöpartiets fullmäktigebänk 2015.
Nämligen: Inför radiointervjuerna med lokala företrädare för samtliga partier fick var och en välja musik som spelades i samband med sändningarna.
Snart 13 år senare kan vi nu alltså hitta en intern spricka inom det gotländska MP-lägret. Stefaan hade pressat schema och lämnade (musik)valuppdraget till Enström, som utöver Meja å hans vägnar också önskade ”Stolt att vara kvinna” med Ainbusk.
– Nej, det var inte det bästa samarbetet vi haft. Jag fick reda på hennes val i direktsändning och Meja hade jag aldrig hört talas om. Dessutom recenserade du alla politikers låtval i tidningen och sågade mitt Meja-val, minns jag. Det kändes lite pinsamt.
Yes box, det stämmer. Jag minns att jag tyckte Åke Svensson (S) och Gustaf Hoffstedt (M) valde bäst låtar.
– Om jag fått säga mitt hade det blivit något av David Bowie eller något klassiskt.
Stefaan De Maecker trivs gott mellan träden.
Men låt oss nu ta oss till skogen, den han längtade till och saknade redan som liten. Nu, som 47-åring, har Stefaan och hans hustru 13 alldeles egna hektar i Fole där han håller till så ofta han kan. Barr och löv, precis som han önskade.
– Då bara ÄR jag. Det är min mancave. En jättefin skog med en liten koja på två gånger två meter som jag byggt och där jag förvarar mina saker.
Ofta är han där ensam, mest under höst och vinter, ibland tillsammans med yngsta dotters Saga, 11, och någon av hennes kompisar, äldsta dottern är mer svårflirtad och hustrun Cecilia vill inte vara där lika länge som han.
Stefaan kan gå där och pyssla en hel dag, låta tankarna fara dit de vill och ge sig lyxen att tänka till punkt.
– Nej, fälla träd är inte hennes grej. Men jag mår bra av att vara där och ägnar mig åt sysslor av obetydlig karaktär. Jag har gått en motorsågskurs och sköter om skogen så gott jag kan.
Tänk att du fick din egen skandinaviska skog till slut!
– Ja, jag njuter verkligen när jag är där. Det är inget märkvärdigt men det är min skog.
DU&JAG, Stefaan De Maecker.
Vallonerna vandrade på 1600-talet från Belgien och försåg Norden med arbetskraft men annars är det belgiska folket inget resande folk.
– Hela min släkt bor inom 15 kilometer. Senast min syster flyttade så flyttade hon tre kilometer. Holländare träffar du överallt, men träffar du några belgare? Nej, inte många. I min släkt är det bara jag som givit mig av.
Stefaan pluggade på universitetet i tyska Leipzig 1996 och fick syn på den där blonda svenskan. Han läste germanistik, hon tyska.
Från Norrland var hon, visade det sig, och hon kom att uppta hela hans värld.
I dag är Cecilia lärare i språk på Solbergaskolan och sedan 18 år Stefaans hustru.
För efter två år på distans flyttade han till henne i Linköping, där hon då studerade, och när studierna var slut: Visby. Det var sensommaren 2001.
– Vi hamnade på Gotland av en slump, såg att Röda korset sökte folk, fick jobbet och…ja, här är vi sedan dess och har ingen tanke på något annat.
Under mandatperioden 2014-2018 var följande personer regionråd: Brittis Benzler (V), Hanna Westerén (S), Åke Svensson (S), Stefaan De Maecker (MP), Eva Nypelius (C), Saga Carlgren (V) och Isabel Enström (MP).
Stefaan gick in i politiken för sin vilja att påverka det lokalsamhälle där han levde och lever sitt liv. Miljöpartiet passade hans tankar kring tillvaron bäst.
Först åtta år som fritidspolitiker men i samband med valet 2010 blev han gruppledare, regionråd och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden.
Det var, som redan noterats, påfrestande år.
– Men också en väldigt givande tid, trots allt jobb. Det har givit mig oerhört mycket som människa, alla människor jag träffat och all kunskap jag fått. Att komma nära makten är att lära sig ta ansvar och förstå hur systemen hänger ihop.
Stefaan De Maecker, inte längre politiker.
Politik handlar om, säger han, att hantera konflikter på ett civiliserat sätt. Under de aktiva åren var han en flitig debattör, uppskattad inom alla politiska läger.
Att vara politiker är till dels att bli ifrågasatt, hur mycket av det du fick emot dig släppte du in, om jag uttrycker mig så?
– Jag var och är ju alltid människa först, det tror jag är viktigt, att man inte skjuter allt ifrån sig. När jag kritiserades av politiska motståndare tog jag det aldrig särskilt hårt, där var jag själv min största kritiker. Och att vända ekonomin, som ofta gick och går med underskott, är inget som går att göra på egen hand så där var det lugnt.
Stefaan de Maecker är i dag enhetschef inom Region Gotland.
Svårare var att hålla personliga berättelser ifrån sig, de han fick vid samtal med ”vanliga” medborgare han mötte i vardagen.
– Jag var företrädare för ett samhälle som ska hjälpa de som behöver hjälp men som av någon anledning inte får den hjälp de önskar…det kunde vara tungt.
Så vad gjorde det med dig?
– Jag försökte att inte ta det personligt, men man gör det ändå. Det är svårt att värja sig mot. Jag kan till viss del förstå att man som företrädare för, i mitt fall, vården möts av den ilskan.
Stefaan betonar dock att det långt ifrån bara är negativa ord som mött honom under åren i politiken. Lika mycket positivt har kommit till honom, människor som stöttats och fått önskad hjälp.
– Det där kommer inte fram lika mycket i media, men många är verkligen oerhört nöjda och det känns så klart bra, även om det inte är min eller politikens förtjänst, det är vårdpersonalen som gjort jobbet.
Brittis Benzler och Stefaan De Maecker var där för att visa sin uppskattning.
Den dagen den här intervjun görs hålls det sista fullmäktigesammanträdet före sommaruppehållet. Stefaan längtar inte åter till Ljusgården på Visborg. Han hänger med hyfsat i debatten, är alltjämt samhällsintresserad men med politiken är han klar.
I dag arbetar han på Region Gotland som chef för enheten för social välfärd, omfattande sfärer som folkhälsa, integration och brottsförebyggande arbete.
Dock njöt han av sitt politiska arbete när det pågick.
Han är en njutningsmänniska, nämligen: Skönheten i musiken, den inre rymd han når i skogen och den kontakt han får med sitt lämnade hemland via det ideliga chokladströsslet på smörgåsarna, ett arv från Västflandern.
– Det parentes av livet som jag ägnade åt politik var stimulerande, jag uppskattar att känna mig engagerad. Att njuta är så mycket mer än att göra ingenting.
Men 80 timmarsveckor…det blir inte mycket tid över. Vad tvingades du försaka?
– Prio ett var alltid barnen, det var viktigt. Fritiden fick stå tillbaka och jag var kanske inte världens bästa make. Jag vill inte ha det ogjort men nu har jag det bakom mig och tid till allting annat.
Stefaan De Maecker stängde sin politiska dörr efter valet 2018.
Det var en tid som var, åtta år, 2010-2018, Miljöpartiet var del av det gotländska styret tillsammans med Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.
Stefaan tittar på en bild ur tidningens arkiv, den som är publicerad till den här artikeln där han står mellan Brittis Benzler (V) och Åke Svensson (S).
Han ler, många minnen kommer åter:
– Vi var ett lag, det var vi som var valda att leda Gotland. Det är ett stort förtroende. Det går alltid bäst när man närmar sig frågor gemensamt även om vi så klart hade olika syn på en del saker. Men vi gjorde en del bra grejer och tillsammans får man energi av varandra.
Håller du kontakt med dem idag?
– Brittis tog jag en fika med för ett tag sedan och vi hörs ibland, Åke har jag ingen kontakt med, han flyttade ju till Göteborg. Det blir så, var sak har sin tid.
Så på det hela taget, känner du att du gått hel ur dina politiska år?
– Ja, alltså…det beror på vad du menar. Det var påfrestande. Och halsen är faktiskt inte helt återställd.
Det var så här: Inför valet 2014 slutade hans röst plötsligt att fungera. Han hade varit i 20 klassrum på två dagar och fredagen före valsöndagen tog det stopp.
Inte ett ord med sin svaga flamländska accent lyckades han frambringa:
– På något sätt hade muskulaturen i halsen lagt ner. Senare på hösten sjukskrevs jag en månad, än i dag känner jag av det, pratar jag länge kan det ta emot, jag har inte samma kraft i rösten som tidigare.
En sådan tur då att nämnda val gick bra, Stefaan kunde avlastas av Isabel Enström (numera boende i Malmö) som även hon blev regionråd. Delad börda alltså, nu utan ”gnissel” ty han lät henna aldrig mer företräda hans musikaliska smak.