Solen skiner över Elisabeth Ström medan förbipasserande flanörer passerar kyrkbänken utanför domkyrkan.
– En så härlig meditationsplats, säger hon i en coronahälsning med utsträckta armar.
Vi kliver in i domkyrkan och låter fötterna vandra över de medeltida gravhällar som utgör golvet.
– Det är helt otroligt! Ja, historiefreak är vad jag är, säger Elisabeth Ström och slår sig ner i samtalsrummets ena fåtölj för att berätta sin egen historia.
I en liten by utanför Burträsk, känt för det lilla mejeriet och den ost som hennes pappa var med att tillverka, växte Elisabeth Ström upp tillsammans med tre systrar.
– I 20-årsåldern var jag väldigt historiskt intresserad, av språk och av existentiella frågor. Då är det lätt att man kommer in på teologi, säger hon och berättar att "Kyrkans unga" dittills varit hennes kontakt med kyrkan.
Det blev flytt till Uppsala för att läsa teologi, hebreiska och översättningar av texter.
– Det var jätteintressant. Livet blir så mycket större och mer värdefullt när man börjar fråga sig om sammanhang och mening – och vad man själv kan bidra med. Jag blev mer och mer övertygad om att det finns en personlig gud, säger hon och berättar hur flera tusen år gamla texter kan användas som vägledning in i framtiden.
1994 prästvigdes Elisabeth Ström. Hon beskriver sin tacksamheten och att livet är något för var och en att förvalta.
– Det finns en mening med livet som är så viktig för människor att hitta, säger hon och berättar att hon tänker att människor genom livet har olika närhetsgrad till kyrka och tro beroende på vilka förutsättningar man har.
Elisabeth Ström menar att de flesta inte är så antireligiösa som de kanske tror. Dop och bröllop kan vara självklara högtider även för den som inte kallar sig själv kristen.
– Varje människa har sina egna styrkor och svagheter och kommer att möta gud på sitt eget sätt. Hur mycket plats gud får kan verkligen skilja sig åt. Kristendomen är inte ett färdigt paket, som många kan tro. Idag behöver vi som kyrka lyssna och föra samtal, säger hon om att kyrkan inte alltid lyckats förmedla sitt budskap och behålla sina medlemmar.
I domkyrkoförsamlingens fall inte heller alla sina medarbetare. Kyrkorådet gav till slut hennes företrädare sparken och en utredning visade på bristande ledning. Elisabeth Ström menar att den turbulensen redan har lagt sig.
– Det är en väldigt stark yttring nu att man inte känner som då längre, att man mår bra och vill vända blad. Det är precis vad vi ska göra, blicka framåt, och det är ett bra arbetslag och kyrkoråd.
Som ny domprost vill Elisabeth Ström att kyrkan ska bli bättre på att lyssna på sin församling. Hon har tillsammans med förtroendevalda och medarbetare, varit drivande i ett nytt projekt som drar i gång i januari.
– Vi måste lägga örat till marken och lyssna. Och föra samtal. Därför startar vi ett nytt projekt där vi riktar in oss till åldersgruppen under 40 år och jobbar med hur vi kommunicerar.
Hon vill gärna föra samtal med dem som valt att lämna kyrkan, och nyinflyttade till församlingen kommer att få ett vykort med posten.
– Vi vill erbjuda volontäruppgifter som gör att man engagerar sig. Det kan vara att skicka hem en matkasse, vara volontär på Birkagården eller stödperson på ett familjeläger, säger Elisabeth Ström.
Nytt blir också flera samtalsgrupper, något som corona har skapat extra stort behov av i samhället.
– Jag tycker att ensamhet är en folksjukdom. Det behövs gemenskap och i kyrkan ska det alltid vara lätt att finna en plats och en tro. Relationsbygge är så fantastiskt viktigt i den tid som vi lever i.
Elisabeth Ström kommer från en tjänst i Gustavsberg-Ingarö församling i Stockholms skärgård. Nu flyttar hon tillsammans med sin fru Margareta, som jobbar som redovisningskonsult, in i den stora stenbyggnad som är tjänstebostad på Biskopsgatan.
– Det är en väldigt vänlig och välkomnande atmosfär bland de människor jag möter här, säger Elisabeth Ström och berättar att de båda älskar att vandra i naturen och helst i närheten av vatten.
Promenader till Snäck och besök på caféer har hunnits med och nu väntar öns medeltida kyrkor och klosterruinen i Roma. Framför allt väntar många nya relationer med gotlänningarna, som Elisabeth Ström stortrivs med.
– Det finns en närhet mellan människor som gör att man är lite varsammare om varandra – man delar samma ö, säger hon.