Eleonora Pöyhönen hade arbetet nära 25 år som frisör när hon bytte yrkesbana. Sedan ett halvår arbetar hon som begravningsentreprenör. "Det känns som att det här var meningen".
DU&JAG
Den dag den här intervjun görs ska Elenonora under eftermiddagen träffa anhöriga till en person som gått ur tiden.
Diverse göromål ska gås igenom och en kommande begravning planeras. Ett möte människor emellan bland så många andra möten.
Men ändå inte.
– Alla möten, alla berättelser jag får ta del av, är speciella. Så är det nu och så var det som frisör, det känns som ett förtroende att få ta del av andras liv, säger hon.
Det här är ett samtal om en tvär gir i livet, från ett till annat, som i efterhand visade sig inte vara så fjärran hennes tidigare syssla som hon i förstone kanske trott.
Vi ses i Allhelgonakapellet på Norra kyrkogården i Visby, det kapell som byggdes 1967. Alldeles tyst den här dagen, salen väntande på framtida ceremonier och ljusen på att tändas till minne av någon som en gång levat.
Där ute – vi går ut sedan längs grusgångarna – driver hösten in med regn i luften och dova färger. Tid för förmultning innan träden åter ska grönska i den eviga cykel som överlever oss alla.
Det här är en central plats för Eleonora. Här har hon senaste halvåret varit värd vid ett flertal ceremonier…
…och det var också här hon fick idén till sitt nuvarande yrke. Eller idé…snarare var det som att allt var meningen.
– Jag hade aldrig haft en tanke på att göra det jag gör nu, det bara kom till mig när jag var gäst på en begravning här, säger hon.
Eleonora Pöyhönen har alltid nära till skrattet.
Vi kommer dit, men först tillbaka till 80-90-talet i Roma. Det var där hon växte upp, Eleonora, då med efternamnet Ahlström. Redan tidigt visste hon vad det skulle bli av henne.
– Jag skulle bli frisör. Det var jag fast besluten om redan när jag var fem, sex år. Jag hade en faster som inspirerade mig och dessutom har jag alltid varit fascinerad av hår och hur man skapar frisyrer.
Nämnda faster varken var eller blev frisör, däremot var det hennes dröm och kanske var det den Eleonora, som under hela livet kallats Ellis, såg till att genomföra.
Låt vara med lite spretigt resultat till en början, även om hon själv tyckte det blev bra då hon friserade sina kompisar.
– Jag fick en riktig frisörsax i julklapp när jag var tolv och klippte kompisar och en del vuxna som vågade, skrattar hon. Mutade jag min lillasyster med Bamse-tidningar och bullar fick jag klippa henne också.
På Alla helgons dag tänds ljus på kyrkogårdarna runt om i landet till minne av den som en gång levat.
Så stark var drömmen att hon, när det var gymnasiedags, valde att lämna Gotland för att gå frisörgymnasium i Norrköping. Hon visste knappt var staden låg, kände ingen (”Det är nog det allra modigaste jag gjort”) men pluggade där i tre år och lärde sig hantverket.
Lika fast besluten som hon var att arbeta just med hår, lika beslutsam var hon att det skulle ske på Gotland.
För hon ville hem.
…och hemma på ön har hon varit sedan hon tog studenten och sedan dess har livet hänt, nu bor hon i Visby med man och barn.
Bakom sig har hon 25 år som frisör. Hon har ”hyrt stol” i ett par salonger men avslutade sedan med den egna salongen ”Hela mej” i Visby.
Det var ett hjärteprojekt, hon kom över en lokal som till en början bara var ett tomt garage, skissade den tänkta interiören på ett rutat kollegieblock och lät sedan make och far bygga.
Ja, hon hjälpte väl till en del själv också, men framför allt levde hon därefter drömmen. En alldeles egen frisersalong!
…tills det började gnaga inom henne. Är det här allt? Samtidigt skenade priserna på el, hyra och hårprodukter varför hon var tvungen att höja priser mot kund till en nivå hon kände att hon inte alltid kunde stå för.
– Det var små grejer som tillsammans fick mig att fundera på att göra något annat. Men vad? Jag hade ingen aning.
Ingen alls?
– Nej, jag bara kände att jag kanske var klar.
Eleonora Pöyhönen
Norra kyrkogården i Visby anlades 1016. En plats fylld av minnen, hågkomster av såväl skratt som gråt, människor som trampat vår jord men som inte längre finns hos oss.
Från kapellet går det att i förlängningen av den stensatta gången se Östersjön och dess för den här dagen folievita vatten, det som stillnat efter dagar av storm.
Omkring 1 200 träd finns på de 10 hektaren markyta. Där finns också drygt 6200 gravplatser, stenar vars graverade årtal bildar främre och bortre parentesen av en människas stund på jorden, en glimt i den stora evigheten.
En gång fanns de här. Sedan fanns de inte mer.
En av alla dessa gravar minner om en av Eleonoras mångåriga kunder.
Så många gånger har hon suttit i hennes stol och fått håret fixat och samtidigt pratat om livet.
– När hon gick bort kändes det givet att gå på hennes begravning här i Allhelgonakapellet, det var i december i fjol. Det var då jag så plötsligt och tydligt kände ”jag vill vara som dem”. Och sedan gick det inte att släppa tanken.
Det var vid en begravningsceremoni i Allhelgonakapellet i Visby som Eleonora Pöyhönen fick ingivelsen att bli begravningsentreprenör. Och lyckligtvis fanns det just då en tjänst ledig.
Som en ingivelse var det, en övertygelse där vid en av de runt 160 begravningsceremonier som årligen sker i kapellet, som att stjärnorna plötsligt stod rätt och allt föll på plats.
De som hon ville vara som var Carina och Caroline, de begravningsentreprenörer som i dag är hennes arbetskamrater men som då var värdar för ceremonin.
– Jag iakttog dem, vad de gjorde, deras samspel, hur de rörde sig och fick allt att flyta utan att knappt märkas, det var så fint.
Och det var alltså som att allt var förutbestämt, för då hon ett par dagar senare gick in på Fonus hemsida möttes hon av följande upplysning: ”Vi söker medarbetare”.
Eleonora som aldrig skrivit ett CV skrev ett CV och skickade in det, blev uppringd efter ett par dagar och kallades till en träff på kontoret…och det så klick med en gång.
Så uttrycker hon det: ”Klick”.
– Både med personalen och med jobbet, även om jag då inte visste så mycket om vad det innebär.
I arbetet som begravningsentreprenör ingår att även ställa i ordning inför begravningsgudstjänster.
Sedan den 1 maj har Eleonora varit en av fyra anställda på Fonus Visby-kontor. Hon hade då, och sedan dess, fått lära sig yrket genom att gå bredvid och lyssna, delta i interna utbildningar, läst och ställt frågor. Vilken hon gör än, "jag är långt ifrån färdig" säger hon.
Samtidigt avvecklade hon i lugn takt sin salong. I dag är det helt riven, det är skönt, säger hon. Ingen som tog över, det var hennes, där levde hon sin dröm, nu fick allt ett avslut.
Men även om du funderat på att byta bana…den dag det väl sker är det ett stort beslut!
– Verkligen. Jag låg vaken många nätter innan jag bestämde mig. Och då var det dags att meddela alla kunder. Jag har aldrig gått igenom någon skilsmässa men då kändes det som en med varje kund. Vissa hade gått hos mig i 20 år!
Så hur var det?
– En del grät, en del blev nästan arga, andra gav mig en lyckospark och jag kände mig mest som en skurk. Men det känns bra att jag kunde avsluta på rätt sätt med var och en av mina kunder.
Under allhelgonakvällen, vilken inträffar kommande lördag, fylls kyrkogårdar landet runt av levande ljus till minne av de inte längre levande.
Nu gör hon allt som en begravningsentreprenör gör. Hon tar hand om människor i sorg och guidar dem genom allt som måste göras. En del måste ske omedelbart, annat kan vänta.
Det är ofta starka möten, i det avseendet inte helt olikt frisöryrket:
– Det känns verkligen speciellt att få höra alla berättelser, jag ser det som ett stort förtroende. Och fint att få hjälpa människor i en svår och viktig stund.
Hundratals, om inte tusentals, besökte Norra kyrkogården i helgen.
Var det som du väntat dig, vad du nu väntat dig?
– Jag hade ju som sagt ingen aning om vad jag gav mig in på. Jag hade bara sett det man ser vid en begravning vilket bara är en liten del. Det jag inte alls visste var att vi även hämtar den döda när någon avlider i hemmet eller på ett boende och kör denne till bårhuset. Jag har hunnit vara med på några hämtningar, jag som aldrig tidigare sett en död människa.
Hur tog du dig an det?
– Jag vet inte om det någonsin helt går att vänja sig, men på ett sätt är det fint, det också. Man kommer så nära den familj det handlar om, att få hjälpa dem genom en skör tid av livet.
Eleonora Pöyhönen.
Eleonora är grön i branschen och sticker inte under stol med att den sorg hon ibland möter kan äta även av henne.
Och även om hon, under vår intervju, flera gånger sagt att ”det finns en mening med allt” så finns det nog inte det, inte när barn och unga dör.
– Det är det allra tyngsta också i det här jobbet, när döden kommer oväntat och för tidigt. Men jag tänker att man med tiden lär sig att hantera det, jag är ju som sagt bara i början.
Det är också så det är. Vissa lever länge, andra lever kortare. I dag dör många med stora rubriker medan de flesta smyger undan i relativ tysthet. Döden som en förutsättning för livet.
Vad har du lärt dig om dig själv under det här halvåret som du inte visste förut?
Hon funderar ett tag, säger så:
– Jag är nog ganska lugn, det har jag märkt. Och även om jag kan känna panik inuti ibland så utstrålar jag nog också ett lugn. Ofta vet man inte vad som väntar vid ett besök, vissa kan vara i chock och då är det viktigt att ha just ett lugn.
Din omgivning, då. Hur överraskade blev vänner och bekanta?
– En del tycker att det är tufft att ta steget, andra vill knappt prata om det och förstår inte hur jag kan vilja arbeta med döden. Men många blir också nyfikna när de frågat vad jag jobbar med.
Eleonora Pöyhönen är löpare i själ och hjärta, tidigare i höst genomförde hon Lidingöloppets 15 kilometer.
Jag frågar vad hon saknar med sitt tidigare arbete och hon säger, helt utan betänketid, kundmötena.
Många kom år efter år tillbaka var sjätte vecka och Ellis, som hon ju kallade sig i den rollen, fick en uppdatering om läget, många är de barn, barnbarn, giftermål och skilsmässor, allt som tillhör oss levande, som avhandlats framför spegeln.
– Det saknar jag. Det är annorlunda nu, nu är jag glad om jag inte träffar dem, som hon säger. Det blir så tydligt att livet är det så pågår nu och att det när som helst kan slut.
Men trots allt, Eleonora. Det låter som du har hamnat på rätt plats.
– Ja, jag är så glad. Det är så roligt med arbetskamrater, vi hjälper varandra i arbetet och stödjer varandra om det är tungt. Jag är så tacksam att ha hamnat där jag gjort.
DU&JAG, Eleonora Pöyhönen.
Kommande helg är det Alla helgons dag, då fylls kyrkogårdar landet runt av tända ljus för nära och kära. En stillsam stund för reflektion och andlighet.
Eleonora har också gjort det många gånger genom åren.
Så blir det även i år, aldrig har det känts viktigare att ta vara på tiden tillsammans med hennes nära, säger hon.
– Jag tar lite höstlov, men vi på Fonus har ljuständning på flera kyrkogårdar runt om på ön. Nytt för i år är att man på vår hemsida kan tända ett digitalt ljus för någon var som helst i världen. Det kan vara fint och värdigt, det också.