I oktober förra året flyttade Ella Johansson, uppväxt i Visby, från Stockholm till Malmö med ett enda mål i sikte: att amputera halva sitt vänstra ben. För tre år sedan utvecklades nervsjukdomen CRPS (Komplext regionalt smärtsyndrom) i benet efter att hälsenan delvis gått av och flera misslyckade behandlingar för det. Sedan dess har hon periodvis haft så svåra smärtor att hon lagts in på sjukhus. Så småningom fick hon kännedom om att en amputation kunde vara ett sätt att slippa smärtorna. När sjukvården i Stockholm nekade henne operationen fick hon kontakt med en läkare i Malmö som lovade hjälpa henne. På Luciadagen förra året kapades benet strax under knät.
– Jag ville bli av med mitt ben men jag vill inte vara amputerad. Men jag har inte ångrat mig en enda gång. Det här är ett helt nytt liv, det känns väldigt, väldigt bra, säger Ella.
Men tiden efter operationen blev minst sagt svår. Ella hade svåra fantomsmärtor i stumpen och under en kortare hempermission fick hennes mamma försöka minska smärtan genom att kyla ner det.
– Det var påsar med frysta lökringar och broccoli, skrattar Ella.
Men skälet till smärtorna var inget att skratta åt. Ella hade drabbats av sepsis och fick åka akut tillbaka till sjukhuset med 41 graders feber.
– Då var det nära att jag inte överlevde.
Fem mindre operationer senare och efter flera veckor på sjukhuset fick hon den 28 januari äntligen åka hem till sin och mammans lägenhet i Malmö. Ellas mamma har hela tiden funnits vid hennes sida och flyttat med henne, först från Gotland till Stockholm och sedan vidare till Malmö. Sedan ett par veckor är Ella tillbaka i Hägersten i södra Stockholm där hon delar lägenhet med två kompisar.
– Jag mår fantastiskt bra fysiskt. Men nu börjar det slå mig, allt som har hänt. Det är också lite svårt att andra har jobbigt med stumpen, jag har gått upp jättemycket i vikt och är inte bekväm med mig själv, säger Ella och fortsätter:
– Jag behöver bearbeta de här åren och den traumatiska sjukhusvistelsen. Men överlag mår jag jättebra.
Ella har bestämt att resten av 2021 ska hon ägna åt att bygga upp sig själv, både fysiskt och psykiskt. Hon ska börja träna, stärka psyket, åka till Gotland i sommar och göra mycket av det roliga hon inte kunnat på flera år.
– Jag ska fokusera på mig själv, bli stark och njuta av livet för nu kan jag det. Även om allt känns overkligt. Allt ändrades på en dag och jag har inte hunnit med riktigt, jag har inte ens lärt mig ta på stumpen, säger hon.
Under året kommer Ella också att få lära sig gå igen, nu med sin protes. Hon ska vara med i en gåskola och få lära sig använda rätt teknik så att gången inte blir styltig, träna på att gå i trappor och på olika underlag. Protesen hon fått tills vidare kommer att behöva bytas ut framöver, för storleken på stumpen ändrar sig och hon behöver också hitta rätt modell.
Ska du ha en sådan där bladerunner?
– Klart jag ska, skrattar Ella och berättar att det där med proteser är en hel värld.
– Man får testa sig fram, säger hon.
På längre sikt vill Ella plugga ikapp gymnasiet som hon tvingades hoppa av när hon blev sjuk. Efter det kanske plugga på universitetet, resa och åka tillbaka till Italien där hon var utbytesstudent när hälsenan gick av.
Efter amputationen är Ellas smärtor av en helt annan art och betydligt lindrigare. Visserligen äter hon fortfarande stora mängder morfin men det ska hon trappa ned.
– Smärtorna går inte att jämföra med tidigare. Nu har jag ont i stumpen för att jag har gått med protesen och jag har fantomkänningar – det känns som om jag vickar på tårna. Men det kan jag leva med, jag blir bättre och bättre för varje dag och jag vet att jag kommer att kunna springa och gå, det känns overkligt, säger hon.
Innan operationen orkade Ella knappt ta sig ur sängen för smärtorna. En vanlig dag fick hon vara glad om hon kunde plocka ur diskmaskinen eller laga mat. Nu kan hon göra båda sakerna och mycket mer. Visserligen måste hon vila en kvart mellan aktiviteterna men det går framåt varje dag.
– Nu orkar jag allt, säger Ella.
Var det värt att göra amputationen?
– Jajamen! Det var det! Jag har aldrig ångrat mig, inte en enda gång. Jag har lärt mig så mycket, jag känner att jag klarar av allt. Nu får vardagsproblemen plats, men de är rätt sköna, säger Ella och låter härligt glad på rösten.