DU&JAG
Så annorlunda våren och sommaren varit. Om allt vore som vanligt hade hon varit i New York nu, Elvira. In the City of Dreams där hon förra hösten avslutat en filmutbildning och sedan stannat kvar.
Först i november skulle hon flyttat åter till Sverige och Stockholm. Vi kommer till det i den här intervjun.
Istället ses vi i barndomshemmets trädgård på Endreväg i Visby där hon i februari blev fast med bara två veckors vinterpackning.
– Pappa opererade ryggen och jag flög hem för att vara nära familjen då. Allt gick bra och jag skulle resa tillbaka på söndagen men på fredagen stängde USA sina gränser…och så blev jag kvar.
Hon beskriver det som att mot sin vilja bli utelåst från livet, det var ju i New York hon hade sitt pågående skeende.
– Jag hade en livsplan, skulle just göra mitt första betalda gig, en kortfilm i Philadelphia där transport, hotell och allt var bokat och så blev det...ingenting. Jag kände mig helt tom.
Det har gått ett halvår sedan dess, så hur mår du nu?
– Bra. Verkligen. Det var länge sedan jag mådde så bra som nu. Ibland är det nyttigt att möta sina demoner. Nu har jag hunnit tänka och reflektera och vet att jag valt rätt väg.
Eftersom kris också är detsamma som möjlighet?
– Precis så. Nu ser jag alla möjligheter det här gav, inte bara det som togs ifrån mig när coronan kom.
Det här är andra gången jag intervjuar Elvira. Nio år har gått sedan förra gången. Då, i december 2011, var hon en 14-åring som såg på framtiden med en tonårings klara ögon.
Det var hon som tagit kontakt för att få veta mer om journalistyrket och jag gav henne möjlighet att skriva en egen krönika – den hade rubriken ”Elviras stig är ämnad bara för mig” – och dessutom intervjuas över ett helt Du&jag-uppslag.
Var är du i livet om tio år? frågade jag och svaret blev: ”Jag kanske har flyttat från Gotland…Gotland kommer alltid vara hemma och kanske kommer jag tillbaka när jag blir gammal, men jag flyttar nog iväg några år. Och så har jag ett jobb på någon bra tidning”.
Det var så tankarna gick hos den unga Elvira som då gick i åttan på Solberga.
Men en stor del av intervjun handlade också om hennes kärlek för teater. Det var de två framtidsspår hon valde mellan; att jobba på en tidning eller satsa på skådespeleriet.
Så många år senare, när vi nu ses igen, har så mycket hänt.
När Elvira ser bakåt säger hon att de där tidningstankarna nog egentligen var ett sätt att skydda sig när hon inte fullt ut vågade ta skådespelardrömmarna på allvar.
Hon hade spelat teater sedan hon var åtta, inte minst i Musikalkompaniets uppsättningar.
– När jag gjorde mitt gymnasieval var det dags att på allvar ställa mig frågan ”är skådespeleriet det jag verkligen vill?”. Och det var det ju, jag kunde verkligen inte se mig göra något annat.
Så hon lämnade hemmet, gick teaterlinjen på Viktor Rydberg-gymnasiet vid Jarlaplan i Stockholm och sökte sedan – några snabba pennstreck här bara – in till "Acting for film"-linjen på NYFA, New York Film Academy.
Till sin lycka antogs hon och började i skolan, belägen vid Battery Park på Lower Manhattan, i januari 2019.
Alla dessa livsomvälvande händelser här beskrivna på några rader, men inom den unga Elvira var det trots allt inte utan kamp. För uppväxten, ungdomen, ja, hela livet, är ju så fullt av känslor!
Vi sitter i skuggan, om några dagar ska hon lämna Gotland och det hotelljobb hon haft under sommaren för Stockholm, och hon tar mig med till våndan när hon satt med ansökningshandlingarna till New York sedan studenten klarats av.
– NYFA har intagning tre gånger om året, sex gånger påbörjade jag en ansökan innan jag slutligen skickade in den.
Varför? För att du var osäker?
– Ja. Rädd att misslyckas. Jag har alltid brytt mig lite för mycket om vad folk tycker och att då söka men inte komma in, det skulle vara ett sånt misslyckande!
Men ärligt, om du bryr dig om vad folk tycker, då har du väl valt fel bransch!
Hon skrattar, Elvira. Ser så klart det paradoxala; att visa upp sitt känsloregister genom en rollgestaltning och att samtidigt inte riktigt våga ta plats.
– Jag försöker vänja mig av med det. Det är en process att göra det som skrämmer och jag är inte igenom än. Men jag har blivit bättre, inte minst genom att lärare, familj och vänner peppat mig, bedyrar hon.
Den som vill kan söka på Elviras namn på youtube och där se en så kallad ”real”, en ihopklippt portfolio över olika skådespelarinsatser ämnad bland annat för att få framtida roller. En film som det tagit kraft och mod att låta världen veta att den finns.
New York City, alltså. Drömmarnas stad, The Big Apple. Ett myller av människor, etniciteter, religioner, neonskyltar och skyskrapor, bruset av gula taxibilar, lukten av hotdogs och flottiga munkar.
Hit kom alltså Elvira från Endreväg i Visby i januari 2019. Pappa Kjell var med de första dagarna för att ge stöd och trygghet, det var ju så stort, så mycket, så överväldigande och nog undrade hon vad hon givit sig in på.
Men trots det, hon minns de pirrande känslorna ända hit under trädgårdens äppelträd, för hur skulle hon kunna glömma:
– Det första var liksom wow! Helt otroligt. Det var som en frigörelse. Jag hade varit rätt vilsen i Stockholm de två åren efter gymnasiet och nu var jag där! I New York!
Jag tänker att det kan vara lätt att få mindervärdeskomplex i en stad där så många vill samma sak?
– Jo, sådana tankar fanns ju också. De flesta lärarna var väldigt peppande medan andra påpekade hur tuff branschen är, ”kan ni tänka er att göra något annat så gör det” sa en av dem.
Men så tänkte inte du?
– Nej, nej. Att komma in på skolan var en bekräftelse på att jag valt rätt, jag fick dessutom ett scholarship på för mig ganska mycket pengar så nej, inga sådana tankar.
Sitt så kallade Talentbased discount tilldelades henne baserat på två filmade monologer som hon utöver skolbetyg sökte med. Ett gott bevis på att skolan faktiskt ville ha henne.
Elvira hyrde ett rum i en lägenhet på Cortelyou Road i Brooklyn. 9500 kronor i månaden, trekvart med tunnelbanan till skolan längs Brooklyn Bridge över East River.
De tre svenska tjejer hon delade lägenheten med har blivit nära vänner.
När Elvira fastnade i Sverige plockade ihop hennes saker, stuvade in dem i en garderob – där de för övrigt är kvar än – och hyrde ut rummet så att hon sluppit betala hyran.
Utbildningen på NYFA var, säger Elvira, oumbärlig. Så mycket hon fick lära sig; hur det går till på set, hur man tar direktiv, hur man jobbar med kameran och så klart också nycklar till skådespelarhantverket i sig.
Hon lärde sig felfri amerikansk engelska, att framkalla känslor med fantasin bottnande i egna upplevelser och att hitta de äkta ögonblicken framför kameran.
En bit på väg är hon, men ännu långt ifrån framme vid drömmen. Vilken det nu är. Jag frågar förstås det:
Vilken är din dröm?
– Jag vet inte om jag vill säga det, det är nästan fantasier…
Jo, säg!
– Jag har alltid varit mer intresserad av film än scenteater så drömmen är att filma dramor med komplexa karaktärer. Skådespeleri är så kopplat till psykologi, att till exempel vara arg kan se så otroligt olika ut, beroende på personen och dess tidigare erfarenheter. Att bli stor nog att få göra sådana roller, som Alicia Vikander, hon är en förebild. Roller som får en att tänka till och inte bara vara någon stereotyp som setts förut. Det är nog min dröm.
En bra dröm! Kör på den.
– Jag försöker. Skådespeleriet är en livsnödvändighet för mig, jag ska göra allt jag kan för att nå fram. Och når jag inte fram har jag i alla fall givit det chansen. Att inte försöka är trots allt det största misslyckandet.
Vad finns det i skådespeleriet som fångat dig så!?
– I början var det ett sätt att komma över min blyghet. Att vara i en roll gav mig en känsla av frihet. Nu älskar jag samarbetet i ett team där bollandet av idéer ger en unik helhet. Och att genom mig berätta och förmedla en historia.
På hösten 2017 briserade #Metoo-rörelsen över världen. Den tog avstamp i filmvärlden där flera kvinnor vittnade om hur de utnyttjats av manliga kolleger.
Elvira säger att #Metoo var högst närvarande under hennes år i skolan på Manhattan. Säkerheten har blivit högre, säger hon, noggrannheten med kontrakt har skärpts och vid scener som kan tänkas integritetskränkande ska en intimitetskoordinator närvara.
Men gamla strukturer förändras inte från en dag till nästa:
– Det är många samarbeten mellan olika grenar i utbildningen, som i det här fallet mellan ”acting” och ”filmmaking”. Vid ett tillfälle försökte några manliga elever få filma mig och en annan tjej i bara underkläder. ”Sex säljer” sa de när vi ifrågasatte. Vi nekade förstås, det fanns ingen som helst konstnärlig anledning.
Du uppmanades klä av dig, alltså.
– Ja. ”Vi kan ta in modeller så du ska vara glad att du blev tillfrågad” sa de. Vi påtalade det för skolledningen som tajtade till reglerna än mer. Att använda utpressning eller skuldbeläggande för att få som man vill tolereras inte längre i branschen.
Vi övergår nu, när vi närmar oss slutet av intervjun, till en sekvens med frågor som inte har någonting med något att göra. Bara för att det är kul.
Har du några coola ärr?
– Jag har två här på kinden. Jag var liten då och visste inte hur man styrde en pulka så när mamma sköt fart hamnade jag i en rosbuske.
Vad eller vilka fanns på affischerna i ditt flickrum?
– Jag har aldrig varit någon fan-girl, så det var mer olika kollage och sådant som jag pysslade ihop om nätterna när jag inte kunde sova.
Vad glömmer du aldrig?
– Att förstå vad som är viktigt, att visa uppskattning för de som betyder mycket för mig, att inte ta folk för givna. Men också att avbryta relationer som inte är bra för mig.
Vad lägger du pengar på?
– Smink. Jag har alltid gillat smink.
Har du någon favoritstad, Visby, Stockholm och New York undantagna?
– Lissabon, skulle jag säga. Arkitekturen, restaurangerna, stämningen. Förresten har jag reflekterat över vilken tur jag trots allt hade att jag var just här på Gotland när gränserna stängde. Tänk om jag blivit fast någon annanstans, hur hade allt blivit då?
Elvira hade ju skapat en framtidsplan, fått ett 20-timmar-i-veckan- jobb som allt-i-allo på en acting studio för att svara upp mot kraven för sitt OPT-visum, Optional practical training, vilket möjliggör ett års arbete inom det område vederbörande är utbildad.
Och så höll hon alltså på att bygga upp en erfarenhetsgrund, sökte roller vitt och brett och var på väg mot det där kortfilmsgiget i Philadelphia.
Men så hände det som hände och allt tog en annan vändning.
I september bosätter sig Elvira istället i Stockholm med nyvunne pojkvännen Rodrigo. De har blivit ett par under sommaren, honom hade hon aldrig träffat utan coronan.
För så blev det, när chocken och närmast depressionen släppt efter att ha, som hon säger; blivit utestängd från sitt liv i New York, har allt ordnat sig till det bästa.
Hon har insett att New York finns kvar och att hon någon gång kommer att återvända. Gotland också, här finns familjen, rötterna och än så länge även flickrummet i villan vid Endreväg.
Och hon har insett att Stockholm är den plats där hon ser sin framtid.
– När jag nu kommer dit ska jag ge mig några månader att dra i alla trådar jag kan, ta alla kontakter, söka jobb och verkligen ge mig chansen. Restaurang- och hotelljobb, sådant jag haft tidigare, får vänta ett tag.
I den krönika Elvira skrev och som publicerades i Gotlands Tidningar i december 2011 skrev hon så här:
”Jag ska inte säga att jag har funnit mig själv helt och hållet ännu! Men jag har åtminstone hittat början på den lilla slingriga stigen i djungeln av trender. Den stigen kallas Elviras stig, och är ämnad bara för mig.”
Hon frågar hur jag minns henne från det tillfälle för nio år sedan då vi satt i familjens kök och jag säger att det är precis så, som ganska lillgammal men också självklar och klarsynt.
Den artikeln avslutades med att Elvira sa så här:
"Är man inte som man innerst inne är så uppfattas man ju som någon man inte är och då blir det inget bra.”
Så varför inte låta även denna artikel sluta på samma sätt.
