Fader Charles Talley passerar aldrig S:ta Karin på Stora torget utan att be en bön. Det här var "gråbrödernas" kyrka i det medeltida Visby. De tillhörde den katolska Franciskanerorden, som instiftades i början av 1200-talet av Franciskus av Assisi.
Visby blev ordens första etablering i Sverige. Det öppnades bara några år efter Franciskus död och här blev brödraskapet sedan en del av gatubilden till reformationen på 1500-talet.
Det finns 12 000 franciskaner i världen i dag. Charles Talley är en av dem och det är därför han ber när han passerar S:ta Karin.
– Vi är tillbaka, konstaterar han med ett brett leende, där han står utanför ruinen.
När Charles Talley flyttade från Kalifornien till Visby i höstas hade katolska församlingen länge fått klara sig utan egen präst. Charles ser arbetet här som ett kall och resan hit startade redan på 1980-talet. Då var Charles journalist och arbetade med konsthantverk och han reste hit för att skriva om svensk textilkonst. Mötet med Sverige och svenskarna gjorde ett starkt intryck på honom.
– Jag överraskades av att det inte fanns någon fattigdom. Och det finns en trygghet i Sverige, som inte finns i USA.
Långt från sitt eget land, sin familj och sina vänner fick Charles Talley också tillfälle att möta sig själv på ett nytt sätt.
– Jag funderade på vem är jag utan allt det som jag varit van vid? Vad är det som gör mitt liv? Jag kom fram till att det var min tro på Gud.
Charles Talley anslöt sig till franciskanerna i Kalifornien och efter många års studier var han både ordensbroder och präst.
Varför franciskanerna?
– De utstrålar en livsglädje och de är jordnära människor som tycker om folk av alla slag. Hos dem kände jag mig omedelbart hemma.
Franciskus av Assisi, som levde mellan 1182 och 1226, avbildas ofta med fåglar och andra djur. Han har en central roll långt utanför katolska kretsar och kanske beror det på att han lyfte fram de värden som finns i naturen. Han menade att i skapelsen ser man också Skaparen.
– Genom att Jesus kom till världen så är allt välsignat, förklarar Charles Talley.
Franciskanerbröder lever ett liv utan ägodelar. De bor tillsammans och delar allt. Men de drar sig inte undan från världen, utan går ut i samhället och lever bland människor som är utsatta eller har det svårt. Charles Talley har exempelvis bott med Mayaindianer i ett flyktingläger i Guatemala.
– Inte för att omvända dem, utan för att följa dem, förklarar han.
Vid ett Sverigebesök fick Charles ett infall att åka till Gotland. När han hade ställt ifrån sig väskan på hotellrummet gav han sig ut på en promenad genom Visby och här gick han, till sin häpnad, nästan rakt på den lilla katolska kyrkan. Dörren var öppen, församlingen hade samlats till kvällsandakt, men de hade ingen präst.
"Men jag känner en präst", sa Charles och presenterade sig. Han skrattar gott åt minnet, för det blev upptakten till flera års pendlande mellan Kalifornien och vikariat i Visby. Förra året blev han ombedd att ta tjänsten permanent.
Flytten till Visby innebär att Charles Talley bor ensam för första gången på 25 år. Han saknar gemenskapen med sina ordensbröder, men njuter av att vara i Sverige på heltid.
– Svenskar är lite tillbakadragna. Det krävs tålamod för att lära känna människor här, men det är värt det, för vänskap betyder något här. Här finns människor som har behållit vänner genom hela livet. Så är det inte i USA för där flyttar vi så ofta.
Charles Talley och hans församling befinner sig nu mitt i coronakrisen. Mässorna, som är viktiga för katoliker, webbsänds och äldre församlingsmedlemmar är isolerade i sina hem. Det är en tid av lidande, konstaterar Fader Charles, men han hoppas att det också ska bli en tid där något gott kan spira.
– Lidande kan vara meningsfullt. Det kan bli som en retreat för hela världen och en tid för oss alla att lugna ned oss och fundera över vad som är viktigt i våra liv.
Han minns när aids-epidemin bröt ut i USA. I San Francisco satte sjukdomen djupa spår. Och han minns tiden efter "nine eleven", terrorattackerna i USA 2001. Båda var skeenden som skakade om samhället i grunden.
– Det här påminner mycket om det som hände då. Man ser ingen omedelbar lösning, men man gör så gott man kan. Och i sådana situationer kommer det alltid fram människor som gör underbara saker. Och jag är en troende människa. Gud är med oss. Han kom inte till världen för att överge oss.