Med ett brinnande naturintresse var min framtid utstakad. Jag skulle bli jägmästare, söka universitetsstudier i Umeå och lära mig att förvalta skog. Men alla mina planer rasade – på ett högst oväntat sätt.
Fotointresserad sedan tolvårsåldern var Hemlin Foto, butiken och studion i Hästgatsbacken, knutpunkten. Jag var inte gammal när sommarjobbspengarna precis räckte till kontantköp av en Pentax systemkamera, inhandlad av Calle Brobäck som då jobbade i firman.
Efter lumpen skulle jag som vanligt hämta ut en diafilm som varit på framkallning, när chefen själv kom ut.
– Henrik, vi har funderat på att anställa dig. Har du något emot det? frågade Hans Hemlin.
Jo, det hade jag. Jag skulle ju läsa i Umeå och lära mig allt om skogen.
Efter ett par dagars betänketid gick jag med på ett år. Studierna kunde vänta, och gör så fortfarande. Året på Hemlins blev till elva, helt otroligt spännande och händelserika år. Men också krävande där schema och framförhållning sällan fanns, med fasta kunder som Expressen, Aftonbladet och dåtidens stora veckotidningar.
Hasse och Linnea, som drev firman med barnen Eva, Maria och Mats, blev en andra familj. Linnea rökte gula Blend på toan och grät av oro när jag åkte på semester utomlands. Hasse hade alltid en god historia på lager. Det var en fantastisk skola och de bästa historierna finns preskriberade djupt i mitt hjärta. Jag hann bli förhörd av SÄPO, få mitt livs värsta utskällning, men också lära mig att lösa uppkomna situationer på uppstuds. Som hur man tar en gruppbild på 1 200 personer. Skylift så klart! Jag fick lära mig att allt var möjligt och ingenting omöjligt. Dagar i mörkrummet kunde plötsligt avbrytas av ryska spritsmugglare, stunden senare satt man i ett litet flygplan och fotograferade något som hänt från ovan. Hasse hade både flygcertifikat och fullkomlig tilltro till mig som person.
Kungar och presidenter i all ära, men bäst var de förtroliga mötena med vanligt folk och de allt fler uppdragen för Gotlands Allehanda. När GA skulle rekrytera tog jag i slutet av 1990-talet farväl av familjen Hemlin, allt därefter är en annan historia. Att Hasse Hemlins livsverk, och ett arkiv fyllt av unika bilder, nu sammanfattas i en bok tycker jag är så fint. Det känns fantastiskt att ha varit en del av detta – och så skönt att ha sluppit stämpla skog i Norrland.