Den som kikar in bakom planket på Ryska gränd ser miljöer som hämtade ur ett inredningsmagasin. Men skönheten är förrädisk:
– Det smäller som attan i taket, sedan glider stenarna ner och landar i trädgården, säger Maria Rogfalk och visar en hög med mellan en och två decimeter stora stenar.
Den 15 meter höga klintkanten är allmänning och hennes tomt slutar precis nedanför. Raset har ökat i omfattning de senaste åren, menar Maria Rogfalk, och anledningen tror hon är den gigantiska murgröna som inte bara täcker hela klintkanten utan också väller in över trädgården.
– De har klippt kanten fram till grannen där, säger hon och visar grannfastigheten i söder, där ett stängsel dessutom fästs på stenväggen för att säkra området.
Sedan Maria Rogfalk var barn och på besök hos sin mormor Lydia Sköldin, som då ägde huset, har murgrönan vuxit markant. För åtta år sedan blev Maria själv ägare till fastigheten.
– Problemet växer hela tiden, och jag vill veta vem som tar ansvar om vi får en sten i huvudet, säger hon och berättar att halva tomten inte används längre och att hennes barn absolut inte får vistas där på grund av rasrisken.
I tre år har Maria Rogfalk fört diskussioner med Region Gotland, som äger klintkanten. Hon skulle själv kunna såga av murgrönans stam nedanför, ett alternativ som hon inte vågar sig på utan en teknisk utredning av vad konsekvenserna skulle kunna bli.
– Jag har en jäkla respekt för växtligheten och berget, säger hon.
Hos Region Gotland har ärendet hanterats i flera år mellan olika avdelningar. Enligt lagen har fastighetsägare skyldighet att hålla rent en meter utanför egen tomtgräns. I det här fallet består gränsen av klippvägg med en överhängande säkerhetsrisk som gjort att regionen funnits med. Men den 18 juni i år beslutade tekniska nämnden att stoppa planerna.
– Den här bergväggen ligger i besparingar att det inte ska läggas pengar på den under hösten, på grund av att hela förvaltningen ska spara, säger Anders Juhlin, t.f avdelningschef för gata- och parkavdelningen.
Att sanera murgrönan bedömer han skulle kosta flera hundra tusen kronor, ett jättejobb för ett par arborister.
Men Maria Rogfalk menar att det inte bara kan handla om pengar.
– Vem tar ansvaret och risken under tiden när det handlar om livsfara för de boende, med tanke på att regionen inte ens har gjort någon riskbedömning, säger hon.