Blommor och ljus för Marie Nilsson Lind.
Visby Sankta Maria domkyrka fylldes på fredagen av familj, vänner, kamrater och kollegor men också av gotländsk ”allmänhet”, för hon var ju en av oss, Marie.
Artist och kompositör förvisso, ett ”namn”, men allra mest en människa bland människor fylld av såväl tvivel och tillkortakommanden som kärlek och omtanke.
Allt detta satte hon ord på i sina sånger och texter som blev så älskade av en hel nation. Sin egen svärta omvandlade hon till något skimrande hoppfullt och tänkvärt.
Eller som domprost Anna Lundgren sade i sitt griftetal:
– Hos var och en flimrar det av minnen av Marie. Om vi blundar kan vi höra hennes röst, späd och eftertänksam. Låt oss dela de minnena, det är i mötet med varandra vi blir till.
Torsdagen den 4 januari somnade Marie in i sitt hem i Lummelunda, bara en vecka efter att hennes livskamrat sedan tre decennier Magnus Lind lämnat jordelivet.
Så småningom ska de båda förenas på Norra kyrkogården i Visby, är det tänkt.
En kollektiv sorg bredde ut sig över Gotland den dagen, en sorg som varar ännu. För hur ska vi nu ta oss an kampen mot det mörka?
– Hon delade med sig av sin kamp. Men också av hopp, liv, mod och kärlek. Och vi älskade henne som den hon var, sade Anna Lundgren, som är barndomsvän med syskonen Nilsson.
Stora blomsteruppsättningar och kärleksfulla budskap i kyrkan.
Förutom syskonen Janne och Hanna med familjer samt övriga släkt var flera av Maries musikaliska vänner var på plats för att ta farväl.
Bland dem förstås ainbuskarna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, de som i sena november tillsammans fyllde domkyrkan då de återvände till rampljuset som Ainbusk X3.
Där fanns den nära vännen Benny Andersson, där fanns Babben Larsson, liksom Micke Lyander, skådespelaren Olle Sarri, kulturjournalisten Eva Sjöstrand och politiker som Inger Harlevi och Meit Fohlin.
Här anländer Babben Larsson och Micke Lyander med sällskap till domkyrkan.
Kollegor, släkt och musiker, bland andra Benny Andersson och vännerna från Ainbusk på väg in i domkyrkan.
Begravningsgudstjänsten präglades av sång och musik, det som varit essensen i Marie Nilsson Linds liv.
Vännen Lee Gotvik sjöng sången ”Ängel” med ackompanjemang av länsteaterchefen Thomas Sundström
Kantor Anna Hedlund Emilsson hade samlat ihop en kör av kvinnor i skilda åldrar. Med känsliga stämmor sjöng de Ainbusk-sången ”Älska mig”, pappa Allan Nilssons ”Ändlaus veisu” – med tänkvärda ord om att ”teidn star still, de jär männskur sum gar” – och som en allra sista hälsning ”Gu natt siv gutt”.
Som utgångsmusik till klockringning spelade organisten Peter Alrikson "Amazing Grace".
Det var ett värdigt farväl av en unik artist, men framför allt ett fint avsked av en älskad människa som bar så mycket mörker men gav så mycket ljus.
Ett inramat foto på artisten Marie Nilsson Lind i Visby domkyrka.
Fram hit har jag i den här texten hållit mig professionell, men jag är ju även medmänniskan Magnus Ihreskog.
Så därför: Jag tyckte om dig mycket, Marie. Jag är glad att jag också hann säga det. Intervjuerna med dig lyfte alltid från fråga-svar till samtal om livet.
Så mycket du gjorde som kröp under huden, men för mig finns två sentida ögonblick starkare än det mesta:
• När du för första gången sjöng leadstämman i ”Älska mig” med Benny vid flygeln på Rival i Stockholm, vid ”En kväll för Josefin” i mars 2020. Så bräckligt och så starkt.
• …och när du i tv-programmet ”Så mycket bättre”, i december 2021, anropade himlen och den orkester som finns där; Prince och Cohen, Kristian från Borlänge, Ted, din egen Josa och alla de andra. Det har sagts vara det starkaste ögonblicket i programmets historia.
Och vet du, den spelades digitalt under gudstjänsten, din svaga men så starka röst i den där betagande strofen ”Ovan molnen finns en stad nånstans, för dom som vi som förut fanns”.
Nu är du själv en av dem där uppe. Tack för musiken, Marie. Tack för allt.