SKOLÖVERSYNEN
Sedan utredningen ”Framtidens förskola och grundskola” lades fram har debatten svallat. I skolöversynens föreslås bland annat åtta landsbygdsskolors nedläggning.
Protester och manifestationer vid har genomförts vid Region Gotlands dialogmöten och tidningarnas insändarsidor har fyllts av åsikter. Politiker, tjänstemän, lärare och föräldrar har sagt sitt.
På samma sätt var det för knappt tio år sedan. Föräldraprotester, hopp och förtvivlan när nedläggningshotet vilade över Hogrän skola och sedan verkställdes. Det var 2012, många vuxna talade, men det lämnar vi därhän den här gången.
Istället låter vi barnen få ordet, de som var barn då. Hur blev det för dem? Hur påverkades de av nedläggningen och av att tvingas byta skola? Vad minns de?
Felix Bäckstäde bor i Atlingbo, Moa Lyander i Vall, de har känt varandra sedan de började i förskoleklass i Hogrän.
I dag går de båda trean på Wisbygymnasiet, Felix pluggar teknik, Moa naturvetenskapligt program.
I juni 2012 var de tio år och slutade tredje klass. Det sista de gjorde var att stå på trappan och sjunga en variant av "34:an": ”Nu är det slut på gamla tider, nu går Hogrän skola i himlen in”.
I den 165 åriga skolan gick då totalt 35 elever, från förskoleklass till årskurs sex.
– Vi var bara åtta elever i trean, minns Moa. Behövde man hjälp på lektionerna var det lätt att få.
Alla kände alla, lärare och elever, skolan var den trygga punkten, en gång i veckan for de till Klintehamn för att ha gympa, det var så långt ut i världen de kom.
Till hösten för åtta år sedan väntade Romaskolan, med allt vad det innebar.
– Jag fick längre resväg. Till Hogrän hade jag tre kilometer, nu fick jag ta bussen vid sju på morgonen för att börja skolan vid åtta, minns Felix.
De både säger att de minns oron inför flytten dit, Moa minns särskilt hur hon lade handen på skolbyggnaden och sade ”hejdå skolan”.
– Det var lite sorgligt, minns hon.
Så hur blev det då? Jo, stort. Allting var större: skolgården, matsalen, fler elever, fler lärare, lite bortkomna kände de sig till en början.
Från att alltså ha varit åtta elever hamnade de i en 4-5:a med 30 elever och bara två lärare. Minnet kan spela spratt, det är långt mellan 10 och 18, men så är deras hågkomst.
Moa som är pratglad hittade snabbt nya kamrater men för Felix tog det längre tid, han kände sig inte sedd på samma sätt som i Hogrän.
För honom blev det inte riktig balans förrän i sexan då de blev en renodlad årskull.
Och därefter, vi skyndar fram här, väntade högstadiet, också på Romaskolan. Då, efter tre mellanstadieår, var de redan inne i skolruljansen till skillnad från många elever från andra landsbygdsskolor.
Sett ur 18-åringens perspektiv var det bra att de kom till den stora Romaskolan inför fjärde klass, det är de ense om.
Annars, tror de, hade omställningen blivit tuff.
– Om vi fortsatt ända till sexan i en liten skola, då hade omställningen varit svårare. Som att flytta från Roma till gymnasiet, med den skillnaden att vi varit mycket yngre, säger Felix.
Om ni ser bakåt, vilken av alla skolbyten ni gjort har inneburit den största omställningen?
– Från Hogrän till Roma, säger Moa. Felix håller med, det var trist och jobbigt att den sammanhållning som fanns i skolan bröts upp.
Samtidigt tycker de att allt gick på bästa sätt. Bra välkomnande, lärare som följde med, på det hela taget en smärtfri process.