Man kan prata med andra, gå i terapi men i det mest intensiva sorgen är var och en ensam.
DU&JAG
I veckan tar ännu en årskull studenten efter tolv år i skolan. En glädjens och högtidens dag, även om ingenting är som det tidigare varit.
Ingen bal, inget utspring inför tusentals anhöriga, inget åkande runt om i staden med pyntade studentflak.
För fem år sedan, i juni 2016, var Daniel och de övriga i familjen mitt i yran.
Äldste sonen Alex kastade studentmössan mot skyn och pryddes med blommor och blågula band.
Några timmar senare var allting förändrat: blåljusen svepte över söderrondellen i Visby och sedan telefonsamtalen som välte en hel värld: ilfart till lasarettet, poliser, psykiatri, gråt, skrik, förtvivlan…kaos.
– Nej…säger Daniel när vi ses i familjens radhuslägenhet. Det är en sådan natt man inte ska behöva vara med om. Det känns fortfarande overkligt. Som om Alex bara är i väg en sväng och kommer in genom dörren snart.
19-årige Alex Backéus förolyckades natten till den 11 juni 2016 då han föll av det studentflak hans gymnasieklass färdades på. Det som var en glädjens dag förvandlades i ett fingerknäpp till en mardröm för alla inblandade. En kollektiv sorg som involverade ett helt samhälle och i någon mån en hel nation.
Daniel jobbar hemma den dag vi ses. Det har han för all del gjort i drygt ett år nu. Skönt, tycker han. Även om han kan sakna fikastunderna med kollegorna passar det honom utmärkt.
Sedan 2002 är han anställd på Transportstyrelsen där han nu har en relativt ny tjänst som utredare. Tillstånd som ska ges, ägartvister ska sättas under lupp.
Hemmajobbet – den här dagen i shorts – ger en välkommen frihet.
– Vill jag ta en löprunda kan jag göra det, jag gillar att springa. Då jobbar jag bara lite längre på kvällen. För mig är det här perfekt.
Den här måndagsmorgonen har han haft ett avstämningsmöte inför veckan, ”så kom efter det, det funkar bra” har han meddelat.
Det är just Daniel jag träffar. Mamma Linnéa har avböjt att vara med, ämnet är för jobbigt. De övriga i familjen – Nelly, 21, Milton, 9 och Aison, snart 5 – är på jobb, skola och förskola.
Daniel har sagt ”ja” till den här intervjun för att, som han säger, Alex inte ska bli glömd.
Ju längre tiden går, desto mer bleknar omgivningens minnen, livet går vidare på gott och ont. En intervju och en tidningspublicering blir som att tända ett ljus.
För familjen är Alex naturligtvis inte glömd. Han finns där hela tiden; i samtalen, i tankarna.
I ett skåp i vardagsrummet i radhuslägenheten där vi sitter ligger hans studentmössa invid ett fotografi av en glad kille med framtiden framför sig.
En glädjens dag byttes till svartaste sorg. Vad skulle Alex ha gjort i dag? Haft ett jobb på Gotland, kanske pluggat på fastlandet?
Tiden har gått, fem år. Familjen har utökats med minstingen Aison. Han fyller fem i oktober och var storebror Alex stora glädje den där våren och försommaren.
För som han längtade efter sitt lillasyskon!
– Varje dag när han kom hem pratade han med Linnéas mage. Även om de aldrig fick tillfälle att mötas i verkliga livet tror jag ändå de fick en sorts samhörighet, så tänker jag det. Att Aison i alla fall fick höra Alex röst.
Den vid tillfället förestående tillökningen kom att bli en stor räddning för familjen, mitt i allt kaos.
– Dels det och dels att Milton bara var fyra. Det gavs inte tillfälle att helt gräva ner sig, det gick inte att gå runt och vara sorgsen hela tiden, för barnens skull.
Aison är i någon mening Alex motsats. Alex var sportig, lovande back i FC Gutes division 2-lag.
Han gick i pappas fotspår, Daniel var på sin tid elitspelare i samma förening och Alex hängde med på träningarna. De var som kompisar, närmast. Daniel var ung, bara 17, när Alex kom.
– Men Aison är helt annorlunda, det är märkligt egentligen hur olika det kan bli. Han gillar att dammsuga, plocka ur diskmaskinen och sånt. Han kan gå ut här och klippa en buske, skrattar Daniel.
Men så tystnar han, det gör han ofta under intervjun.
– Ja, säger han sedan. Han blev i någon mån räddningen…det fanns en framtid mitt i sorgen, ett nytt liv att ta hand om.
Hur har ni pratat med honom om det som hänt?
– Vi försöker så gott det går. Alex är i himlen, säger vi, men det är så klart rätt abstrakt. Som att han är en fågel. Men…jo, vi pratar om honom. Han skapar sig väl med tiden en egen bild. Han brukar säga att Alex var lång, det har han snappat upp.
Familjen Backéus på olycksplatsen vid söderrondellen i Visby, ett år efter olyckan.
Olycksnatten är ett enda stort töcken. På dagen hade familjens första student firats i stolthet och yra, på natten det där telefonsamtalet som ändrade allt.
Det händer att han tänker sig dit, Daniel. Eller snarare: minnen och hågkomster fladdrar förbi i vardagen.
– Jag vill helst inte dit i tanken, det gör för ont. Det kom tillbaka lite nu inför att du skulle komma, men det är inte så att jag aktivt sätter mig och minns den natten.
Men allt finns så klart kvar, om än i osorterade bilder och ljud.
Som hur Daniel från sekund ett hade som största fokus att ta hand om familjen. Det var, kanske omedvetet, hans sätt att hantera det obegripliga. Att ta på sig en uppgift.
Precis som han på sätt och vis gör även i och med denna intervju.
– Redan när vi kom ner till akuten minns jag att jag tänkte så. Det blev så självklart. Jag måste ta hand om dem. Om Linnea, om barnen.
Och dig själv, då? Vem tog hand om dig?
– Det var kanske mitt sätt att göra det. Att ta hand om allt, all media, det blev ju en riksnyhet, Expressen och Aftonbladet kom hit, jag ställde upp på intervjuer och för min del tror jag det hjälpte.
Det var som att han gick ur sig själv, handlade som en robot, gjorde det som behövde göras utan att tänka.
Så blev det även på minnesstunden och begravningen, på ett sätt var det han som där gick runt och tröstade folk.
Men så enkelt är det så klart inte. Kanhända uppfattades han utåt som den starke, men inom honom fanns ett hav av gråt.
Den fick han utlopp för hemma, i ensamhet. Då kunde han släppa på spärrarna. Ofta sökte han sig till ensamheten, med gråten släppte den tyngsta sorgen sitt grepp en liten, liten stund.
Nätterna var en fristad, det hände att han tog cykeln till söderrondellen och satt där för sig själv och pratade med Alex, det är någon kilometer dit från bostaden.
Vid tiden var olycksplatsen fylld av blommor och ljus, ett minnesmärke skapat av folket.
– Det är ju så, säger Daniel. Man kan prata med psykologer och med vänner, vännerna har hjälpt mig mycket, folk har varit fantastiska. Men i slutändan är man ändå ensam med sin sorg.
Har du varit så ensam förr?
– Nej…att ens eget barn ska dö under sin bästa dag…det går inte att förstå. Och Milton som var fyra då, när jag la mig hos honom och berättade vad som hänt…det ska man inte behöva göra.
Varje dag ändras tillvaron för folk och familjer. Ändå fortsätter det mesta som om ingenting hänt. Radion fortsätter spela, folk går till sina jobb, trafiken fortsätter brusa, telefonerna att ringa, tidningen att komma, flöjlarna att slå. Allt är som vanlig men i tystnaden ryms ett skri. Hallå! Allting är ändrat, förstår ni inte!
Jag intervjuade Daniel i september 2016, tre månader efter olyckan. Då satt vi i samma radhuslägenhet som nu.
I den artikeln berättade Daniel, ser jag när jag nu läser den igen, att chocken efter det som hänt börjat lägga sig. Åtminstone tror han det.
”Kanske slår det till hårdare framöver, jag vet inte. Att jag fortfarande går i någon slags chock och inte riktigt tagit in vad som hänt. Ibland känns det så”.
Så hur blev det? Var du igenom allt?
– Jag klarade mig nog. Jag gick aldrig in i väggen, behövde aldrig medicin, jag gick till en psykolog ett tag men det passade inte mig…nej, jag föll aldrig tillbaka.
Därmed inte sagt att han är ur det svarta. Snarare är han mitt i det, hela tiden. Sorgen har blivit del av vardagen och något han lärt sig leva med.
Men fortfarande är allt lika overkligt, tycker han.
Som att han snart kommer genom dörren?
– Ja, precis…som att han bara är i väg på träning eller hos någon kompis.
Det finns så mycket framtid. Fanns. Alex höll på att ta körkort och hade fått jobb på Posten.
Den levnadsglade och positiva Alex, omtyckt av så många. Det har familjen om inte annat förstått i efterhand. Så mycket de inte visste som de fått veta, av kompisar och andra.
– Han var snäll, omtänksam, rättvis och barnkär. Ja, så var det. Jag har försökt få hans kompisar att berätta saker som han gjort, förbjudna grejer, men nej…det har bara varit fina grejer.
Det som i någon mån smärtar mest är sorgen över allt som den äldste sonen inte får uppleva, allt som väntade där framför.
– Han fick vara med om en del, han reste, han fick uppleva kärleken…men allt det andra, han hade så mycket kvar.
Nu fortsätter de lotsa sina andra barn in i framtiden. En uppgift så viktig som någon.
Mest minns Daniel det vardagliga. Som smågnabbet när det var fotboll på tv. Eller smågnabb, förresten. Det kunde utmynna i rätt tuffa diskussioner där ingen ville ge sig.
Var det straff eller inte? Var det verkligen offside? Nu får Daniel sitta ensam när det är match.
– Jag saknar hans skratt, säger han. Det kan jag ännu höra precis när som helst.
Men samtidigt var han ju tonåring, med allt vad det innebär. Stängde in sig på rummet, kom ner till middagen en kvart efter alla andra.
– Det var delvis därför jag engagerade mig som fotbollstränare, då fick jag i alla fall umgås med barnen i samband med fotbollen. Men nu har jag tagit paus från det.
Hur gammal är Alex i dag?
Daniel sitter tyst ett tag, funderar, säger att…
– …jag tänker nog att han är 24, precis som hans kompisar är. Ville spelar fotboll i Degerfors i dag, Erik pluggar på fastlandet…jag funderar ofta på vad Alex skulle gjort…
Ja, vad skulle han gjort?
– Kanske hade han jobbat på Posten och bott här hemma, kanske dragit i väg någonstans…nej, jag vet inte. Bara att det var så mycket han aldrig fick uppleva.
Fem år. Det har blivit vardag. En annan vardag. Samtidigt finns ännu så många punkter kvar att pricka av på den där ”att göra”-listan.
Graven på Södra kyrkogården har ännu ingen sten. En sådan ska det bli. Daniel och Linnéa har rekat lite men…nej. Inte än.
Och hans rum, det han lämnade mitt i steget, har blivit som ett förråd. Också det tar emot att rensa. Milton och Aison delar rum, så småningom ska de ha var sitt…men också där: alla minnen!
– Varje sak har en historia. En bok, en fotoram, hans dator…den är gammal och borde kastas, men samtidigt minns jag hur vi installerade den tillsammans och…för varje sak dyker nya minnen upp, man kan bli sittande så länge. Rensar vi kanske vi inte når de minnena mer, funderar han.
Olyckan framkallade en närmast kollektiv sorg, på Gotland och till dels i hela riket. Att ta studenten är något alla har en relation till.
Hur tänker du kring det, Daniel? Inom överskådlig tid kommer människor i början av juni att minnas just den här olyckan.
– Jag vet inte…det mest overkliga är att det här hände oss. Men det är som det är…det skedde den dagen, det gör inte vår sorg varken större eller mindre.
Året efter olyckan lämnade de Visby under studentdagen, sedan dess har de varit delaktiga. Det är alltid någon de känner som ska uppvaktas.
Ni har firat av ytterligare en student i familjen sedan dess. Hur var den dagen?
– Det är klart att Alex student kom nära då, men samtidigt…det var Nellys dag. Vårt fokus var på henne. Hon hade en bra student, det var fint.
Tiden går, det är så. Nyss var det nära, nu är det längre bort. Smärtan är ett ärr, inte längre ett blödande sår. Det har hänt så mycket i livet.
Jag frågar hur han själv förändrats, han säger att han inte riktigt vet.
Inte så att han varje dag går ut och ”fångar dagen”, de flesta dagar är ju trots allt vardagar som alla människor träder in i med vår last av minnen och erfarenheter.
– Vi bor kvar på samma ställe, jag har samma jobb, det mesta är sig likt…men Alex finns hela tiden med.
Vad har du lärt dig om sorg under de här åren?
– Att man måste få sörja, att alla är olika, men jag tror vi valt den ljusa sidan. Livet måste gå vidare, människan är duktig på att anpassa sig. Det går verkligen vidare, så är det.