Showens huvudrollsinnehavare gestaltar tre stereotypa sommargäster som möts av en gotländsk guide i färjeterminalen.
Recension
Turism har alltid varit ett omdebatterat ämne och på Gotland är frågan ständigt aktuell.
I avsnittet ”Turistjävlar” avhandlade SVT:s program Utrikesbyråns nyligen ämnet med utgångspunkt i att 2024 väntas bli ett rekordår för den globala turismen efter en tid av restriktioner och ”hemester”.
Barcelona, Kanarieöarna, Venedig och Ibiza – på flera orter växer motståndet mot massturismen när lokalbefolkningen får allt svårare att leva.
För gotlänningar är problemen inte främmande. Lokala affärer förvandlas till souvenirbutiker och invånare har inte råd att bo kvar när hyrorna pressas uppåt. En konflikt som ser ut att gå på evig rundgång.
Att å ena sidan vara beroende av besöksnäringen, och samtidigt försöka leva sitt liv på en ort som anpassas mer efter turister än dess faktiska invånare. Det är i denna paradox som föreställningen Skråkk tar avstamp.
Showens huvudrollsinnehavare, och enda skådespelare, gestaltar tre stereotypa sommargäster som möts i färjeterminalen. Den irriterande miljöaktivisten – frälst av Gotlands kulturarv och natur. Med en kikare runt halsen och alltid nära till citatet ”riktiga Gotland börjar utanför murarna”.
Den spirituella fastlänningen på ”andlig resa”, som lockats av öns energier. Med en yogamatta under armen och på ständig jakt efter den perfekta Instagrambilden.
Den tredje turisten, och min personliga favorit, är sommargotlänningen med klackar och rullväska. Hon är ointresserad av allt som inte är ”boys, booze and beach” och pekar med jämna mellanrum på olika personer i publiken för att fråga om de ”inte sågs på Munken igår?”.
Denna omaka skara turister fångas upp av en av öns guider – en överarbetad gotlänning som arbetar tre jobb under sommaren för att få ekonomin att gå ihop. Tillsammans ger de sig ut för att upptäcka det ”magiska Gotland”.
Fyra gotländska väsen har bildat en pakt för att bli av med de vedervärdiga människorna.
Parallellt med det moderna Gotland får publiken följa öns förtrollade inre värld. Där har fyra gotländska väsen bildat en pakt för att göra sig av med de vedervärdiga människor som kommit till ön. De försöker förgäves fördriva besökarna med hjälp av taggiga buskar och förgiftat vatten.
På scenen diskuteras frågor som brist på parkeringar och offentliga toaletter. Fusk i boendekön till Fåröfärjan, utdelning till Gotlandsbolagets aktieägare och turister som fyller sina pooler med dricksvatten. Själv oroar jag mig dock för huruvida sommargäster ska ta referenser till Pigge Werkelin eller Hoburgsgubben som ”fortfarande återhämtar sig efter danskens invasion”.
Däremot saknas varken känsla eller ambition. Det är stojigt, flamsigt och lekfullt – med fyra kvinnor som ser ut att ha kul på scen.
Blossom Tainton.
Med det sagt råder stundtals förvirrad stämning. Föreställningen hade nog tjänat på en och annan konstpaus med tid för att hämta andan i ett annars välskrivet manus – fullsprängt med information om hur det egentligen ligger till med den gotländska turismen.
Det enda karaktärerna har gemensamt är deras övertygelse om Gotlands magi. Oavsett om det handlar om yogasessioner på Fårö, fulla kändisar på Tofta eller fågelskådning. De måste alla hitta ett sätt att samsas på platsen de älskar.
Lyckas Skråkk lösa osämjan mellan turister, gotlänningar och sagoväsen? Tyvärr inte, men det är åtminstone en underhållande berättelse om vem som egentligen har patenträtt till paradiset.
Skråkk spelas på Clarion Hotel Wisby under juli och augusti.