Många som gör ett studiebesök hos Anette Gardell, som sköter ugnen på öns enda krematorium, får en chock – men inte av den anledning somliga kanske föreställer sig.
– Det som brukar förvåna mest är att jag är en normal människa. Folk tänker sig att man måste vara lite udda för att vilja jobba i den här branschen, säger Anette Gardell.
Vrångbilderna av hennes yrke är många. För det mesta rör det sig om oförargliga missuppfattningar. Ibland görs dock påståenden som får Anette Gardell att sätta ned foten. Som att guldtänder och andra värdefulla implantat har en ovana att hamna i krematorieteknikernas egna fickor.
– Det är kränkande att någon kan tro det om oss som jobbar med det här. Allting vi gör är reglerat och redovisat in i minsta detalj, från det att personen avlider till att askan lämnas ut, säger hon.
Anette Gardell kommer aldrig i direkt kontakt med de hädangångna. Kropparna kommer till krematoriet i kista och förvaras sedan i ett nedkylt rum i väntan på kremering. 90 minuter – ungefär så lång tid tar det för en genomsnittlig människa att reduceras till aska. Väl vid ugnen – en högteknologisk apparat som mäter alla tänkbara värden – gäller det för Anette att vara på alerten.
– Det är lite som att köra bil. Man kan tänka på annat medan man gör det, men man måste hålla ögonen på vägen hela tiden. Ugnen är uppkopplad mot en surfplatta som jag kan ha med mig om jag lämnar rummet. Så måste man förstås också tänka på sin egen säkerhet. Ugnen kommer ju upp i mycket höga temperaturer, säger hon.
Anette Gardell började på krematoriet 2012 och är den enda krematorieteknikern på ön. Till sin hjälp har hon en anställd på kyrkogården som kommer in vid behov.
– Det är ju inget arbete som utannonseras i tidningen direkt, och det finns många vägar in i det. Själv var jag kyrkvaktmästare och kom in den vägen. Det fanns inte i mina vildaste föreställningar att jag skulle hamna här. Men jag älskar faktiskt mitt jobb.
Vilka egenskaper bör man ha för att funka i yrkesrollen?
– Man måste kunna göra en miljon saker samtidigt. Man ska inte vara för mycket man eller för mycket kvinna, utan något mittemellan. Både hård och mjuk. Å ena sidan är det mycket teknik att hålla koll på, å andra sidan kommer man ofta i kontakt med anhöriga. Vissa är med vid kremationen för att ta avsked, andra håller på att ta ställning till om det blir jordbegravning eller kremering och vill därför veta hur det går till. I sådana situationer måste man vara inkännande och ge ett bra bemötande.
Så mycket transparens som möjligt är målet. På vissa krematorier avskiljs anhöriga från ugnen med en glasvägg, men i Visby får den som önskar vara med i rummet.
– Det kan ju bli väldigt känslosamt när kistan ska in, det är därför vissa har den förra lösningen. Här har vi varit förskonade från incidenter, så vi ser ingen anledning att göra på något annat vis, säger Anette Gardell.
De senaste åtta åren har gett henne en annan bild av döden.
– Det kan låta klyschigt, men döden är det naturligaste som finns. Jag vill så klart leva så länge det går, men om man har det här yrket lär man sig att hitta ett lugn inför det oundvikliga.
Vill du bli kremerad själv?
– Absolut, jag vill inte bli gravsatt i kista. Jag har jobbat med det också, på den tiden när man stod och skyfflade all jord för hand. Nej... Jag vill bli kremerad.