Baharan Kazemi konstaterar att barnen som kom 2015 fick ett helt annat bemötande än ensamkommande som kom tidigare. Nu ser man dem som unga vuxna.
Baharan Kazemi var bara fyra och ett halvt år när hennes föräldrar 1987 bestämde sig för att lämna Iran och oroligheterna efter revolutionen i landet.
Hon minns sin uppväxt i Visby. Hon hade bra kompisar och många aktiviteter, men i skolan fanns det inte så många andra barn med invandrarbakgrund.
– Det var inte alltid lätt. 90-talet var en speciell tid att vara barn till flyktingar, säger Baharan.
Vi pratar om arbetslösheten, partiet Ny Demokrati, nazister som demonstrerade vid Alis kiosk på Östercentrum och killar som spelade vit makt-musik i skolan.
– Allt det fanns, men det fanns också väldigt mycket gott. Jag har ändå mest positiva minnen.
Och det gick bra för hennes familj att etablera sig på Gotland:
Två vänliga damer tog emot familjen på Visby flygplats. En lägenhet på Kastanjegatan väntade på dem. Baharans pappa fick jobb som kemist på gummifabriken i Havdhem. Baharans mamma, som var lärare, var tvungen att läsa in en svensk examen, men sedan fick hon också arbete. Och med stöd från nya vänner kom de alla ganska snabbt in i samhället. Det fanns en stor krets runt familjen, men Baharan minns särskilt ett äldre par som "adopterade" hela familjen och kom att bli föräldrarnas närmaste vänner och grannar.
– Om vi hade kommit till Sverige i dag hade det blivit en helt annan resa för oss, konstaterar Baharan.
När Baharan var färdig socionom var hon med och startade ett boende för ensamkommande flyktingbarn i Malmö. Året var 2007 och då det var ännu inte så många barn som kom till Sverige utan föräldrar.
– De flesta av oss var unga och oerfarna, men det fanns ett stort engagemang och det har sedan följt mig, berättar hon.
Baharan Kazemi, som själv har engagerat sig i flyktingfrågor, blev djupt skakad när politikerna röstade igenom begränsningen av möjligheten att få permanent uppehållstillstånd.
År 2015 började Baharan Kazemi på forskarutbildningen och bestämde sig för att granska hur situationen för de ensamkommande barnen har förändrats. Frågan var högaktuell. Europa stod mitt i flyktingkrisen och det här året kom 35 000 ensamkommande barn till Sverige.
Baharan kunde i realtid följa den svenska migrationspolitikens helomvändning. Från statsministerns ord på sommaren om att "Mitt Europa bygger inga murar" till begränsningar av möjligheten att få uppehållstillstånd i november.
I våras kunde Baharan Kazemi lägga fram sin doktorsavhandling "Unaccompanied minors (un-)made in Sweden" vid Göteborgs universitet. Hon har blickat långt tillbaka och bland annat tittat på hur efterkrigstidens arbetskraftsinvandrare togs emot av det svenska folkhemmet, men framför allt fokuserat på de senare årens ensamkommande barn. 2005 omnämns de för första gången som en speciell kategori och Baharan har följt hur lagstiftningen har förändrats sedan dess. Det handlar inte bara begränsningarna i utlänningslagen, med snävare kriterier och tidsbegränsade uppehållstillstånd, det handlar också om hur sociala rättigheter har begränsats.
Baharan konstaterar att synen på ensamkommande har förändrats i grunden. När hon själv började arbeta med dessa barn var deras utsatthet i fokus.
– Det dominerande synsättet då var att barn alltid ska skyddas. Och i och med att dessa barn både var asylsökande och utan föräldrar hade de en dubbel utsatthet.
Barnen som kom 2015 fick ett helt annat bemötande:
– Man har sett dem som unga vuxna och de har behandlats illa. De har smutskastats i medierna, boenden har bränts ned och de har utsatts för både våld och protester. Sedan har de kastats hit och dit i byråkratin.
Sedan Baharan Kazemi själv kom till Sverige har spelplanen ändrats för flyktingbarn. De möts av nya regler, men också en ny attityd.
Forskningen handlar inte om ensamkommande som individer.
– Den handlar mer om välfärdsstaten och vilka som inkluderas i den, förklarar Baharan.
Men några individer nämns ändå i avhandlingen. Reza, till exempel. Han försökte göra allting rätt: Gick ut gymnasiet och fixade fast jobb. Men när Migrationsverket hela tiden slog ned på nya detaljer gled uppehållstillståndet honom ur händerna.
– De blir aldrig godkända, konstaterar Baharan.
Och den trygghet som samhället erbjöd hennes egen familj har monterats ned. Många ungdomar mår psykiskt dåligt, men när det är osäkert om de får stanna drar man inte igång några behandlingsprogram. Bostadsfrågan är ett annat problem. Idag får man i större utsträckning klara sig själv på en stenhård bostadsmarknad.
– Samhället har backat ur sitt ansvar. Det har utsourcats på privatpersoner, ofta äldre kvinnor som jobbar ideellt. De är hjältar. Men det blir också godtyckligt när grundläggande rättigheter som tillgång till mat och boende blir beroende av sådana relationer, säger Baharan.
Avhandlingen är klar, men Baharan Kazemi fortsätter arbeta med forskning. Nu på uppdrag av kommuner i nordvästra stockholm.
– Jag jobbar nära praktiker. Det är roligt. Det är där jag vill vara, säger Baharan Kazemi.
Baharan Kazemi lämnade Gotland efter studenten, men hennes familj har köpt sommarhus här och då räknar Baharan med att kunna spendera mer tid på ön.