Ingvar Thomasson öppnar cell nummer sex, med en duns stängs dörren, sedan finns bara tystnaden kvar. Genom millimeterstora springor sipprar dagsljus in genom de stängda persiennerna. Jag sätter mig på den väggfasta britsen, hör nyckeln vridas om i järndörren, och sedan är jag ensam i tomheten. Bara det svaga suset från fläktarna hörs.
Frukost
- Det är inte ovanligt att de som sitter här uppfattar det som att väggarna rör på sig eller störtar in, säger Ingvar Thomasson, säkerhetsansvarig på häktet i Visby.
Han kommer in med min frukost på en bricka. Fyra grova mackor med pålägg, flingor, fil och en kopp kaffe. Besticken är i plast. För många av de häktade är de själva den största faran för sina egna liv. Därför görs alltid en så kallad suicidriskbedömning av varje person.
Bedöms det som nödvändigt kan personalen övervaka den häktade genom en lucka i dörren.
En timme om dagen har alla rätt till promenad. Eftersom många av åklagare ålagts med restriktioner får de inte träffa vare sig andra häktade eller ta emot besök.
Logistik
Logistiken är en viktig del i arbetet på häktet.
Personer slussas ovetande om varandra mellan celler, toaletter och rastgårdar.
- Nu kommer jag med sexan, ropar Ingvar Thomasson upp i trappan.
Ingvar har jobbat här sedan 1974, med undantag av några år på häkte i Uppsala och anstalt på Hall och Norrtälje.
Häktet i Visby har mycket gott rykte, härifrån läcker inget vare sig ut eller in.
Närheten mellan öns polis, åklagare och advokater bidrar till detta. Via häktessamordning finns nästan alltid ett antal häktade personer från södra Sverige placerade i Visby. Just nu är de färre på grund av de åtta gripna i den stora knarkhärvan på Gotland.
En annan av de 26 anställda tar emot och släpper ut mig i rastgården på polishusets tak. Det är 23 steg runt tigerburens insida. Genom ett grovt järngaller ser jag ringmuren och anar havet långt där bakom. Sedan är det dags att gå tillbaka in igen.
Lyssnar
Efter tre dygns anhållan måste tingsrätten besluta om häktning. 120 personer passerar varje år de 14 cellerna på häktet i Visby. Värst är det för de som blir häktade första gången.
- De upplever det som att de tappar kontrollen och att deras liv håller på att rasa ihop. Vi försöker göra deras vardag så dräglig som möjligt, men vi kan inte göra mer än att lyssna, säger Margareta Lindholm, chef på häktet i Visby.
Alla tilltalas vid förnamn. Margareta Lindholm menar att det gäller att vara personlig men inte privat. Här är personalen van att höra det mesta. Själv har hon ständig jour, dygnet runt alla dagar i veckan.
Tappar livsgnistan
Efter en tids inlåsning händer det att livsgnistan försvinner och de intagna inte längre vill äta.
- Det här är ett arbete där det känns att man gör skillnad, säger Margareta Lindholm som därför trivs med sitt jobb.
Allra värst är det för dem som har familj och egna barn där utanför. Att inte kunna få svar på sina frågor, eller få en möjlighet att förklara för sina barn vad man gjort, upplevs ofta som fruktansvärt. Varje dag ringer oroliga anhöriga till häktet. Efter ansökan hos åklagare kan besök tillåtas, oftast med övervakning av polis. Risken att någon försöker smuggla in en mobiltelefon eller annat är stor.
- Det finns ingenting som inte hittats i kläderna. Rakblad till exempel, eller så har mormor narkotika insytt i hatten, det har hänt på fastlandet, berättar Ingvar Thomasson.
När brott begås tror ingen att de ska åka fast. I backspegeln på häktet ångrar sig de allra flesta. Gråt är vanligare än ilska, många är ledsna.
- Det skulle jag också vara om jag hamnade här, säger Margareta Lindholm.