Huset med Ödins garveri byggdes 1725 i Eskelhem och flyttades nästan 130 år senare, 1852, till sin plats i Almedalen i Visby.
Ridelius galleri och inramningar på S:t Hansgatan kunde länge stoltsera med att vara Visbys äldsta affär, grundad 1841. Men sedan det slog igen 2019 och fastigheten såldes är det Ödins garveri i Almedalen som intar förstaplatsen över Gotlands äldsta kvarvarande företag i samma bransch.
I år firar Ödins 170 år, och det är många gotlänningar som genom åren klivit in genom dörren och känt doften av skinn och läder i butiken på Tage Cervins gata i Visby.
– Här finns historia, säger Eva Lilja, som ägt och drivit Ödins garveri sedan 2010.
Garveriet startade egentligen för mer än 170 år sedan, i början av 1800-talet, på gården Boleks i Eskelhem ägd av släkten Ödin – i just det tjärade bulhus som i dag står i Almedalen.
– Då garvades främst läder av bygdens kohudar. Det gick ju åt väldigt mycket grovt läder inom lantbruket till remmar, seldon och annat, berättar Eva Lilja.
Ödins garveri. Husets ytterväggar är från 1725 medan interiören är likadan sedan 1970-talet.
Att flytta garveriet till Visby var ett sätt att hänga med i tiden.
– Ja, den Ödin som grundade företaget tog intryck av andra garverier i Europa och märkte att dessa oftast låg mer centralt till och nära utskeppningshamnar.
170-årsjubileet avser tiden sedan 1852, det år då bulhuset flyttades till Almedalen och Aktiebolaget Ödins garveri bildades.
– De packade helt enkelt ner hela huset och flyttade det. Almedalen på den tiden var ingen fin park, utan mer en plats utanför ringmuren där folk som hade det knapert kunde ha lite fruktträd och där man kastade trädgårdsavfall. På en sån plats kunde en så smutsig verksamhet som ett garveri få lite mark, säger Eva Lilja.
Hans-Olof Ödin lämnade över ägandeskapet av garveriet till Eva Lilja för tolv år sedan.
Släkten Ödin fanns kvar i bolaget ända fram till för tolv år sedan.
Hans-Olof Ödin, nyss fyllda 80 år, sålde bolaget till Eva Lilja 2010, som sedan dess driver garveriet med tre anställda. Första jobbet på Ödins fick hon 1988.
– Jag tyckte garveriet var spännande och att det luktade gott här inne. De hade egentligen tänkt anställa en kille för att man behövde lite muskler, men lite på nåder fick jag ett jobb, 23 år gammal.
På 90-talet var det sämre tider och Eva blev uppsagd. I samband med det gick hon en skinnsömnadsutbildning i Dalsland.
– Jag var borta på utbildningen i ett par år, och flyttade sedan till Skåne. Men genom åren hade jag alltid kontakt med Hans-Olof Ödin, säger Eva.
Och 2008 ringde han.
– Hans-Olof undrade om jag kunde tänka mig att ta över firman. För han visste ingen annan som kunde hanteringen av råa lammskinn med saltning och hela processen.
Under den här intervjun kommer Hans-Olof Ödin inspringande i butiken. Han äger fortfarande fastigheten och har ett litet kontor ovanpå garveriet.
– Eva har arbetat upp den här verkstan på ett väldigt bra sätt. Det är viktigt med både turister och året runt-gotlänningar för butiken, säger Hans-Olof, som tillhörde femte generationen i Ödins garveri.
Eva Liljas bästa tips för att vårda sitt lammskinn är att tvätta det i nyfallen snö på vintern och rugga upp lockarna med en enkel karda.
Namnet till trots har det inte garvats på Ödins sedan 1974. Garverierna i Sverige blev allt färre och i dag är det två större aktörer, båda i Tranås, som garvar och bereder den största delen skinn.
– 70-talet var ju en plast-era. Allt skulle ersättas av plast och nylon, och skinn och läder var nästan helt på väg bort, säger Eva Lilja.
Detta märktes också hos Ödins, som faktiskt stängde helt och hållet under ett par år på 70-talet.
– Huset stod i träda och förfall innan man bestämde sig för att renovera det och öppna en renodlad skinn- och läderbutik.
Huset renoverades totalt på insidan och sedan dess har butiken sett ut som den gör i dag.
Jakten på den perfekta locken i gotländska lammskinn är både en utmaning och fröjd. De "puffiga" kuddarna av långhårigt lammskinn är en populär produkt hos Ödins.
Trender kan komma och gå, men lammskinn tycks bestå, även om suget kanske var som störst för tio-femton år sedan då det rådde en Ernst-effekt och alla skulle ha ett lammskinn i hemmet.
– De flesta skinn säljer vi ändå slut på, säger Eva Lilja om försäljningen nu.
De lammbönder som lämnar in sina skinn till Ödins är i regel sådana som slaktar hemma på gården och får mindre kvantiteter skinn.
I dagsläget får Ödins in ungefär 500 skinn på en höst som skickas vidare för beredning på fastlandet.
– Vi fungerar som mellanhand och hjälper till att se så att saltningen av skinnen är tillfredsställande.
I skinnateljén trivs Eva Lilja bäst. Tillsammans med skräddaren Nabih Al Jassem hjälps de åt att tillverka mattor, vantar och mössor av gotländskt lammskinn.
Ödins ska leva vidare, men Eva Lilja börjar också känna sig färdig med verksamheten.
– Inom tre år vill jag att någon tar över. Det behövs någon som kan brinna för det här och vill driva det vidare, säger hon.