Vladimir Kapustin har utsetts till Gotlands bästa fotbollsspelare någonsin.
1991 kom Vladimir, eller Vladi som han kallas, till Gotland som centertank i det som då hette VIF Gute.
Ett år tidigare hade han lämnat Moskva efter järnridåns fall och väst öppnat famnen för ryska idrottsmän.
Då hade han en tung elitkarriär inom fotbollen bakom sig; dubbel sovjetisk mästare och spel i de europeiska cuperna.
Nu har han bott 31 år i Sverige, längre än han levde i uppväxtlandet. Kanske är han rent av Gotlands mest kände ryss.
Den 24 februari, då Ryssland under natten invaderat Ukraina, försökte han som alla andra förstå vad som hänt och varför.
– Jag trodde inte det var sant. Regeringen har ljugit för hela folket. Det har varit oroligt vid Krim länge men något sådant här inte skulle ske. Ändå går de till anfall.
Han har sagt ”ja” till den här intervjun för att det är ett sätt för honom att ventilera sina känslor. Ögonen tåras när han på tv-nyheterna ser familjer som flyr.
Ett nyckelord för hela skeendet är, säger Vladi, ”säkerhet”.
– Det pratas mycket om säkerhet i Ryssland, men vad betyder det? För mig innebär det att leva i fred, för Putin att trygga sina gränser mot väst. Han är på väg mot diktatur, tillbaka till Stalin-tiden. Jag kan inte se något annat.
Vladimir Kapustin växte upp i Moskva men flyttade till Sverige 1990. Nu följer han med förfäran hur Rysslands invasion av Ukraina. "Inga människor vill det här, vi vill bara leva i fred" säger han.
Vladi, som är såväl rysk som svensk medborgare, har kompisar och en del släkt kvar i Moskva som han håller fortlöpande kontakt med.
Vanligtvis reser han dit tre, fyra gånger per år, så inte under pandemin.
Han säger att stämningen i huvudstaden i dag är tryckt och dyster.
Många tycks inte känna till att det pågår ett krig. Kanske är det ryska folket naivt, funderar han:
– De verkar tänka att det är en ”militär operation” som går snabbt. Men det är krig! Det kommer att ta tid och bli blodigt, så många oskyldiga kommer att dö. Både ukrainare och ryssar…tänk alla ryska ungdomar som tvingas in i detta helvete.
Vladimir Kapustin
En gång i tiden, 1978, var han själv nära att sändas i krig. Den då 18-årige Vladi gjorde en månads militärtjänst vid en militärcamp utanför Moskva samtidigt som Sovjet förberedde sig att gå in i Afghanistan.
Men som ung och lovande fotbollsspelare kunde han återvända till Dynamo Moskva, medan andra tvingades till fronten.
Han minns hur han sedan spelade med ständig oro. Kom han på kant med tränaren fanns risken att skickas in i armén.
– Efteråt såg man alla veteraner på gatorna, utan armar och ben. Veteraner förresten, de var inte äldre än jag. Fruktansvärt.
Rysk konvoj på Krim-halvön i januari 2022.
Nu är han orolig för krigets fortsättning. Oberoende medier i Ryssland har tystats och samhället går mer och mer mot stenhård diktatur.
– Parlamentet lever med gamla tankar, Putin vill skapa ”Great Russia”. För mig är det obegripligt. När muren föll kom vändningen, marknadsekonomi och ett öppet samhälle, nu har Ukrainas folk valt Europa…och så händer det här!
Hela världen inför sanktioner bland annat inom idrotten. Hur tänker du kring det?
– Det är sorgligt…det gör ont i mig som idrottsman. De har inget med politik att göra. Jag kan uppleva det som orättvist, men samtidigt är det förståeligt att markera.
Vladimir Kapustin säger att ögonen tåras när han ser nyheterna på tv.
Vladi är märkbart tagen under intervjun.
– Jag hörde en kvinna i radio som sa att hon skämdes för att vara ryss, men jag försöker hålla huvudet högt. Jag vill vara stolt för mitt folk…ingen människa, mer än en enda, vill ha det här kriget.
Har du upplevt trakasserier för att du är från Ryssland?
– Nej, men jag har hört att andra utsatts. Men jag är helt maktlös. Det går rakt in i hjärtat när jag tänker på alla oskyldiga som dött och kommer att dö, det är så sorgligt.