DU&JAG
Men vi avvaktar med hans visioner för Gotlandshem och tar avstamp i en annan ände och verklighet.
Hösten 2012. SVT:s ”Uppdrag granskning” avslöjar att Telia Soneras partner i diktaturen Uzbekistan har band till diktatorns dotter. Misstankar om mutbrott leder under våren 2013 till att bolagets hela styrelse byts ut.
Som ansvarig för de statliga bolagen ställs därför Peter Norman, finansmarknadsminister i regeringen Reinfeldt, mot väggen och krävs på kommentarer och svar.
Kameror, mikrofoner och reporterblock sträcks fram; frågor, frågor, frågor. Relevanta men också besvärliga för den som förväntas svara.
Utan att gå in på ärendet i sig – noteras dock att tre Teliachefer först i år friats från mutmisstankar – är detta en liten bild av en exceptionell tid av livet, 2010-2014.
Ja, säger Peter:
– Det där var något jag aldrig riktigt vande mig vid. Att alltid vara tillgänglig, alltid i tjänst, alltid ha ett svar, journalister som kunde ringa när som helst på dygnet. Samtidigt finns det många goda sidor av ett ministeruppdrag, det ska jag inte förneka.
Som vilka?
– Jag kom in på en arena som är få förunnat, att bli del av ett skeende som påverkar hela landet. Det är fascinerande.
Vi ska förstås återkomma dit.
Peter delar sedan fyra år livet mellan Stockholm och Visby där hans partner bor, var och en har de barnansvar på halvtid på respektive ort. Det är en ny tvist av tillvaron, Visby var för honom tidigare synonymt med Almedalsveckan. Nu innefattar den även disiga promenader om hösten och jobb med Gotlandshem.
Almedalen i oktober. Morgondimma som lättat, den lugna Östersjön, det drar mot vinter. Vi sitter i biblioteket; ett hus i en stad på en ö i ett hav.
Det här har blivit hans plats nu. Visby. Han har tagit ön och staden till sig, han har svaret på ”vad gör ni här på vintern?”-frågan, tycker till och med att den är korkad.
Det är efteråt. Men också alltjämt mitt i ett liv med över 30 års erfarenhet från finanssektorn.
Förutom ordförandeskapet i kommunala bostadsbolaget Gotlandshem är han i dag också styrelseordförande i Transportstyrelsen, Kungliga musikhögskolan, fastighetsbolaget Oscar Properties och börsbolaget Nasdaq Nordic.
Men låt oss börja från början, på Östermalm i Stockholm. Där växte han upp, mamma var hemmafru först sedan bankkassörska, pappa försäkringsdirektör, båda är borta i dag. I familjen också en fyra år äldre syster.
Han gick natur på gymnasiet, gjorde lumpen och blev så småningom reservofficer, pluggade nationalekonomi på Stockholms universitet.
Och så drack han öl. Var en ölkille, helt enkelt.
Hängde på Berns, på KB och på Röda Rummet med polarna från gymnasiet. Röda Rummet i Berzelii park var standardhaket, avantgarde och ylletröjor.
Tillvaron var tämligen okomplicerad, det mesta låg ännu framför.
Den tiden, Röda Rummet-tiden, blir mer betydelsefull ju mer åren går.
– Det handlar väl om det, att man blir äldre. Jag har kontakt med några av dem tänker nog mer på det nu än för 20, 25 år sedan. På något sätt kommer allting tillbaka.
Men du…Östermalm? Berätta!
– Ja, du…skyddad verkstad, skulle jag säga. Det förstår man inte när man är där, men jag såg och ser det tydligt efteråt. Tillrättalagt, uniformt vad gäller såväl människor som företeelser. Vi åkte skidor i Järvsö på vintrarna, hyrde sommarställe i Halmstad, allt var ordnat och perfekt.
Inte så att han pratar illa om sin uppväxt, han kallar kärleksfull på alla vis. Men det uniforma är ändå tydligt.
När han i 20-åren insåg verkstaden gjorde han stillsam revolt och flyttade söderut, till Södermalms höjder där han än i dag bor kvar.
– Söder är mer heterogent i alla aspekter. Jag ville helt enkelt att mina barn skulle växa upp i en mer tillåtande miljö. Det låter kanske klichéartat, men se Sverige och världen lite mer som den verkligen är.
Peter Norman
Vi ska till Gotlandshem, men först tillbaka till de där fyra åren, 2010-2014, han aldrig kommer ifrån. Åren som finansmarknadsminister i regeringen Reinfeldt, en post som i dag innehas av Åsa Lindhagen (MP).
Ty så är det: Var han än i dag omskrivs så benämns han ”tidigare minister”, i inledningen till den här artikeln, till exempel.
Som om det epitetet definierar honom. Och kanske är det så, till dels. Men han har ju även andra sidor; spelar piano, håller på AIK, backar med släp, somnar i solen, gillar att laga mat och att läsa tjocka biografier. För några är han aldrig annat än "grabben från förr".
Att han ens hamnade som statsråd – i tidningar kallades det raketkarriär – är i sanning oväntat även för honom.
– Ja, säger han. Jag hade ingen bakgrund i politiken, var inte med i något parti och aldrig engagerad i något ungdomsförbund.
Däremot hade han gedigen kännedom om finans- och bolagsvärlden. Bakom sig hade han såväl startat som varit vd för 7:e AP-fonden samt bland annat varit vd vid investmentbanken Alfred Berg och vice chef för Riksbanken.
Det är naturligtvis meriter som förslår.
Det var i mitten av 90-talet, under Alfred Berg-tiden, som han kom att vara chef över, och bli god vän med, Anders Borg. Borg som från 2006 varit finansminister i regeringen Reinfeldt.
Så kom det sig att Norman, efter den borgerliga valsegern 2010, en kväll blev uppringd av nämnde Borg som hintade att Reinfeldt nog snart skulle höra av sig.
Borg hade talat för dig alltså?
– Ja, så kan man säga. ”Jag vet att det inte är jag som utser ministrar, men du kan nog vänta dig ett samtal från Fredrik”, ungefär så sade han.
Och när Reinfeldt sedan ringde?
– Jag kallades till ett fysiskt möte, faktiskt, där jag fick erbjudandet och när jag sedan talat med familjen fanns det inte i begreppsvärlden att tacka nej. Får man ett sådant förtroende backar man inte.
Han visste, som sagt, inte riktigt vad han gav sig in i. Först löste han medlemskap i Moderaterna – vilket han återlämnade samma dag som valförlusten 2014 – och sedan drog det igång.
Arbetet. Det hårda. Det tidskrävande. Det påpassade.
Det finns sådant han saknar. Som de engagerade och lojala arbetskamraterna på Finansdepartementet.
Men också sådant han kan leva utan.
– Som det här, säger han och pekar på en bild där han själv står uppträngd av mikrofoner, kameror och block.
Peter Norman i mediafokus, det är något han aldrig riktigt vande sig vid under sina fyra ministerår.
Nej, han vande sig aldrig riktigt vid att vara i centrum. I hela sitt tidigare yrkesliv hade han verkat i det tysta. Nu sattes allt han gjorde under lupp.
Två gånger fick han nyhetsprogrammet ”Uppdrag Granskning” efter sig. Förutom under Telia Sonera-historien också i samband med Vattenfalls köp av nederländska energiföretaget Nuon, vilket genomförts före hans ministertid.
– Det var tufft, men de var schyssta. Här handlade det om att aldrig gömma sig, alltid svara på frågor, alltid vara tillgänglig, vilket jag försökte vara i alla sammanhang.
Svårast var, minns han, att aldrig ha makten över sin kalender. Den uppdaterades av medarbetare och var detaljerad på minutbasis: 09:12 händer det här, 09:43 träffar du den där.
– …och till slut sa jag att det här funkar inte, det måste finnas luft. Jag måste åtminstone ha tid att gå på toa.
Det löste sig utan problem, det kom nya tider i kalendern ”11:27 Peter på toaletten”.
Precis så, schemalagda besök på hemlighuset.
När ministerdagarna är som mest hektiska bestämmer kalendern när det är dags att pudra näsan.
Han skrattar åt det i dag, då var det inte alltid lika muntert.
Jag tänker att det finns ett pris att betala?
Han funderar en stund, Almedalen ligger fuktigt oktobergrön, det var där, i samband med Almedalsveckan 2017, han träffade sin gotländska partner.
– Det gör det, absolut. Dels i pengar. Även om statsrådslöner är höga är det inget mot lönerna i bolagsvärlden.
Men det kostar också, säger han, i form av sämre nattsömn, sämre matintag, mindre tid för att hålla kroppen i form, mindre egentid, helt enkelt.
År som sliter på fysiken, men kanske förädlar det intellektuella:
– Ja, så är det. Mycket av slitet uppvägs av att man kommer in på en arena som är få förunnat, att kunna påverka skeenden som få andra kan.
Men nu är det över.
– Ja, för sju år sedan. Samma dag försvann jag från politiken och är inte alls engagerad i dag.
Dock hann han alltså knappt (nåja, fyra år) bli halvtidsgotlänning förrän han, i våras, hörde sig tacka ja till ordförandeposten i Gotlandshem. Det var efter sommarens turbulens där såväl vd:n Elisabeth Kalkhäll som tidigare ordföranden Roger Wärn tvingats avgå.
Varför? Du skulle kunnat nöja dig med det som redan är?
– I och med att jag är här på halvtid är det fint att ha en ”egen” gotlandskoppling, det är en anledning. En annan att jag har en ”scoutmössa” på mig. När det allmänna tror att jag har något att tillföra ska det mycket till att säga nej. Samma sak var det med exempelvis Transportstyrelsen och Musikhögskolan.
Och, som han uttrycker det: ”Hör regiondirektören av sig med den frågan blir man glad och lite smickrad”.
Bo Björkman och Peter Norman, ledamor och ordförande i Gotlandshem.
Om vi ska prata lite Gotlandshem, då. Hur tänker du kring bostadssituationen på Gotland?
Han rätar på sig i stolen, jag tänker att det här svaret blir långt. Det blir det:
– Ett problem är att Visby riskerar att bli en sommarstad där stockholmare köper fastigheter som används några veckor på sommaren. Det är svårt att hitta mekanismer att få bukt med detta. Gotlandshems uppgift är att på ett hållbart sätt tillhandahålla hyreslägenheter i konkurrens med andra som gör detsamma.
– Vi har fattat beslut om att på tio år bygga 1 500 lägenheter, det är en stor sak för oss. Risken finns att man förbygger sig…kanske är det inte lika populärt att vara i Visby då som det är nu, det är ingen som vet, därför är det här inga lätta beslut. Gotland är en magnet, det ska vi vara stolta över, men det för också med sig just den här typen av problem, precis som vattenförsörjning och liknande.
När du så småningom lämnar ordförandeposten, vad hoppas du ha gjort för avtryck där?
– Det är viktigt med hierarkier i bolaget. Ägaren bestämmer, i det här fallet regionen. Sedan finns en styrelse som har sin roll, och en ledning som har sin. Viktigt att förstå att ägaren bestämmer. Det ska vara lugn och ro i bolaget, respekt för hierarkierna och en teamkänsla i styrelsen där politiken lämnas utanför, bolaget är fokus.
Och det har det inte varit?
– Jag tror det varit si och så med det tidigare…kan jag komma dit är jag jättenöjd.
Av den lilla research jag gjort inför den här intervjun har jag förstått att det finns ett ämne jag inte bör prata om.
Så jag borrar så klart där det gör ont.
Hur är ditt förhållande till irländsk whiskey?
Han skrattar till, skakar på huvudet.
– Obefintligt! Det är inte gott och bör inte ens få benämnas whiskey. Däremot tycker jag om den skotska, single malt. Och även den gotländska, faktiskt, även om den är dyr.
Han är ingen samlare, ingen konnässör, men skulle ändå kunna tala om detta (skotska) ämne lika länge som om Gotlandshem.
– Det som är bra med whisky är att man aldrig dricker mycket. Några centiliter räcker länge. Man luktar, läppjar, ja, du vet kanske. Någon gång skulle jag vilja besöka destillerier i Skottland men det har aldrig blivit av. Det faller på vem som kan köra!
Eftersom vi ändå tog oss in i det lättsamma, låt oss här fortsätta med några frågor han inte tidigare fått i intervjuer, med inspiration från podcasten ”Värvet”.
Toppjobb i alla ära, men vilken är den geografiskt högsta topp du varit på?
– Låktatjåkka i Abisko. Där finns en toppstuga där jag hade årliga konferenser med ett bolag jag var verksam i, Det tog fem, sex timmars vandring dit, 1 100 höjdmeter. Att ha konferens efter att först ha svettats ihop och gått runt i långkalsonger, det gav alltid väldigt bra resultat.
Hur gick det senast du var hos tandläkaren?
– Mycket bra. Jag har inte haft hål på 30 år, jag får ofta beröm när jag kommer dit.
Du håller på AIK, hur är du på en fotbollsläktare?
– Det är olika. Är jag där med barn är jag städad, om barn inte är med kan jag vara rätt högljudd, men bara för att lyfta egna laget. Aldrig något mot motståndaren.
Till sist. Vad vet du om din närmaste framtid?
– Rent formellt ingenting. Jag har ingen anställningstrygghet, men ser samtidigt ingen ände på mitt arbetsliv. I övrigt lever jag ett bra liv, Stockholm, Visby och ett lantställe i Stockholms skärgård…sämre kan man ha det. Och så hoppas jag förstås på goda år för Gotlandshem.
DU&JAG, Peter Norman.