Räddningsstyrkan som flög från Visby bestod av Erik Karlsson, Lars Bäckman, Ulf Jansson, Stefan Hellström, Margareta Henriksson, Leifi Jacobsson, Jonas Löf, Tord Malmqvist och Ingrid Andersson.
Klockan är 03:02 på morgonen den 17 augusti 1999 när jordbävningen får marken att skälva. Staden Izmit är epicentrum och den svåra jordbävning, en av de värsta Turkiet upplevt, når 7.6 på momentmagnitudskalan.
– I 37 sekunder varade jordbävningen. Att det hände på natten när folk låg och sov gjorde att det blev så många döda, säger Margareta Henriksson och berättar att hon hörde om katastrofen i radions morgonnyheter klockan 06 hemma i Visby när hon vaknade samma morgon.
I Turkiet hade mängder med hyreshus störtat samman och en halv miljon människor blivit hemlösa. Många hann inte ut och den officiella dödssiffran på 17 000 är sannolikt lågt räknad. Det verkliga antalet, tror Margareta Henriksson, kan ha varit det dubbla.
– Jag jobbade också som vårdlärare på Säveskolan och skulle den dagen placera ut elever på Visby lasarett. Jag var på IVA när de hade försökt ringa mig massor med gånger. De sa att jag skulle vara på Räddningstjänsten om en kvart för att åka till Turkiet, säger hon.
Izmit öster om Istanbul var epicentrum för den svåra jordbävningen som nådde 7,6 på skalan.
Där jobbade Leifi Jabobsson dagpass och sedan den turkiska regeringen bett Sverige om hjälp satt svenska regeringen i förhandlingar. Först mot kvällen beviljades upp till fyra miljoner kronor till en svensk katastrofinsats.
– Halv sex stod en Herkules på Visby flygplats och väntade. Vi flögs till Landvetter för att lasta om utrustning och fick sprutor mot hepatit, säger han.
Räddningsstyrkan från Visby bestod också av Erik Karlsson, Lars Bäckman, Ulf Jansson, Stefan Hellström, Jonas Löf, Tord Malmqvist och Ingrid Andersson. Som näst näst sista land att bidra till den internationella hjälpinsatsen landade den svenska styrkan i Istanbul på kvällen den 18 augusti.
– Ett och ett halvt dygn efter katastrofen. De gyllene timmarna hade egentligen redan gått, säger Margareta Henriksson och berättar att 48 timmar brukar anges som en gräns för att hinna rädda liv.
En sju timmar lång bussresa tog gotlänningarna mot Izmit, men bitvis saknades vägar.
– Det var som en krigszon, som om allt var sönderbombat. Det var fruktansvärt att se och man trodde inte att det var sant, säger Leifi Jacobsson och får medhåll:
– Det var lägereldarnas tid. Folk eldade på gatorna och ingen vågade vara inomhus. Det var som i en Astrid Lindgrenfilm med alla eldarna, säger Margareta Henriksson.
Margareta Henriksson jämför jordbävningen med en krigszon. På hennes bild har hela byggnader rasat ihop som korthus.
Tidigt på morgonen den 19 augusti hade 1 715 personer och 86 hundar räknats in i den internationella hjälpinsatsen. Hela hus låg nu raserade och döda människor fanns fastklämda i massorna. Leifi Jacobsson berättar om 35 graders värme, hur det luktade död, och att likhundarna hade svårt att avgöra var lukten kom ifrån.
– Jag hade ett teleskopskaft som jag körde in i sprickorna. Då kunde jag se in med en liten kamera om det fanns människor där inne, säger han och berättar att han bara såg ben och armar från avlidna.
Med hjälp av mikrofoner och hörlurar letade räddningsstyrkan vidare efter överlevande. Trots att det hade gått tre dygn tändes plötsligt hoppet om att faktiskt hitta någon vid liv.
– Någon hade hört någon ropa nere i rasmassorna, säger Leifi Jacobsson och berättar hur de först bara kunde se en död kvinna med hjälp av en kamera på skaft.
Det visade sig vara mamman till 18-åriga Gysim.
– Hon var fastklämd och låg bakom sin döda mor – men hon var oskadd. Det var fantastiskt, säger han och visar Aftonbladets uppslag där han syns i vitt munskydd hjälpa till att bära ut båren med Gysim som sträcker armarna upp mot ljuset och sina räddare.
Förödelse mötte gotlänningarna på plats i jordbävningsområdet i Izmit.
Letandet fortsatte flera dagar medan ambulanser körde döda med blåljus på taken för att komma fram. På nätterna sov gotlänningarna i en tältcamp på en slakteritomt. De upplevde flera efterskalv.
– Det kändes som att jorden rörde sig som i en flod som flöt fram under en och det var riktigt läskigt, säger Leifi Jacobsson och berättar om farbrorn som med hjälp av en domkraft förgäves försökte få bort ett stenblock från sin döda fru:
– Vi sa att det inte var någon idé, för att hon tyvärr redan var död. Mitt i det tragiska var han ändå glad över att ha fått ett avslut av oss.
Leifi Jacobsson och Margareta Henriksson var två av nio gotlänningar som hämtades i Visby med Herkules för att hjälpa till efter den svåra jordbävningen i Turkiet. I vit skyddsmask på Aftonbladets uppslag syns Leifi när den unga kvinnan räddades.
Nästan en vecka efter det första skalvet var Margareta Henriksson sedan med när en medelålders kvinna hittades vid liv.
– Det var journalister och fotografer från hela världen som klättrade för att få den där pangbilden. Men kvinnan skylde sig med armarna.
Rasrisken var hela tiden en uppenbar fara och i ambulansen fick kvinnan på bår dropp.
Margareta Henriksson berättar att det kändes bra att ha varit med och gjort skillnad, men att hon ändå var frustrerad.
– Vi fick inte göra något förrän allt var säkrat. Men befolkningen grävde med sina bara händer och det var inga glada blickar vi fick.
En halv miljon blev hemlösa och mer än 17 000 dog i jordbävningen. Att den skedde på natten när många låg och sov bidrog till de höga dödstalen.
Trots död och dagar i vad de liknar närmast vid krigsscener upplevde Leifi Jacobsson och Margareta Henriksson mycket värme och kärlek från drabbade och hårt prövade människor i staden.
– Vi var som hjältar för dem, de bjöd på allt, säger han medan hon berättar om mannen som hämtade en stege för att plocka ner dadlar till räddningsstyrkans personal.
De förvånade sig över hur snabbt livet återgick till det normala, även om situationen var totalt absurd.
– På den tredje dagen kom folk tillbaka med sina kärror och sålde frukt. De sov på de urgröpta taken till bilarna – det blev deras sängar, säger Margareta Henriksson.
Efter en veckas insatser flögs svenskarna hem i fullastade Herkulesplan. På Sotenäs flygflottilj fick de i grupper träffa Försvarsmaktens psykologer, för att se om någon behövde hjälp att bearbeta trauman från katastrofen.
Väl hemma i Visby togs de emot på Visby flygplats och fick två veckor semester vardera för att återhämta sig.
– Det var så overkligt att komma hem. Det kändes konstigt att åka på en brand i en soptunna eller papperskorg, säger Leifi Jacobsson.
Margareta Henriksson fortsatte sedan med eget företag att utbilda andra i katastrofmedicin. Efter sina insatser i Irak belönades hon med titeln Årets gotlänning 2003.
Upplevelser från katastrofer runt om i världen, menar hon, har lärt henne att sätta värde på livet.
– Att det är här och nu som gäller. I morgon kan det vara för sent, säger hon medan Leifi berättar hur hans tankar just nu går till de som upplever kriget i Ukraina:
– Där skjuter de sönder allt. Där är vanliga människor som här, med barn och barnvagnar, och folk på skolor och universitet. Jag tycker att det är fruktansvärt.
Gotlänningarna letade med mikrofon och kameror på teleskopskaft som stacks in mellan rasmassorna.