Det kallas "Miraklet i Gottröra". Alla 129 personerna ombord överlevde kraschen den 27 december 1991. Bland dem fanns gotländske finansmannen Lars Wedenborn.
DU&JAG
De där kraftiga smällarna knappa halvminuten efter starten från Arlanda, larmsystemen som gick igång, de artificiella rösterna i kabinen: ”Fire in the left engine” och ”Fire in the right engine”.
Han kan höra dem ända hit, drygt trettio år senare.
Alla ljud, gråten och skriken, lukterna, synen från tredje raden där han satt.
– Dörren till cockpit stod öppen, jag såg paniken där inne, såg när trädtopparna kom, marken där framme…
…inom honom alla virvlande tankar; hur ska det gå för frun, barnen, varför har jag inte skrivit på den där livförsäkringen...this is it, jag kommer att dö!
Och sedan det öronbedövande braket när SAS-planet Dana Viking på väg mot Köpenhamn brakade i marken och slets i tre delar.
Vi vet hur det gick. Samtliga 129 ombord överlevde. För eftervärlden har det kallats ”Julmiraklet i Gottröra” efter den lilla socknen i Uppland.
– Ja…och ett mirakel var det. Jag har blivit mer skadad när jag spelat handboll, säger Lars.
Vi ska återkomma dit i den här intervjun.
Lars valdes tidigare i år in i Gotlandsbolagets styrelse. Det känns gott, säger han.
– Som gotlänning är man uppväxt med bolaget, det har alltid funnits omkring en. Så det är en hjärtesak, jag gör det för att det är roligt och viktigt.
I hela sitt yrkesliv har han verkat i finansvärlden. I tolv år satt han i Nasdaq-börsens styrelse i New York, men främst har han under 20 år haft höga poster inom Wallenbergsfären, en finansjätte vars totala aktieinnehav i dag börsnoteras till 450 miljarder kronor.
Han pratar så gott om familjen Wallenberg, berättar om långsiktigheten som dygd för att få förmögenheten i bolagen att växa.
En förmögenhet som också, betonar han, kommer Sverige till del. Varje år slussas runt tre miljarder kronor ut i det svenska samhället.
– Det finns en otroligt god sak i det. Det är pengar som kommer forskningen till del, som lägger grunden för ny teknik, nya rön.
Vi ses för att prata om livet. Det är ovanligt, han är sparsam med personliga intervjuer.
Verka utan att synas är Wallenbergs motto som han tagit till sig. Men nu har han gjort ett undantag.
Han kommer på elcykel från fritidsfastigheten söder om Visby till vår mötesplats i Gotlandsbolagets trädgård. Han älskar att cykla när han är på ön, säger han.
Älskar Visby, det ligger latent sedan gymnasieåren då han flyttat till stan från Hemse. Så mycket från den tiden når honom i känslan ända hit.
Lars Wedenborg tillsammans med Peter Wallenberg jr, Peter Wallenberg och Marcus Wallenberg. Bilden från 2005.
Lars Wedenborn föddes och växte upp i Hemse. Föräldrarna var tjänstemän, mor är för övrigt vid liv, 90 år bliven och vid god vigör. Istället för att tvingas slita på en gård, som många kompisar gjorde, lade han sin mesta fritid på idrotten.
Han provade allt – fotboll, tennis, handboll, ishockey – och är fylld av minnen inte minst från legendaren Berra Greens bravader.
Kopplingen till gamla kompisar är fortsatt stark. Krister Allard har hängt med sedan tonåren i Hemse och med Ulf Wallin från gymnasietiden är det kontakt varje vecka.
– Allt som händer avhandlas, ”kännar” (tjenare) säger vi och avslutar med ”hej-påddi”, gotländskan är viktigt, skrattar han.
Nåväl, vi skissar här med några snabba pennstreck. Samhällslinjen på Säve, polare och partaj, men intresset för att läsa böcker tändes trots allt så Lars sökte sig till ekonomistudier i Uppsala, där han tog examen 1981 efter att ha slukats av ämnet.
Men vad skulle han ägna sig åt? Några direkta mål hade han aldrig haft.
Han fick jobb som revisor, men trivdes inte. Granska andras räkenskaper...nej, han ville ligga i framkant, ta aldrig tidigare tagna steg, tänka nya tankar.
Men i början måste man få känna sig fram.
– Jo, det är sant. Och faktum är att jag gör det än! Vem kunde för fem år sedan tro att jag skulle sitta som styrelseordförande i AMF-pension och verka för 4,5 miljoner LO-arbetare. Livet är fullt av tillfälligheter, ibland måste man våga hoppa på det som dyker upp längs vägen.
Okej, du visste inte vad du ville. Men om vi ser det från andra hållet: Hur blev det med allt?
– Det blev jättebra. Jag hade inte velat ha det på något annat sätt.
…säger han och berättar om Agneta från Gävle, nyutbildad socionom med sommartjänst på Visby lasarett, och hur han själv det året 1981 hade bestämt sig för en sista sommar på Gotland innan han trädde in i framtiden.
– Så jag fick jobb på lasarettet, satt och räknade löner och Agneta var min chef. På den vägen är det.
Stopp. Fler detaljer!
– Jaså? Ja, lasarettet hade en korpserie i fotboll den sommaren, "Gyllene Bäckenet-cupen". Hon vann skytteligan och jag passade till de flesta mål. Det spelade också in att det blev vi.
I dag, 40 år senare, bor de i Djursholm, har tre söner och när den här intervjun görs är Gotlandshuset fullt av familj, nio pers in alles.
Lars står om kvällarna vid grillen på nåder. Ofta har han för bråttom, otålig är hans mellannamn, lägger kotletterna på gallret alldeles för tidigt men bränt lyckas det bli ändå.
En rätt vanlig, om än alltså otålig, man, om han får säga det själv. Och det får han.
Vi ska ta oss till paniken där i kabinen när SAS-planet störtade mot marken, men först ännu en sväng in i finansbranschen.
Jag frågar vad som fascinerar honom och han lyser när han berättar, passionen syns i ögonen, hörs i orden:
– Man måste ha koll på politiken, på samhället i stort. Man befinner sig mitt i ett skeende…det är en otålig bransch som bygger på att vara uppdaterad och göra långsiktiga affärer. Det finns en alldeles särskild puls där som tilltalar mig mycket.
Stimulerande också, menar han, att leda ett lag mot ett gemensamt mål.
Så gjordes redan under gymnasietiden, då Lars och kompisen Ulf Petersson var unga coacher för Hemse BK:s damlag i handboll. Det lärde honom mycket om ledarskap.
Lars Wedenborn hittade rätt i livet, han kan inte tänka sig något roligare än att verka inom finansbranschen.
I dag ägnar han hälften av sin tid åt Wallenbergsfären, primärt i styrelser kopplade dit. Andra halvan gör han ”nya roliga saker”, som han uttrycker det, och nämner AMF och Gotlandsbolaget.
I GB hittar han paralleller till Wallenberg: Långsiktighet och stark familjetradition.
Dessutom verkar han i ett nyligen börsnoterat bolag, tbd30, vars idé är att hämta in pengar som ska satsas på familjeföretag som i dag inte finns på börsen och att sedan ta dem dit.
– Så nu har vi tagit in 880 miljoner och börjar därifrån.
Det är obegripligt stora siffror han rör sig med. Miljoner är småpengar, minns de 450 Wallenberg-miljarderna. Han medger att det ibland är svårt att ha en relation till dessa tal.
– Särskilt svårt är att hoppa mellan bolagen. Ena dagen omsättning på 100 miljarder, nästa dag 20 miljoner. Men det handlar egentligen aldrig om absoluta tal, mer relationen till andra summor
Reflekterar du ibland över att du faktiskt bollar med miljarder i finanstoppen?
– Nej.
Inte?
– Nej. Jag kör på. Jag är en helt vanlig grabb från landet som försöker vara ödmjuk till livet och de framgångar jag haft. Jag tar de chanser som dyker upp, som vi pratade om nyss, och det passar mig perfekt. Jag är lyckligt lottad att fått jobba med Wallenberg och husera 35 år i finansbranschen.
”Tjena” ropas det plötsligt över staketet. Glatt garv, kal hjässa. Det är Micke Lyander, musikproducenten, som går förbi. De är polare från förr, från Hemse. Båda vet var de kommer från, ingen av dem har glömt sina rötter.
1991 var Lars styrelseordförande i Alfred Berg, ett bolag specialiserat på nordisk kapitalförvaltning. Det drog mot nyår och några skattetekniska detaljer var tvunget att fixas före årsskiftet, så därför satte han sig på det där flygplanet morgonen den 27 december för ett möte i Köpenhamn.
Klockan 08:48 lyfte SAS flight 751 mot Kastrup för vidare färd mot Warszawa. Ombord fanns 123 passagerare och sex i besättningen.
Lars satt långt fram, rad tre, business-class. En rutinerad flygplansresenär som under flera år gjort två, tre flygresor i veckan, alltid på väg; London, New York, Moskva, Köpenhamn, Oslo.
Där hemma fanns Agneta och vid tiden två små barn, ännu omfamnade av julhelgen. Lars var 33 år, i tanken gick han igenom förestående styrelsemöte.
Det blev inget möte.
För det var ju den där plötsliga smällen någon halvminut efter take-off. Och sedan en till.
Det skulle efteråt visa sig att en isbeläggning på ovansidan av vingarna lossnat och kraschat in i motorerna som slutat fungera, vilket tvingade piloten att försöka nödlanda på en åker mellan träden.
Det kom sedan att beskrivas som just ”Julmiraklet i Gottröra” då samtliga personer ombord klarade livet.
Men nu satt alltså Lars i sin flygstol och insåg att det brann i båda motorerna. Om han såg lågorna? Han minns inte, med datorrösterna var tydliga; ”Fire" i höger och vänster motor.
Han berättar, där vid sitter i trädgården, om rädslan för en explosion, om paniken i cockpit, om hur han förstod att de var på väg ner…och hur han sedan såg och kände trädtopparna, det snöpudrade fältet.
Paniken, tankarna, skräcken.
– Jag förstod att ”this is it”. Det är så här det slutar…snart dör jag.
Han har inte tänkt på olyckan på många år, pratar sällan om den, det är förfluten tid.
När andra katastrofer inträffar – Estonia, tsunamin – kan det komma tillbaka, då kan han tänka att han själv kunde varit en av dem som förolyckats. Annars inte.
Men inför den här intervjun har han i tanken åter varit ombord på planet, på väg att störta.
– Vi glidflög ganska länge, ett par minuter, tror jag, så jag hann tänka mycket. Hur ska det gå för frun, barnen, varför har jag inte skrivit på den där livförsäkringen.
Men han gick också in i ett rationellt fokus. Han knöt av sig skorna, slipsen, läste ”safety on board”- broschyren som han vid andra flygningar aldrig ägnat en sekund.
– Vi kommer att krascha, det förstod jag…men det finns ändå en liten, liten chans att överleva och den måste jag göra allt för att ta.
Och så tog flygplanet mark med ett skriande brak. I efterhand vet vi att det slets i tre delar.
Lars slungades bakåt i stolen, en nedfallande del av taket slog av hans näsa och skar sår i huvudet. Ansiktet och kläderna färgades av blod.
Överraskad insåg han att han faktiskt var vid liv. I tanken fanns ett enda: UT! Och ut kom han, som första person. Chockad. Omtumlad.
Han täppte till skärsåren med snö, hjälpte sedan tillsammans med en annan passagerare, som visade sig vara sjuksköterska till yrket, att trösta och krama andra resenärer.
Snö, lera, blod, gråt, skrik…men också, mitt i tumultet, en öronbedövande tystnad, där på Upplandsslätten.
När adrenalinet släppt kom smärtorna. Ryggen! Ondare och ondare, till slut gick det inte att röra sig, framför sig såg han ett liv i rullstol.
Det visade sig, sedan han förts till Karolinska sjukhuset, ”bara” vara en kotkompression. Det vill säga: två ryggkotor hade pressats samman, vilket kom att läka med tiden.
Första kontakten med familjen, hur var den?
– Agneta hade hört om olyckan på Radio Stockholm, där det påstods att ingen överlevt. Det var en chock, så klart. Efter ett par timmar fick jag låna telefonen av en brandman och ringa hem. Det var oerhört känslosamt.
Hemkommen från sjukhuset tillbringade Lars tiden i telefon. Samtal på samtal till vänner och bekanta, gång på gång samma berättelse.
Det var rena terapin vilket fick, säger han, hela händelsen att krympa.
Han fick också, med SAS:s hjälp, möjlighet att återvända till det störtade planet, sitta i sin stol, reflektera. Det även det gjorde gott för den mentala läkningen.
Olyckan har, säger han, inte påverkat honom i meningen att han blivit flygrädd. I 30 år sedan dess har flugit till finansvärldens alla styrelserumshörn.
Dock har den givit honom en större ödmjukhet inför livet.
– Jag insåg hur bräckligt det är. Det gäller att leva här och nu. Vill du resa någonstans så res, vill du träffa de där vännerna, jamen gör det då, nu på lördag, inte till hösten.
Är det så enkelt?
– Jag tycker det. Vänta inte. Gräla inte om småsaker, Agneta och jag grälar aldrig, det är inte värt det. Och strax efter kraschen, jag minns jag tänkte, ”jag har överlevt Gottröra, folk får skälla på mig om de vill, jag bryr mig inte”.
En person av de 129 ombord blev rullstolsburen efter olyckan. Hon satt på raden bakom Lars och stod som nummer ett på listan över skadade, det vill säga den passagerare som råkat mest illa ut.
På samma lista stod Lars som nummer fyra.
– Förstår du, nummer fyra! Och en bruten näsa efter att ha störtat med ett flygplan...det är ju ingenting!