Det var vid en smittspårning bland anhöriga som Visbybon Greta Henriksson fick ett positivt provsvar på covid-19. Då hade hon inga sjukdomssymtom. Det dröjer några dagar till innan hennes kropp totalt havererar, som Greta själv uttrycker det, och hon får hög feber.
– En natt svettades jag så mycket och var så uttorkad att jag satte mig i badkaret. Två gångar vaknar jag där av att vattnet rinner över kanten. Jag försöker ta mig därifrån men jag har ingen kraft i kroppen. Som tur är har jag mobilen bredvid och kan ringa och väcka min man som hjälper mig upp, berättar Greta Henriksson.
På morgonen ringde hon 112 och en ambulans kom för att hämta henne.
– Då möts man för första gången av de skyddsklädda "rymdmänniskorna" i full mundering. Efter att man åker iväg har man ingen möjlighet att påverka någonting, inte heller min man Mats och övriga familjen som jag lämnade bakom mig där på trappen. Där tappar man all kontakt.
Väl framme på Visby lasarett gick det fort, berättar hon. Hon blir placerad i en rullstol och får snabbt komma in på ett rum, för att minimera risken att hon ska smitta någon på vägen.
– Det man inte inser där och då är att i det här rummet och i den här sängen blir jag kvar.
Förutom den höga febern hade Greta Henriksson fått svårt med andningen och syresättningen. 25 procent av lungorna var påverkade av viruset. Därför fick hon högflödessyrgas dygnet runt.
– I början gäller det bara att försöka andas. Personalen kämpade som galningar för att jag skulle slippa bli sövd, det är jag så tacksam för. Personalen är helt otroliga, så trevliga och professionella människor.
Greta Henriksson svarar som tur är bra på behandlingen. Det är först när hon blir något piggare som det går upp för henne att hon faktiskt inte kan lämna rummet.
– Man är ensam i ett rum med vita väggar, en tv-skärm och en stol. Även om det är en otrolig service från personalen 24 timmar om dygnet är det speciellt att inte kunna ta emot besök eller ens öppna dörren och gå ut.
Som tur är kan hon ha kontakt med sina anhöriga via mobiltelefonen.
– Jag får ett otroligt stöd från familj och vänner, men jag kan tänka mig att det i rummen bredvid kunde förekomma både rädsla, ångest och ensamhet.
Greta Henriksson vill även lyfta fram att sjukdomen skapar en hemsk situation för de nära och kära, som lämnas helt utanför utan möjlighet att hälsa på.
– Den maktlöshet man måste känna att stå kvar hemma medan ambulansen åker iväg, och att inte få veta vad som pågår.
Totalt blev det tio dagar på Visby lasarett. På valborgsmässoafton fick Greta Henriksson komma hem igen. Men kroppen är långt ifrån tillbaka till det normala och hon tampas med orkeslöshet och yrsel.
– Nu handlar det om att återta kropp och balans. Du fattar inte hur trött jag blir bara av att gå runt huset. Min målsättning är att ta mig runt kvarteret. Huvudet är inte påverkat men jag inser att jag måste akta mig för stress, säger hon.
Nu vill hon uppmana andra att ta sjukdomen på allvar, och att följa restriktionerna.
– Det har varit en otrolig resa, att bli så sjuk att man behöver bli inlagd. Jag tillhör ingen riskgrupp och det här är ett virus som inte beter sig som andra. Det är så viktigt att hålla i och hålla ut, tvätta händerna och håll avstånd. För man vill inte hamna i den här situationen, det lovar jag.