Kim Munck Hemström gräver där han står i sitt svenskspråkiga musikprojekt. I en trasig uppväxt. Det är därifrån, från det otrygga, han kommer.
DU&JAG
I sången ”Badrumsfönstret på andra våningen” sjunger Kim Munck Hemström de såriga orden till ödsligt elektriskt komp:
”Folkhemmet står där på balkongen och skriker jävla alkiskid, det är jag det, här i trasmattan framför mig, känner jag igen mig själv”.
Och mer:
”Det luktar parkbänk och ljummen öl, drömmer att fimparna i vasken är min öde ö”.
Finns att höra på strömningstjänsterna. Det är Kim och hans uppväxt, rakt och nära. Där finns flera sår och trauman som griper efter honom ännu som den vuxne familjefar han är i dag.
…om nu någon alls kan gå fri från en otrygg uppväxt med föräldrar som lämnar. Kanske är bilden av en rygg som försvinner outplånlig.
Men minnen finns. Disiga och svaga, men de finns. Hur den lille pojken som var han stod i det där badrumsfönstret på andra våningen och tittade efter pappa när han gick, skrek så det ekade över gården – ”Gå inte”…men han gick.
…för att mamma hade vårdnaden och tvingade honom att gå när festen skulle börja eller festen tog slut. Så vad annat kunde han göra. Tänker Kim i dag.
Vi sitter i Almedalsbiblioteket för den här intervjun, längst in bland all världens litteratur. Kim sveper med handen omkring sig, säger:
– Jag har inte läst alla klassiker som står här i hyllorna. Det är ur mitt liv, från mitt bröst, som jag hämtar näring till mitt skrivande. Det är därifrån jag kommer och därifrån jag känner som jag gör.
Fler spår finns inspelade, några ges ut under våren. Till slut ska de bilda ett album.
Han må ha spelat länge och är ett namn på gotländska, och fastländska, scener med band som A Friend of Harrys, Oak Brigade och Exploding Leather Jackets. Då har det varit fullt ställ; punkigt och hardcoreigt.
Nu är det ett annat anslag, mer direkt…och på svenska.
Han känner redan att han är på rätt väg, även om han parallellt alltjämt håller liv i ”Exploding”.
– Jag har fått mycket fin feedback, många som sagt att det är starkt. En del tycker synd om mig, men varför då? Det var som det var och är som det är.
Kim Munck Hemström växte upp med sin mamma, inom sig hör han än i dag hur han skrek efter sin pappa så det ekade över Bingeby-området; "Pappa, kom hem!"
Kim lever med hustrun Dalia Munck sedan 16 år. Hon är domkyrkoklockare. De har två barn, förstlingen är snart fyra och nummer två kom till världen strax före jul.
Han arbetar som verksamhetsutvecklare vid Region Gotlands ungdomsavdelning. Det är starkt inom honom att hjälpa ungdomar till sin egen trygghet och förutsättningar att växa som människor.
Tidigare jobbade han under 15 år på Fenix ungkulturhus där inte minst musiken stod i centrum. Ungdomar fick möjlighet att repa, spela inför publik och arrangera konserter.
Han vet vilken betydelse det kan ha för en ung människa. Han nämner musikläraren han hade på Romaskolan, ”Guran”, hur denne såg Kims intresse för gitarren och gav honom specialövningar.
– Att han såg något i mig betydde mycket. Det är kanske det allra viktigaste, att någon ser, det har jag försökt ta med mig ut i livet.
Exploding Leather Jackets, ett av Kim Munck Hemströms många band genom åren.
Åren har gått, Kim är 38 nu men ännu inte helt fri från det han genomlevde under uppväxten. Troligen blir han det aldrig, säger han. Vi tar oss dit nu.
Bingeby i Visby, Gotlands första miljonprogramområde, i skiftet 80-90-tal. Här bodde han med sin mamma i en lägenhet på andra våningen.
Ett missbrukarhem, mamman stark periodare, jobbade ibland, oftast inte. Pappan var närvarande på avstånd men levde aldrig med Kim och mamman i tidiga år.
– Men de hade alltid en relation, han var där ibland, men mamma hade vårdnaden och kunde när som helst be honom gå.
…och det var vid de tillfällena han stod där, Kim, i badrumsfönstret. Sju år gammal, åtta, nio. Visste så väl att pappa hörde hans skrik, men utan att vända sig om. Han fortsatte gå. Och försvann.
Vad är det för minnen du har från den där lägenheten, Kim?
Han sitter tyst ett tag, det här är inga hemligheter, har alltid varit öppen, men ändå, tänker. För minnena är som nämnts dimmiga:
– Det jag minns är det jag tror är de värsta sakerna…misshandel, blod, när hon var så full att jag och min lillebror, som är sex år yngre, inte fick mat utan gick till mormor som bodde strax intill i pyjamas.
Men samtidigt, säger han, fanns det fina stunder. Jular fulla av pynt, glitter och massor av paket, för mamma var ju inte elak! Hon älskade sina barn.
– Men det slutade ändå oftast med att hon var alldeles för full.
Kim Munck Hemström.
Till slut eskalerade missbruket till oöverstiglighet och hon blev tvångsintagen för behandling på fastlandet. Pappan fick i samband med detta vårdnaden om sonen, Kim var tio då medan lillebrodern hamnade hos sin pappa.
Kims pappa bodde på landet, månskensbonde, det blev byte av skola och mest kände han sig ensam. Mamma skrev ett kort då och då, Kim svarade aldrig.
– Efter två år kom hon tillbaka och var faktiskt nykter och vi kunde få en typ av relation. Hon älskade sina barn, som jag sade, och jag saknade min mamma, älskade henne, det fanns inget ont i henne.
I dag är hon borta, hon dog när Kim blivit vuxen, på hans födelsedag på TNE:s golv, tillnyktringsenheten.
Pappa är dock vid liv, han känner till att den här intervjun görs och han supportar fullständigt Kims musik, så även denna senaste låt och de kommande, de han ännu inte hört.
– Han brukar säga att det låter som vi slaktar grisar när vi spelar punk men när han hörde det här sade han ”tufft”, tufft som att det var en stark text.
Ja, tänker jag, det måste kännas, det här är dina känslor kring det som hände.
– Ja, samtidigt ser jag det här som en hyllning till honom. Han hörde mig, såg, och han kom ju tillbaka men var tvungen att gå. Han ville vara med mig.
DU&JAG, Kim Munck Hemström.
Det visade pappan inte minst genom att sluta dricka den dag han fick vårdnaden om Kim. Under några år, innan de flyttade från gården, arbetade de sedan tillsammans på åkrarna, pappa och son.
Fortfarande var så mycket obearbetat, men ändå där och då, tillsammans.
När Kim var 15-16 flyttade han sedan hemifrån, till en moster i Visby först och strax därpå eget boende. Ett par av de närmare 35 adresser han bott på genom åren.
– Pappa såg att jag var ensam där på landet, umgicks inte med många, mest med mina kusiner i stan på helgerna eller min storebror som jag nu fick kontakt med. Men jag hade rummet kvar och bodde där sporadiskt i veckorna.
Kim hade då hittat musiken via ”Guran” på Romaskolan. Trots att han, säger han, alltid haft svårt att läsa och skriva var skrivandet ändå hans första uttryck.
Han skrev berättelser under pojkåren och gjorde egna serietidningar.
– När jag sedan kunde sätta musik till fick det ytterligare en dimension.
Det var dock alltså ingen serietidningsmusik han skrev, om det nu finns sådan och vad det i så fall är. Nej, raka rör: punk, rock, hardcore.
Stark var musiken inom honom, en gång råkade han i slagsmål på skolgården, då knappt ännu tonåring, Kim som höll på Nirvana, kombattanten på Metallica – sedan small det.
– Metallica var ärkefienden, jag minns att jag fick en tand utslagen. I dag minns jag inte ens vem han var!
Ungdomshuset Fenix har alltid legat Kim Munck Hemström varmt om hjärtat. Det är helt nyligen han klippte av sitt långa hår.
Och så har det fortsatt, alltid musikaliska projekt på gång och helst minst två åt gången. Då ger och tar de näring åt och av varandra.
Samtidigt har han genom åren brottats med såren av sin uppväxt, de han en gång i tiden trodde hade läkt.
– Jag tänkte att jag varit ett offer när jag var barn men ville inte vara det som vuxen. Redan när jag var 18 tänkte jag att jag lämnat det där bakom mig.
Men så gick dagarna, Kim träffade Dalia och så kom det sig senare att deras mödrar låg på lasarettet samtidigt: Kims mamma efter ett av 20-30 suicidförsök, svärmodern drabbad av den dödliga sjukdom som sedan tog hennes liv.
Kim Munck Hemström är för många känd som ungdomsledare på Fenix, en tjänst han nu lämnat.
Det kom att kasta om tillvaron; två kvinnor som han på olika sätt älskade; en som inte ville leva men hölls vid liv, en som ville leva men inte skulle kunna länge till.
– Allt blev så skevt och jag kände så tydligt att jag inte var färdig med någonting alls. Då började jag gå i terapi, vilket har lärt mig väldigt mycket. Jag är så tacksam att jag gick dit och för det stöd jag fått.
Bland annat lärde det honom att ens bästa styrkor ofta också är ens största svaghet. Som plikttrogenheten:
– Jag har alltid tagit ansvar och varit ordningsam. Ska vi träffas och packa turnébussen klockan tio är den redan packad när de andra kommer. Så har det varit hela livet, det är också därför jag bränner ut mig.
Ansvarskänslan kommer, ser han, av de turbulenta barnaåren där han tidigt blev tvungen att växa upp. Det bottnar i en överlevnadsinstinkt.
Jag frågar vad som finns kvar inom honom av den där lille pojken och han säger ”oj, oj, oj, det är mycket, det”.
Han har fått hjälp med topparna av sina trauman men vet att det finns mycket kvar där under att grotta i.
– Jag gillar att vara där, gräva i det mörka…men när jag gör det är viktigt att veta hur jag ska ta mig därifrån annars kan det lätt att dra ner helt och hållet.
Och det vet du, menar du?
– Jag har lärt mig att se mekanismerna och är trygg med vad som är viktigt i livet; min fru, barnen, att springa långt och musiken. Alla som upplevt panikångest vet att man gärna inte är där men det är viktigt att gå igenom, lära sig av och bearbeta. Guldet finns på botten.
En tid hade han, berättar han, en otroligt stark separationsångest. Så övermäktig att han rent av inte kunna lämna Gotland och tvingats ställa in spelningar på fastlandet, telefonsamtalen: ”Sorry grabbar, det går inte”.
Kim Munck Hemström har periodvis haft så stor separationsångest att han inte klara av att lämna Gotland, vilket resulterat i att fastlandsspelningar tvingats avbokas.
Du är som sagt själv pappa nu. Hur tänker du kring det?
Han skrattar till, säger:
– Det jag lärt mig sedan första barnet är att man inte kan veta något om hur något ska bli. Det blir som det blir. Men jag tror att jag är en bra pappa och jag får de indikationerna från andra. Det känns rätt i magen och jag vill försöka ge barnen de bästa möjliga förutsättningar.
Risken finns att du ”sätter koppel” på dem för att du vill dem för väl?
– Jag vet…att det är svårt att släppa greppet. Bra då att ha en fru som ser det där och säger ”nu får du släppa lite”, skrattar han.
Alla är vi en följd av våra omständigheter, vår uppväxt och förhållanden. Utan det hade vi varit på annat sätt, alla av oss.
Jag frågar om Kim skulle velat ha sin barndom på annat sätt och i så fall hur? Svår fråga att svara på, förstås.
Men nej, säger han. Nej.
– Inte för egen del. För mamma, mormor eller lillebror skulle jag önskat det annorlunda men för mig, nej. Jag tror man växer i motgång, jag har lärt mig ta vara på det jag har och trivs bra med den jag är.
Kim Munck Hemström är helt självlärd inom musiken. Han fick sin första skolgitarr när han var sju.
Den dag vi ses, en förmiddag i januari, ska han på kvällen till replokalen och göra ytterligare inspelningar till Hemström med vännerna och musikerna Richard Gilfberg, Niclas Nilsson och Victor Olofsson.
Många låtar finns (nästan) klara. Äntligen skriver han från hjärtat, säger han.
Han har tidigare spelat in ett svenskspråkigt album, men det ligger i lådan. Ges nog aldrig ut. Det var inte ärligt, säger han, han målade för mycket utanför sig själv. Nu är det på riktigt.
För han stod verkligen i det där fönstret och skrek efter pappa så det ekade över asfalt och mellan betongväggar, såg sig själv i trasmattan, den på golvet. Ser sig så nu: Små enheter som bildar en spräcklig, färgrik och förhoppningsvis slitstark helhet.
Som han sjunger i sången ”Badrumsfönstret på andra våningen”:
”Mitt sjuårsvrål från betongen dränker morsan med Lundell, nu ligger hon här blodig på golvet igen och jag sitter här bredvid”.