Vilhelm Ville Blomgren.
DU&JAG
Nja, det är väl kanske inte helt sant, det där med 30. Men heller inte taget ur luften för siffran är inte obetydlig.
– Det kan låta konstigt, kanske, men den stora skillnaden är att jag i mitt yrke inte längre tillhör spelevinkarna. Jag har samlat på mig en hel del erfarenhet och den är jag mer trygg i nu, det känns otroligt skönt.
Vilhelm, som växte upp i Visby, fick 2019 sitt publika genombrott som skådespelare i Lukas Moodysons tv-serie ”Gösta”, vi ska återkomma till den.
För närvarande spelar han karaktären ”Tommy” i musikalen ”Kärlek skonar ingen” på Göteborgsoperan, en föreställning byggd på den värld artisten Håkan Hellström tecknar i sina låtar.
En tredjedel av föreställningarna är avklarade, 93 stycken ska det bli till slut, recensionerna har varit hyllande.
För Vilhelms del innebär det att klämma räls mellan Göteborg och Stockholm, ty hem till Stockholm, Värmdö, och fjärdarna där åker han ofta.
– Två små barn, då vill man hem till familjen så mycket det går.
Den här intervjun görs i samband med att Vilhelm är i Visby över dagen för att spela in sång till en kommande skiva med Karl-Petters Orkester, lillbrorsans band.
Gotland, det är hemma. Trots allt. Där, här, växte han upp och tog ut sin riktning mot sången, musiken och skådespeleriet.
Inte så att det var påtvingat, alls inte, men kanske hade han inget val. Mamma Ylva och pappa Fredrik musicerar, så gör också syster Vendela och lillebror Karl-Petter.
Överallt fanns musiken, uttrycket i ord och toner.
Vi vistas där ett tag, i de tidiga åren då han växte upp på Mellangatan.
Jag frågar om ett tidigt minne och han säger att hans första hågkomst är tydligt knutet till folkmusiken.
– Mina största idoler var folkmusiker, jag hade till och med deras autografer. Ett band hette Furga, det var folk från Kulturskolan och jag avgudade det. Vid ett tillfälle fick jag gå upp på scen och presentera deras nästa låt…det var magiskt. Jag har fortfarande den låtlistan kvar, den sitter inramad i familjens sommarhus i Fårösund.
Vilhelm lärde sig spela fiol och mandolin och hade tidigt sikte mot scenen.
– Jag öppnade aldrig för något annat, som många andra gjorde. Tänk om jag gläntat på någon annan dörr, var hade jag hamnat då?
Ångrar du dig?
– Inte alls, inte på det viset. Jag är glad för det jag gör, att få göra det på heltid och kan försörja mig, men det är ändå en spännande tanke. Jag kanske hade kunnat bli bra på något helt annat!
Kanske har du talang för stavhopp?
– Höjdhopp, i så fall. Jag gjorde några bra resultat på skoltävlingar, minns jag. Men jag har varit ganska enkelspårig, det här blev min väg. Om jag någon gång fantiserar om något annat landar det ofta i barnmorska.
En ung Vilhelm Blomgren kom trea i "Lilla Melodifestivalen" med låten "Min gröna ö".
Vilhelm kom aldrig upp i nivå som folkmusikinstrumentalist, säger han. En ungdomlig sorg. Eller insikt. Istället upptäckte han sin sångröst och då gick det raskt.
2004 kom han trea i ”Lilla Melodifestivalen” i SVT. Han sjöng sången ”Min gröna ö”. I dag ömmar han för 13-åringen som debuterade i rutan.
– När jag ser på det nu…det är ganska ordinärt. Det slår inte precis gnistor om det framträdandet.
Nu är du hård!
– Men så är det. Det är en kille som står och sjunger, inte mycket mer. Däremot satte det där verkligen igång något i mig. Det tände en eld, det där programmet.
Han tog hjälp av en kvalificerad sånglärare: Stevie Wonder.
Fast det visste superstjärnan så klart inte om.
DU&JAG, Vilhelm Blomgren.
Praktiskt taget varje dag efter skolan, i högstadiet och gymnasiet, härmade Vilhelm och tog intryck av sin förebild. På kuppen utvecklade han sin egen röst, byggde självförtroende och vågade ta plats på scenen.
De där gymnasieåren var verkligen viktiga. Han funderade på Stockholm men valde att stanna på sin hemö. Elfrida Andrée, musikestetisk.
Så oerhört glad är han för det, nu, med blicken i backspegeln. Där, här, fick han tid att utvecklas, i skolan och om kvällarna.
– Vi spelade överallt, på barer och krogar, vareviga helg, året runt. Ibland för en slant, ibland för en nachotallrik. Jag fick jobba med superbra musiker, jag lärde mig ta en publik och kunde skapa ett artist-jag.
Den tiden finns för övrigt skildrad på mamma Ylva Olssons skiva "Elva sånger ur mitt liv" (2011), där finns krogarna, gränderna, Stora torget. Och i sången "Över våra händer" denna strof: "På balkongen sitter Ville, Tor och Erik Törner och reklamarna på hörnet dricker pils ur höga glas".
Det självförtroende de åren gav har han burit med sig, men också det han fick hemifrån, mors och fars ideliga ”snyggt, yes, hurra!” om det så bara var för en streckgubbe han ritat.
– Ibland kan det säkert vara dåligt att bli så plussad när man växer upp, att världen visar sig inte riktigt vara så enkel. Men för mig gav det en jättestark tro på min egen förmåga och är en stor anledning till att jag är där jag är i dag.
Jag känner ju din familj lite grand, jag förstår att det var mycket musik.
– Jamen det var det ju, jag är så oerhört tacksam för det.
Men om du nu sjöng så mycket, varför blev du inte artist?
– Ja, du…det har jag också funderat på.
För så var det. Skådespeleriet tog över. Just hade han kommit in på två musikfolkhögskolor med sång som instrument…men så hörde Thomas Sundström på Länsteatern av sig och erbjöd arbete under ett år.
…vilket i sin tur ledde till att han sökte Scenskolan i Göteborg, så kan det gå, kom in och…ja, då var vi här, då. Är. I relativ nutid.
Det här är inte Vilhelm Blomgren, det är "Gösta".
Det är snoppen som kommer först. Sedan kommer resten av Vilh…nej, Gösta.
För det är ju den nyutexaminerade och timide psykologen Gösta han gestaltar i den HBO-serie som kom att bli hans publika genombrott.
Ja, har du inte sett serien så är det så. Seriens första bildruta visar just en snorre. Speciellt, så klart, med tanke på att det är hans filmdebut.
– Men det var inte första scenen som spelades in, tack och lov. Den gjordes efter ett par månader, då hade man hunnit bli varm i kläderna.
Eller kanske: Varm även utan kläder.
Å andra sidan var en annan scen med mycket hud, där han ligger i bingen med Amy Deasismont, tidig i inspelningen.
– Det var jobbigt men också lite förlösande, jag tänkte att nu är det här gjort, nu blir det inte bli mycket värre, skrattar han.
Just ”Gösta” tog honom till en helt ny nivå. Nog för att han tidigare hade mål men inte i närheten av dem han har i dag.
Han insåg att han dög, att han kunde, att han hittat rätt.
Hur fick du rollen, berätta?
– Det var en lång process. Jag blev kontaktad ”hej, jag vill att du provfilmar”. Jag blev både chockad och glad, jag hade aldrig provfilmat förut så det såg jag verkligen inte komma.
Däremot hade han flera musikalroller bakom sig, bland annat såväl ”Hair” som ”My Fair Lady” på Stockholms Stadsteater. Där hade han gjort intryck, tillräckliga för ännu ett steg.
Långa sessioner blev det, sammanlagt sju, åtta timmar. I slutändan fick fyra personer, de som sedan blev huvudkaraktärer i ”Gösta”, lajva sig genom ett helt dygn. De fick helt enkelt vara sina karaktärer i 24 timmar, långt ifrån manus och styrning.
Och när du sedan fick ett ”ja”?
– Det var stort. Jag kom till möte på produktionsbolaget och där stod en smörgåstårta, jag tänkte att nu är det nog något som ska firas. Och det var det!
Sedan dess har han också, bland annat, medverkat i Ari Asters hajpade USA-skräckis ”Midsommar”. I den firar några amerikanska studenter midsommar i Hälsingland och drabbas av hedniska ritualmord.
Där spelar Vilhelm mot amerikanska skådespelerskan Florence Pugh och svenska ess som Gunnel Fred, Liv Mjönes och Julia Ragnarsson.
– Den blev väl aldrig så stor på bio i Sverige, men i USA, Kina och Japan blev den kult. Och jag lärde mig oändligt mycket.
Vilhelm Blomgren spelar för närvarande karaktären "Tommy" i musikteatern "Kärlek skonar ingen" på Göteborgsoperan, vilken bygger på Håkan Hellströms låtar.
Han är där uppe nu, på de stora scenerna. För närvarande går alltså ”Kärlek skonar ingen” för fulla hus på Göteborgsoperan.
Jag frågar om han reflekterat över att han tagit sig dit. Det gör han, säger han.
Inte så att han kallar det ”otroligt”, men ändå fascinerande. Hur det kan bli. Talang, kunnande, tillfälligheter, passion, driv. Han får göra det han vill och älskar.
Och känner sig dessutom trygg i det.
Det där med åldern, som vi inledde artikeln med, är inte oviktigt. Att vara just 30 ger en viss autenticitet och trygghet. Han har rutin, erfarenhet. Av en mängd roller, men också av livet i stort.
– Jag blev pappa ganska tidigt, det känns bättre att säga att jag är 30 när jag är tvåbarnsfar, på något märkligt sätt, skrattar han. Som att man har lite mer på fötterna då.
Men branschen är tuff. För varje roll du får finns det roller du inte får. Hur tänker du kring det?
Han funderar ett tag, berättar om hierarkierna, det finns de som klättrar med spikskor. Han har blivit bättre på att hantera konkurrens och avundsjuka, säger han.
– I början var det tufft, ”Va!? Fick han den rollen, den hade varit perfekt för mig!”. Det är lättare nu…får jag inte en roll får jag en annan. Avundsjuka är otroligt osympatiskt. En metod jag har är att plussa mina kollegor, verkligen berömma, jag tänker att man vinner på det i längden.
”Kärlek skonar ingen” är en musikal baserad på Håkan Hellströms låttexter. Nej, någon ”Håkan Hellström” finns inte på scen, däremot karaktärer och stämningar ur hans låtkatalog.
I ensemblen finns kollegor som Michalis Koutsogiannakis, Sofia Pekkari och Nina Zanjani.
Vilhelm spelar den osympatiske ”Tommy”, en intensiv snubbe som gör flera inhopp under tretimmarsföreställningen. Det är som en hockeymatch, säger han:
– In på scen, köra 100 procent, sedan ut, ladda kraft och sedan in igen. Efteråt brukar jag vara helt slut.
Karl-Petters Orkester är ett sätt för Vilhelm att hålla kontakt med familj och vänner på Gotland.
Okej, ta mig med in mot en föreställning. Vad händer?
– Jag ser till att vara på plats omkring två timmar före. Jag har köpt en liten elskoter, det tar omkring tio minuter från den lägenhet jag har genom Operan.
Där är det sedan rent fysisk uppvärmning för att få igång kroppen, därefter en stund i stolen för smink och mask, ofta behöver hans hår krullas till. Dessutom ska mikrofonen på.
– Sedan har jag en dryg timme kvar. Då käkar jag något, snackar med kollegorna, det är enda gången vi hinner prata, under föreställningen är det fullt fokus på det vi ska göra.
Efteråt brukar ensemblen ´bjussa på en liten present till sin publik, de möter upp vid entrén och spelar ytterligare några låtar. Vilhelm brukar då traktera sin mandolin.
Därefter finns två val; antingen hem och sova eller ge sig ut på stan för ett glas vin eller två.
Däri finns en fara, det är oomtvistat. Skådespelaryrket – liksom för all del journalistyrket – är ett riskskrå där många trillat dit på promillen. Det känner han till, så klart.
– Det är skönt att varva ner med kollegorna, men det är inget måste. Särskilt inte som jag ofta reser hem tidigt morgonen därpå.
Och det gör han, som sagt. Tre timmar på tåg. Är det föreställning tisdag och torsdag reser han hem onsdag morgon och åter på torsdagen. He's a family man.
Vilhelm Blomgren var i Visby för några veckor sedan och spelade in sång till en kommande skiva med Karl-Petters Orkester.
Han sjunger inte så ofta längre, Vilhelm. Det är egentligen bara i samband med Karl-Petters Orkester. På besök i Tobias Fröbergs studio i Visby insåg han åter hur roligt han faktiskt tycker det är.
Där sjöng han på låtar som ”Min bror och jag” och ”Vill ju bara vara med” vilka finns på det album som kommer under våren, den lilla orkesterns fjärde skiva.
– Det är så jäkla kul att sjunga. Och orkestern är ett roligt sätt att umgås med min familj och min bror.
Och mer Vilhelm är på gång. För närvarande deltar han i en inspelning i Finland, han har en liten roll i Selma Vilhunens film ”Four little adults”. Han har dessutom under pandemin spelat in en Netflix-serie om Clark Olofsson med Bill Skarsgård i huvudrollen.
Mitt i allt det här, Vilhelm. Finns han kvar, den där lille kille som en gång var du och sprang omkring på Visbys gator?
Han skrattar, ja, till dels, säger han. Inte hela tiden, så klart. Men:
– Jag har några kompisar som tar fram det där, Erik Törner, till exempel. Vi leker väldigt mycket. På min 30-årsdag fick en person gömma en tennisboll någonstans i stan, sedan skulle vi andra hitta den. Det roade vi oss med i säkert en timme.
Bra där!
– Javisst. Och när jag bodde i Visby lekte vi ”dunken”, eller ”burken” säger en del. Den yngsta var kanske 15, den äldsta dubbelt så gammal. Vi brukade ses vid Kaiserport klockan 19 på tisdagar, sedan lekte vi!