Jämfört med övriga sjukhuset och öns vårdcentraler har akutmottagningen på Visby lasarett relativt gott om manliga sjuksköterskor. Andreas Hoffmann började som bilmekaniker, men blev ambulanssjukvårdare innan han utbildade sig till sjuksköterska.
– Att få jobba med människor och få göra skillnad är utvecklande, säger han.
Kollegan Olof Robsarve håller med om Andreas värderingar och syn på jobbet. Olofs väg till yrket gick via Röda Korset.
– Jag var med som frivillig sjukvårdare. Mamma jobbar inom vården och hela familjen är engagerad i Röda Korset, säger han och förklarar att han alltid velat ha ett socialt arbete och att få jobba med människor.
Redan på sjuksköterskeutbildningarna märktes bristen på män i yrkesvalet.
– Vi var sex killar av 60 i klassen, säger Olof Robsarve.
Och exakt så ser statistiken ut – bara tio procent av landets sjuksköterskor är män. Men den ojämna könsfördelningen bekymrar varken Andreas eller Olof.
– Jag struntar fullkomligt i om det är en kvinna eller man som jag jag jobbar med. Vi jobbar för samma sak. Jag vill ha en duktig kollega, säger Andreas Hoffmann.
Som man och sjuksköterska har de alltid känt sig välkomna i den sociala gemenskapen på de arbetsplatser de har kommit till.
– Man tas emot bra, eftersom de tycker att det är bra med fler killar och en mix, säger Olof Robsarve.
Men ibland händer det, speciellt när äldre patienter kommer in, att det blir missförstånd.
– Folk antar ofta att det är jag som är doktorn, säger Olof Robsarve.
Att det finns män som arbetar på Visby lasaretts akutmottagning innebär att patienterna, så ofta som det är möjligt, kan välja vid intimare undersökningar. Om det inte är en situation som är livshotande och akut.
– När det ska tas EKG på en yngre kvinnlig patient är det solklart att det inte är jag som gör det. Det är intimt och det måste man respektera, säger Andreas Hoffmann.
Han menar att han som man och sjuksköterska förväntar sig samma arbetssätt från sina kvinnliga kollegor, om det är en manlig patient som behöver motsvarande omvårdnad.
Olof Robsarve och Andreas Hoffmann trivs väldigt bra i yrket. Andreas så bra, att han varje år lägger väldigt många tusenlappar på biljetter och pendlar till jobbet på Visby lasarett från hemmet i Skåne.
– Här är ett litet sjukhus och alla vet att man är beroende av varandra. När patienterna tackar för sig och är nöjda, eller om man fått tillbaka någon till livet. Det är så himla kul och går inte att betala för i pengar, säger han.