Fanny Andersson råder de som mår dåligt att tidigt söka hjälp. Och framför allt rensa bort allt som tar onödig kraft ur sina kalendrar.
DU&JAG
Det fanns stunder då hon inte kunde sluta gråta, då tårarna dränerade henne till tomhet.
Tom på känslor, tom på energi, till slut tom på viljan att faktiskt leva.
– Jag låg hemma, det var i nian, och allt var bara svart. Jag skickade ”hej då” till mina kompisar. Det var det som kom att bli vändningen, säger hon.
För kompisarna slog larm, läraren agerade och Fannys pappa kom springande, vettskrämd…och den tonåriga Fanny insåg till slut att det hon gör och hur hon mår faktiskt också påverkar andra.
Sedan dess har hon jobbat med sitt mående för ingenting tas för självklart.
Vi pratar om det i den här intervjun, om den psykiska (o)hälsan och hanteringen av den. Om den hon var och den hon blev. Är.
– Det har varit upp och ner, åtta nyttiga år på Fanny-universitetet, som hon uttrycker det.
Varje år sjukskrivs drygt 30 000 personer för att de, som det populärt kallas, ”gått in i väggen”. Utmattningssyndrom är den term som vanligtvis används. Kvinnor är i majoritet, också för unga tjejer har kurvan över tid ökat markant.
Fanny, som i dag är anställd som ombudsman för SSU Gotland, bor i en tvåa på Länna i Visby tillsammans med pojkvännen Andreas, som arbetar som skyttesoldat inom försvaret.
Ett tryggt och ordnat liv, men inte utan ärr från tiden som ung och pressad högstadieelev.
– Jämfört med då, när jag var 14, 15, mår jag mycket bättre. Men jag kan fortfarande känna av panikångest och jag har en ätstörning som började som ångestreglering vilket jag ännu kämpar med.
Men hon kan, säger hon, ta hand om den där vilsna tonåringen som finns inom henne. Hon känner signalerna när något inte stämmer och har verktyg att hantera måendet.
Vi ska ta oss åter till nuet, men först bakåt i tiden, till uppväxten i Vibble. Det står ett skimmer kring den tiden. Hon är redan nostalgisk, säger hon, trots att hon bara är 22.
– Ja, skrattar hon. Jag åker dit ibland och tittar på hyreshuset där vi bodde, minns hur vi lekte där utanför, vi var en massa barn där. Det var en perfekt uppväxt.
I dag är Vibble förfluten tid sedan föräldrarna separerade. Förutom en storebror som flyttat tillbaka bor mamma i Visby och pappa på fastlandet.
Jag frågar om hennes tidigaste drömmar och hon berättar om sångerna och musiken, hur hon sjungit så länge hon kan minnas och hur drömmen att bli artist alltjämt lever.
2004 vann Lena Philipsson Melodifestivalen i tv vilket gjorde stort intryck och med ens var den lilla Vibbleflickans framtid utstakad.
– Jag sjöng och dansade hemma, ”Ont, det gör ont, det gör ont”. Sedan kom One Direction, Pink och Lady Gaga och tog över, men jag tycker fortfarande Lena är allmänt cool.
Sjunger gör hon än i dag och skapar musik med storebror Viktor. De hoppas kunna släppa någon eller några låtar på streamingtjänsterna.
– Inte minst när jag mått dåligt har sången varit viktig, den har varit som en ventil. Ja, musiken i allmänhet, jag har gått med musik i lurarna tills jag slutat gråta. ”Superheroes” med The Script har varit en viktig låt.
Fanny Andersson vid Fridhem, en av hennes favoritplatser.
Det var den där prestationsångesten som till slut blev för stor. Småskoleåren var över, Fanny gick i åttan på Södervärn när hon upplevde att livet gick i ett tempo, hon själv i ett annat.
– Sjuan gick bra men i åttan började jag få svårt att hänga med. Skolan och läxorna, det sociala livet, fotbollen…jag ville vara på topp i allt men kände att jag inte orkade.
Hon hamnade efter i skolarbetet och från att ha varit en tjej med extrovert känsloregister blev hon monoton och tom. Ingen energi, kunde till slut inte ens gråta.
Som om alla känslor utom de mörka hade satts på paus.
Jullovet i åttan gav välbehövlig vila. Eller kanske gav de ingen vila alls, för när skolan drog igång igen på onsdagen…ja, då kom gråten när mamma skjutsade till skolan.
Så Fanny fick ledigt några dagar och hjälp med sortering för att inte överplugga…
– …och sedan på fredagen skilde sig mina föräldrar. Jag lägger ingen skuld på dem, men för mig blev det för mycket.
Vi träffas för den här intervjun i Arbetarrörelsens hus, det är där SSU har sin bas. Hon pratar mycket, berättar, skrattar.
Säger att det är viktigt att hennes berättelse når offentligheten och att de som eventuellt känner samma sak förstår att de inte är ensamma.
Därför har hon tidigare bland annat berättat om sin resa inom den psykiska (o)hälsan under seminarier på bland annat Almedalsveckan.
– Jag vill inte ha gått igenom det jag gjort utan att dela med mig till andra. Det är viktigt att tidigt förstå tecknen, kan jag bidra till att någon enda som känner så här söker hjälp i tid så är det värt det, säger hon.
Fanny Andersson
För så var det, den där gråten strax efter jul för snart åtta år sedan var bara början på det mående som alltså påverkar henne än i dag.
Den största bottenkänningen hade hon då ännu framför sig, den kom efter sommarlovet, en bit in på höstterminen i nian.
Då hade ohälsan eskalerat så långt att hon inte längre ville leva. Det är så hon säger det, där på det lilla kontoret, omgiven av pappershögar och kampanjmaterial.
Det var då hon sände de där ”hej då”-meddelandena till sina kompisar, som slog larm hos läraren vilket i sin tur gjorde att hennes pappa kom springande med andan i halsen, skrämd.
– Det blev en vändpunkt, säger hon. Då såg jag omgivningens reaktioner, att de verkligen bryr sig och började jobba med mig själv. Jag fick också hjälp av skolan och klara av nian.
Så långt att hon sjukskrevs gick det aldrig, inte i egentlig mening.
– Jag sjukskrev mig själv, kan man säga. Gick hem från skolan eller stannade hemma i flera dagar ibland vilket gjorde att jag egentligen inte hade tillräcklig närvaro på lektionerna.
Fanny Andersson är långt ifrån den första som berättar om den ångest som är märkbar hos många ungdomar.
Artisten Clara Klingenström har satt ord på den psykiska ohälsa hon brottats med genom åren, något som hon säger att hon till dels skakat av sig. Hon har öppnat sig i tidningsintervjuer, poddar och tv-program.
Hennes Mello-succé ”Behöver inte dig i dag” är på ett sätt en sång till sig själv, nej, i dag behöver hon inte den där mörksinnade människa hon en gång var.
– Ja, hon är cool, Clara. Det hon berättat är viktigt. Som jag sa, det är viktigt att de här frågorna verkligen diskuteras.
Under flera år, med början på högstadiet, var Fanny Andersson ångestriden av alla prestationskrav.
Så vad beror det då på att så många faktiskt går in i väggen? Fanny har sin egen teori, formad av allt hon gått igenom.
Dels hade hon rent allmänt högra krav på sig själv, det ligger i personligheten.
– Men så kommer jakten på betyg i skolan. Att man jagar just betygen, inte kunskapen i sig. Ett ”A” är målet, även om det ibland är närmast ouppnåeligt.
Tillkommer gör de sociala medierna, hon inser det nu. I tonåren var hon sur på mamma som bad henne lägga undan mobilen ibland, men nu förstår hon att det är ett måste.
Att hela tiden vara uppkopplad innebär en konstant stress, att vakna med dåligt hår kan förstöra en hel dag.
– Alla influencers som visar sin perfekta yta, vilket den så klart inte är men det är svårt att se igenom. Det skapar stress även om man kanske inte är medveten om det.
Och generellt, säger hon, finns det en annan förväntan på tjejer. Ett annat skönhetsideal och inte ska de vara bråkiga, inte som killar får vara.
– Jag mår dåligt av att ”sitta fint” och vara instängd i en box. Jag vill ifrågasätta, göra min röst hörd. Det får jag här, inom SSU. Jag gick med när jag var 15 och har varit politiskt aktiv sedan dess.
Fanny Andersson känner igen de destruktiva signalerna och vet hur hon ska hålla mungiporna uppåt.
Glad är möjligen fel ord, men ändå: Fanny är trots allt glad över de år som varit, hon har lärt sig mycket om sig själv och fått ett annat djup än många av sina jämnåriga.
Det är så hon upplever det. Och så är det ju, inte sällan kommer det något gott ur kriser.
– Jag har fått en annan förståelse för att andra kan må dåligt genom att själv ha varit där. ”Vad har Fanny att vara ledsen över” hörde jag en del säga när jag mådde som sämst, det förbättrade inte precis läget. Men vadå? Ingen kan veta hur någon annan mår.
Så jo, glad eller åtminstone tacksam över åren på det där Fanny-universitetet är hon trots allt.
I dag går hon hos psykolog. Tidigt gick hon till läkare och till barnpsykiatrin men fick, som hon uttrycker det, inte tillräcklig hjälp.
Nu, många år senare, hjälper psykologen henne att bena ut tillvaron och hitta rätt stigar att trampa. För hon hittade alltså till slut tillbaka till sig själv, en människa med skrattet nära.
Så om vi tar fasta på det, berätta om saker som gör dig glad och tillfreds!
– Det är mycket, det. Att sjunga, gymma, att ta kvällspromenader och skratta med familj och vänner.
Kom igen, mer kan du!
– Att dansa loss på Munkens schlagergolv, då är man mitt i nuet. Så härligt!
Och hon skickar också hälsningar till de ungdomar som kanske läser det här, eller till deras föräldrar:
– Jag väntade för länge. Ta hjälp att psykolog direkt. Eller prata åtminstone med någon, det hjälper till att sätta ord på och definiera känslor och mående.
Hon menar också att det är av vikt att faktiskt acceptera att man är trött om man är det.
– Rensa undan saker. Tänk på att det du gör det gör du för dig själv, överbelasta dig inte med sådant som får dig att inte må bra.
Lätt är att tänka att det finns andra som har det värre. Farlig är den tanken, stressnivå är individuell och måste tas på allvar.
DU&JAG, Fanny Andersson.
Och här är hon nu. 22. I början bara, massor ligger rimligen framför, i den meningen är det en magisk tid.
SSU-jobbet har fått henne överväga att plugga statsvetenskap. Och så ska och vill hon bli mamma. Där bakom puttrar alltjämt artistdrömmen.
– Musiken och att sjunga räddade mig verkligen under de där åren, och gör än i dag. Världen blir verkligen vackrare genom sången.
Fanny Andersson
På sajten 1177.se beskrivs utmattningssyndrom så här, låt oss notera det som avslutning:
"Hög arbetsbelastning under en längre tid utan möjlighet till återhämtning kan i längden leda till utmattning. Höga krav från arbetsgivare, omgivningen eller från dig själv som är svåra att klara av kan också skapa en långvarig stress, liksom mobbning och kränkande särbehandling.
Att studera kan också vara stressande, särskilt om du inte tycker att du lyckas bra eller om du tycker att du har valt fel inriktning.
Även påfrestningar i privatlivet kan göra att du blir utmattad, som arbetslöshet, dödsfall, ekonomiska problem, sjukdom eller separation.
Under den akuta fasen behövs vila, stöd från omgivning och ibland även professionell samtalshjälp. Under denna tid kan små vardagssysslor, som att diska, kännas oöverkomliga.
Därefter väntar återhämtning, också då med fördel professionell samtalshjälp och fysisk träning.
När det sedan är dags att återgå till arbetslivet eller studierna är det viktigt att arbetsbelastningen anpassas efter hur mycket vederbörande orkar".