Cristina har just inlett sitt andra master-år på programmet ”hållbar destinationsutveckling”. Förra hösten kom hon för första gången i sitt liv till Gotland och trivdes utmärkt.
Trivdes med utbildningen, med staden, med de nya vännerna.
Tidigt i mars var hon av familjeskäl tvungen att resa hem till Cagliari. Två veckor skulle hon stanna, men så kom pandemin.
Efter en vecka isolerades Lombardiet i norra Italien, två dagar senare sattes hela landet i karantän.
Cristina intervjuades i GT då, per mejl. Om känslorna av att sitta instängd, att längta till studierna och om att leva i ovisshet.
Nu, ett knappt halvår senare, ses vi i Visby. För att höra hur allting var och blev. Det är en dryg månad sedan hon anlände efter en märklig sommar.
– Det gick så fort, det var verkligen en chock att inte kunna resa tillbaka. Som väl är hjälpte mina vänner på Gotland mig att plocka ihop mina saker, allting var ju kvar i Visby.
Italien är ett av de länder som drabbats hårdast av covid-19, även om just Sardinien varit relativt förskonat.
Restriktionerna har dock varit lika över hela landet: Fester tillåtna under bara en månad och på sistone åter ett ökat antal smittade, varför mycket i samhället åter börjat stängas.
– Jag har undvikit att vistas bland för mycket folk, det har inte känts ansvarsfullt. Jag har heller inte jobbat, företag har inte haft råd att anställa.
Tillbaka i Sverige lever hon med en inre konflikt: Munskydd eller inte munskydd.
– Det är lite märkligt att ingen använder munskydd här, därför gör inte jag det heller. Bara när jag går och handlar. Har jag det på stan tittar folk konstigt på en, säger hon.
I Italien var munskydden tvång då hon gick utanför huset. Och det var under den striktaste lock down:en tillåtet endast för att handla mat eller för att gå runt kvarteret med hunden.
– Jag förstår syftet men det var oerhört irriterande att gå med mask i 40 graders värme.
Någon direkt nöd har det inte gått på henne sedan restriktionerna släppte, betonar hon. Tillgången till sol, stränder och vatten har haft få begränsningar.
– Men när det var som mest stängt, det var märkligt. Tomma gator. Ett fritt land som såg ut som en polisstat.
Men hon är nöjd med att vara åter i Visby, även om det inte blir en termin som andra. Färre studenter på Campus och flera saknade vänner.
I början av terminen har omkring en tredjedel av studenterna undervisning på Campus, det vill säga runt 400. Övriga undervisas digitalt.
Bland de runt 300 utländska studenterna befinner sig omkring 100 på Gotland.
– Det är större tyngdpunkt än tidigare på europèer, men vi har trots allt studenter från Nord- och Sydamerika och även från Afrika och Asien, berättar Annika Jörnemark, internationell handläggare på Campus Gotland.
Bland de svenska studenterna är de flesta kvar på sina hemorter liksom många av årskurs 2- och 3-studenterna. Många institutioner har lättare att undervisa dessa på distans än nybörjarna.
I det reportage i maj där Cristina Demuro förekom intervjuades ytterligare två studenter, Aida Alonso från Mexiko och isländskan Ása Marta Sveinsdóttir.
Nu tar jag åter kontakt även med dessa för att se hur allting blev.
Ása Marta lyckades via distansstudier från studentrummet i Visby slutföra sin master i Hållbar destinationsutveckling. Hon stannade därefter kvar på ön och sommarjobbade som biodlare.
Hon var tveksam till om hon under sommaren skulle kunna ta sig till Reykjavik med tanke på de karantänreglerna. Men så blev det, trots allt.
– Jag var hemma i två veckor. Jag testades på flygplatsen när jag kom och även fem dagar senare. Det var fint att träffa familjen, för första gången reste jag runt på Island helt utan turister.
Ása Marta har nu flyttat till Nederländerna där hon försöker hitta ett arbete.
Aida Alonso, klasskamrat till Cristina Demuro, stannade däremot i Sverige över vår och sommar och blir sannolikt kvar till kommande våren då hennes master lär vara klar.
Familjen ville hon skulle komma hem över sommaren, nu vill de se henne till jul.
– Men jag vågar inte ta risken om jag skulle bli fast och inte kunna komma tillbaka, säger hon.
Även om Aida alltså befinner sig i Visby är inte mycket som förr.
– Jag saknar alla kamrater som inte kunnat komma hit. Det känns så konstigt att plugga här, men på något sätt ändå inte plugga här, säger hon. Och att ändå inte kunna komma hem på två år.