DU&JAG
Kanhända kommer du ihåg Olga? Från 2010 och ett par år framåt var hon med sin felfria svenska reporter på P4 Gotland. Bara två år tidigare hade hon flyttat från Belarus till Sverige.
I dag bor hon sedan tio år i Solna men har alltjämt flitiga kontakter med Gotland, inte minst tack vare gotländske pojkvännen Patrik.
– Jag har förstås vänner kvar, och i min tjänst är jag mycket i Visby, säger hon.
Hon är anställd som kommunikatör på ICLD (Internationellt centrum för lokal demokrati) med säte på Söderväg och jobbar med svenska kommuner och regioner.
Det är just under ett Visby-besök vi ses för den här intervjun.
Nyligen har hon kommit hem från en resa till Krakow där hon tagit emot och varit stöd för vänner som flytt Ukraina till en frihet alltjämt kantad av vanmakt.
– Gör jag inget går jag sönder. Jag måste hjälpa till på de sätt jag kan, säger hon. Och jag måste berätta, även om det kan finnas risker.
Olga är glad, öppen, vältalig och skrattar ofta. Men inom henne finns en oro och sorg som när som helst riskerar att ta över om hon slappnar av.
För trots att Belarus, som brukar kallas ”Europas sista diktatur”, inte är direkt inblandad i Rysslands invasion av Ukraina har det förstås kommit henne nära.
Landet – med Ukraina i söder och Ryssland i öst – öppnar sina gränser för ryska trupper och de båda presidenternas, Lukasjenko och Putin, band är sedan länge kända.
– Jag har så många vänner i Ukraina, både ukrainare och belarusier som flytt regimen. Bara någon veckan innan kriget startade berättade min väninna Tanja, som varit utbytesstudent på Gotland, att den organisation hon jobbar inom försett de anställda med ryggsäckar med nödvändiga saker i att ha om kriget bryter ut.
Men det kunde inte ske, enades de om. Det var för abstrakt.
Vi vet hur det gick. Den 24 februari gick Ryssland storskaligt in i sydvästra grannlandet Ukraina.
Nu följer Olga utvecklingen genom sina vänner i Kiev, via telegramnyheter på ukrainska, via tv-kanalen Dozhd innan den förbjöds och förstås genom svensk media.
Rapporterna om striderna kryper under huden på henne, kramar om hjärtat.
– Tänk att två ondskefulla jävlar kan förstöra så mycket för så många fantastiska människor och initiativ, säger hon.
Hon skräder inte orden: ”Jag är så förbannad”.
För två år sedan, i augusti 2020, hölls det senaste valet i Belarus och Olga deltog då på olika sätt i den oppositionella proteströrelsen. Mängder av vittnesmål och ljudfiler berättade om Lukasjenko-regimens omfattande valfusk.
De som kunde förväntas rösta på oppositionskandidaten Svetlana Tichanovskaja fick inga valsedlar, valobservatörer stängdes ute och vallokaler stängdes när för många i kön bar vita armbindlar i protest mot regimen.
Trots att demonstrationerna i landet var fredliga rapporterades om brutalt våld från Lukasjenkos sida.
Olga själv röstade vid Belarus ambassad i Nacka. Tichanovskaja hade uppmanat att inte förtidrösta för att undvika än mer valfusk så kön var lång.
– Jag minns att jag väntade i över fyra timmar, vissa hann inte fram alls. Det gjordes allt för att processen skulle ta tid.
Sedan dess har Olga inte varit i hemlandet och hon bedömer det som osäkert att resa dit. Hon anar att hon har ögonen på sig efter att ha tagit ställning mot Lukasjenko.
Det är en sorg, förstås. I Minsk finns hennes föräldrar liksom flera andra släktingar.
För trots allt är Minsk hennes uppväxtstad; två miljoner invånare, floden Svislatj, breda avenyer, Dinamostadion där Dinamo Minsk spelar fotboll.
Hon berättar om den lilla lägenheten där hon bodde med mor och far när hon var liten. Då var det Sovjetunionen, Olga är född 1986.
Några bilder blixtrar förbi. Hon står i kön i mataffären men det finns ingen mat. Hon och mamma köar istället till den bil som kanske ska komma med varor. Olga är med för att det ska synas att familjen har barn. Kanske får de i så fall gå före? I två, tre timmar står de där.
Så är hennes barndom och uppväxt. Matkuponger, byteshandel och nästan inga leksaker.
1991 föll Sovjetunionen samman och Belarus, eller Vitryssland som vi i Sverige kallade det då, blev självständigt precis som 14 andra forna Sovjet-republiker.
Hon minns hur de vuxna pratade och pratade, hon var bara fem år då, minns tv:n som alltid stod på, pengarna som plötsligt blev utan värde.
Det där om pengarna fick hon veta efteråt. Summor som tidigare räckte till att köpa en bil räckte plötsligt till en näve godis.
Men det där var då, länge sedan nu. Belarus har för all del varit fritt, men bara på pappret. Så säger Olga.
Bindningen med Ryssland har alltid varit stark, starkare än en vilseledd befolkning kanske trott. Och nu, i kriget, använder Ryssland belarusisk mark för att avfyra raketer, på sikt riskerar männen att tvingas ut i kriget.
– Det är panik i landet, människor som tar ställning mot kriget fängslas. Jag har flera vänner vars män fruktar att bli inkallade. De vill bara bort men kommer ingenstans, det finns få flygavgångar och biljetterna är slut. Det är kaos.
Hon håller kontakt med sina föräldrar flera gånger i veckan via telefon och sms. Senast de sågs var i december, i Tbilisi i Georgien.
Olga vågar sig som sagt inte in i Belarus.
– Jag tror inte jag kan komma dit så länge den här regimen styr, säger hon.
Inte heller vågar hon prata särskilt öppet med sina föräldrar, inte via telefon.
– Jag förstår att jag kan vara intressant så risken finns att vi avlyssnas. Dessutom är internet monopoliserat där så det går inte heller att skriva vad som helst.
Så hur mår de, mor och far?
– De säger att det är någorlunda okej. Jag får läsa av allt mellan raderna så jag förstår att läget försämrats. Allt är så hemskt.
Det är svårt för föräldrarna att följa nyheterna då så många tv-kanaler stängts av, men de har vänner som hjälpt dem ladda ner VPN-appar vilket gör att de nu kan följa utländsk media.
Hon har undersökt om familjen skulle kunna ta sig till Sverige, om inte annat så åtminstone för en tid. Det smärtar att ha dem kvar i Minsk. Men de vill inte, säger hon.
– Jag vet inte varför, det är sådant vi inte riktigt kan prata om. Kanske är de rädda att det ska bli ett helt annat land under tiden de i så fall är här och att de inte ska kunna återvända hem. Det är svårt när vi inte kan tala klarspråk.
Veckan före den här intervjun tog Olga flyget från Stockholm till Krakow där hon tog emot sin bästa väninna och hennes familj som flytt från Ukraina över gränsen till Polen.
– Jag hyrde en lägenhet till dem i en månad och hade med en del saker till barnen. Det var vad jag kunde göra, jag var tvungen att göra något!
Väninnan hade på hösten 2020 med familjen flytt från Minsk till Kiev då maken riskerade fängelse för sitt stöd till oppositionen.
Nu tvingades de fly för andra gången. Den dagen de hörde de första explosionerna och var på väg till skyddsrummet ändrade de sina planer i farten, tog sig till centralen och första tåget västerut till Lviv och sedan taxi till gränsen.
Överallt i Krakow såg Olga dessa människor som lämnat allt de har och flytt landet.
– Gör jag inget blir jag galen. Jag försöker göra vad jag kan även i Stockholm, samla in saker, hjälpa till på andra sätt. Göra den här intervjun, till exempel.
Trots att det kan finnas risker?
– Det kanske det finns, jag vet inte riktigt. Inte för mig kanske, men jag har ju familjen där. Men jag väljer ändå att göra det.
Varför?
– För att tystnaden är ännu värre. Världen måste få veta vad som händer även i Belarus. Men jag förstår varför folk i Belarus är tysta. De är rädda. Och tystnaden är det bästa för regimen.
Vad är du själv rädd för?
Hon funderar en stund, här intill löper ringmuren, om några månader myllrar staden av turister men än dröjer våren.
– Vad jag är rädd för…det är så mycket som snurrar i huvudet. Ryssarna har tagit två kärnkraftverk i Ukraina…när man ser hur dumdristigt de beter sig, vad vet man om vad som kan hända, även om det inte kommer order uppifrån. Det skulle få konsekvenser för hela världen.
På längre sikt är hon rädd för en ny järnridå, betydligt hårdare än den förra, den som föll i skiftet 80-90-tal.
– Putin och Lukasjenko har kastat Ryssland och Belarus så många år tillbaka i tiden att det tar decennier att komma tillbaka till vad de var bara för ett par månader sedan. För att inte tala om vad de gör mot Ukraina och dess folk.
För att eventuellt någonsin åter kunna accepteras som nation måste Ryssland, menar Olga, först erkänna sina brott.
– Erkänna dem på samma sätt som Tyskland gjort efter andra världskriget. De har jobbat aktivt med sitt förflutna och tagit stora steg. Här har Ryssland så långt kvar.
Omvärlden har infört sanktioner mot Ryssland och även Belarus, hur tänker du kring det?
– Det är viktigt att det görs, men självklart väcker det dubbla känslor. Det kommer att leda till fattigdom och misär, det ”vanliga folket” straffas.
Hon stannar upp, berättar om hur hon, när hon kom till Sverige, överraskades av hur elever i skolan uppmanades att utveckla sin egen åsikt kring olika frågor och se på problem med kritiska ögon.
– Det var Sovjet när jag började skolan. Det var alltid bara vissa böcker som skulle läsas, lärarna var auktoriteter och ingen uppmuntrade analys och kritiskt tänkande…vilken skillnad det var.
I dag är det tankesättet hennes vardag, dessutom arbetar hon ju bevars med demokrati.
Hon har rotat sig i det svenska sedan hon 2007 flyttade till Birka folkhögskola utanför Östersund och träffat sin gotländske pojkvän som fick henne att en tid bo på ön.
Hon hade då läst lingvistik på universitetet i Minsk och som tillval valt svenska för att hon tyckte språket lät så spännande.
Svårare än så behöver det inte vara.
Men trots allt har hon, förstås, sin uppväxt inom sig. Många är de goda minnen hon bär med sig.
Som mormor Larissa där släkten ibland samlades, åt sharlotka och sjöng sånger tillsammans. Mamma spelade gitarr och Olga minns sånger av poeter som Vladimir Vysotskij och Bulat Okudzjava, båda tunga kritiker av Sovjet-staten.
Hon skissar de där kvällarna med bara några få ord, som i förbigående, men ändå känns det hur värmen där följt med henne genom åren.
Vi sitter tysta ett tag. Även om Olga pratar mycket och gärna är tystnaden inte oviktig.
Där ryms kanske allt det där som är riktigt viktigt.
– Det är så fruktansvärt, allt det här, säger hon sedan. Jag blir så förbannad!
Hur ser du på framtiden för Belarus, Ukraina och Ryssland?
– Jag har trots allt ett hopp att allt det här leder till att Ukraina och Belarus blir självständiga på riktigt, för Putin-regimen kommer att förlora. Han är bara en galning som vill skriva in sig i historien efter Lenin och Stalin.
Det vore också hälsosamt, tror hon, om Ryssland på sikt delades i olika självständiga nationer.
– Det skulle kunna leda till att demokratin äntligen når även dit. Som det är nu kan man bara glömma det där med mänskliga rättigheter.