Med två vita rosor hemifrån trädgården vadar 87-åriga Wiveka Schwartz genom ett hav av guldfärgade löv. Längst bort mot kyrkogårdsmuren vilar hennes Arne.

– Jag blev änka 1973, 41 år gammal, säger hon och berättar att barnen bara var tolv och sju år när Arne avled efter en vecka på sjukhus i sviterna av akut bukspottskörtelinflammation.

Förutom svärföräldrarnas bortgång hade hon knappt någon erfarenhet av döden.

– Vad visste jag om begravning? Nu var jag utlämnad till en begravningsbyrå och en tant som sa att det skulle vara röda rosor från änkan, säger hon.

Wiveka valde vita och efter militärbegravningen och avskedet på kyrkogården bet hon ihop och fortsatte jobba som bas på turistbyrån i Visby.

– Jag bestämde att gråta får jag göra i morgon. Vad skulle jag göra med barn, hus och tre jakthundar att ta hand om.

När studieförbundet Bilda 46 år senare hörde av sig fanns knappast någon bättre cirkelledare att hitta för en kurs om döden. 

– Jag hade avslutat 50 års studiecirklar i engelska och är man 87 år ska man inte börja med något nytt, men jag kunde inte låta bli, säger Wiveka Schwartz.

Den 24 oktober börjar hennes kurs om döden. Wiveka menar att livets slut är något vi pratar alldeles för lite om.

– Det här är min slutdestination, det är bara att gilla läget, säger hon och petar ner de vita rosorna i en vas i jorden.

Gravstenen till Arne har hon ritat själv och här vill hon själv vila. Hennes vilja finns noga nedskrivet och förvaras hemma, för att underlätta i sorgen för barnen.

– Det ska vara raka puckar. Man ska både skriva testamente och hur man vill ha det på sin egen begravning, säger hon och menar att de efterlevande ska slippa de besluten.

En begravningsbyrå, en präst och en borgerlig begravningsförrättare, dessutom en juridiskt kunnig, gästar kursen.

– Hur ser den moderna familjen ut? Med särbos, sambos, iblandbos och särkullsbarn, säger Wiveka Schwartz.

Till jul kommer hennes nya bok "Deras händers verk", som handlar om kyrkliga syföreningar och också om begravningstraditioner på Gotland förr i tiden. Den historiska biten tas upp på kursen, liksom hur den som drabbats av sorg kan bemötas:

– Gå fram och ge en kram och säg "Jag tänker på dig". Säg inte att det går över, för det gör det aldrig helt. Sorgen blir som ett ärr som man får leva med –  men jag lever väldigt mycket, säger Wiveka Schwartz.