Genom att knyta trådarna på ett visst sätt, välja en viss färg och ett visst material kunde man bland annat förmedla hur många som bodde i ett visst område. Bilden på denna khipu är tagen i ett annat sammanhang.
Inkariket och de andra historiska samhällena i Anderna hade inget skriftspråk i konventionell bemärkelse. Istället förmedlades kunskap muntligen – och med så kallade "khipus". Det handlar om trådar som knöts i olika mönster för att dokumentera viktig information.
– Av historiska vittnesmål från krönikeskrivare vet vi att de bland annat användes vid folkräkningar och för att räkna föremål, men även för att berätta rikets historia. Siffrorna har vi koll på, men inte exakt vad de syftar på. 152, kan man till exempel utläsa av en khipu, men 152 vadå? säger Lucrezia Milillo och begrundar skärmen som visar ett knippe på mikroskopisk nivå.
Lucrezia Milillo är antropolog och just nu i färd med att skriva sin doktorsavhandling.
Hon är doktorand vid ett universitet i Skottland och befann sig nyligen i Riksantikvarieämbetets labb i Visby för att närstudera växtfibrer som samlats in under fältarbete i Peru, och jämföra dessa med khipus ur museernas samlingar.
– Ofta använde man bomull eller animaliska fibrer, som ull. I mina studier av museernas khipus har jag hittat en fiber som använts systematiskt, och varken är det ena eller det andra. Resultaten av den här studien kommer att avslöja de första vetenskapliga data som någonsin producerats om denna okända vegetabiliska fiber, säger hon.
Spelar det verkligen så stor roll, undrar kanske någon. Det gör det, understryker Lucrezia Milillo.
För att ta reda på vilken växtfiber som användes i vissa khipus har Lucrezia Milillo samlat in jämförelsematerial i dagens Peru.
– Khipus blev inte bara begripliga genom det visuella, som färg och hur knutarna var komponerade. Hur de kändes i handen var också betydelsebärande. Därför blir materialet en viktig faktor för vår förståelse av khipus.
Resultatet från undersökningarna kommer att presenteras i Lucrezia Milillos kommande avhandling.
– Men mycket återstår att titta närmare på. Vissa svar lär vi få här, men de svaren reser ännu fler frågor, säger hon.
Du har ett spännande jobb, låter det som ...
– Jo, det har jag! Ett tidskrävande jobb visserligen, men också lite meditativt. Och så har det fördelen att man får komma till fantastiska platser och träffa underbara människor, oavsett om det är i Peru eller på Gotland.
Besöket i Visby blev andra gången på Gotland för Lucrezia Milillo.
Besöket i Visby blev Lucrezia Milillos andra inom ramen för forskningsprojektet. Hon hamnade just här tack vare det internationella forskningsnätverket IPERION, som Kulturarvslaboratoriet är en del av.
Vid mikroskopen och dataskärmarna i Visby finns bland annat Sara Norrehed och Marei Hacke, utredare inom tvärvetenskaplig kulturarvsforskning.
– Det här är tänkt som ett heltäckande labb som ska kunna undersöka kulturhistoriska aspekter av ett föremål eller material, men vi jobbar också bevarande med den typen av föremål. Men – det är förstås omöjligt att på ett och samma ställe täcka in all expertis och alla verktyg som behövs i ett sånt arbete. Jag menar, det kan handla om allt från arkeologiska föremål till modern graffiti, säger Sara Norrehed.
Sara Norrehed, utredare på Riksantikvarieämbetet, är en av personerna som arbetar i Visbylabbet.
Det är där forskningsnätverket IPERION kommer in i bilden.
– Tack vare det kan vi dela "bördan" och se till att forskare och andra får rätt förutsättningar och hamnar på den plats som är optimal för just dem.
Kulturarvslaboratoriet i Visby har runt 15-20 projekt om året. Under våren kommer man bland annat att undersöka plastföremål från svensk mellankrigstid och 3 000 år gamla färgpigment från Nordafrika.