Tre år har gått sedan kvinnan kom in på polisstationen i Visby och anmälde att hon hade blivit utsatt för en gruppvåldtäkt.
Männen förnekade att de var skyldiga. Kvinnan håller än i dag fast vid att hon utsattes för en gruppvåldtäkt.
Vad som hände den natten vet bara de som var med. Utredningen är nedlagd.
Den här artikelserien kommer att handla om det som hände efteråt.
Vi börjar med Ahmeds berättelse.
Ahmed, som egentligen heter något annat, har bara bott i villan på Haqvin Spegelgatan i några dagar den här söndagsmorgonen den 2 oktober. Han har jobbat sent och nyss klivit upp och satt på morgonkaffet.
I villan finns flera separata bostäder. Ahmeds lägenhet ligger på övervåningen. Bottenvåningen står tom, där pågår en stor renovering, nere i källaren bor någon annan. Nu hör han att det knackar på ytterdörren som är gemensam entré till lägenheterna.
Det är nog hyresvärden, tänker Ahmed, men när han slår upp dörren står det flera poliser på trappan.
– Bor du här, frågar en polis, och för honom åt sidan.
Medan en av dem står kvar och har koll på Ahmed går ett par poliser upp till hans lägenhet på övervåningen. Några andra genomsöker resten av huset.
– Du måste komma med oss, säger en av poliserna.
Ahmed står i sin pyjamas. Han vill byta kläder, men polisen säger nej.
Huset ligger bara ett stenkast från polishuset, och Ahmed går dit till fots tillsammans med en polis. När han kommer fram förs han in i en arrestcell, ett kalt rum med en gul galonmadrass på golvet. Poliserna behandlar honom vänligt, men det dröjer innan de berättar varför de tagit med honom till stationen: han är misstänkt för grov våldtäkt.
Ahmed har ännu inte blivit förhörd av polisen när det misstänkta brottet börjar diskuteras på nätet. Flashbacktråden startar klockan 12:27 samma dag, med en länk till polisens händelserapport som nyss lagts ut på hemsidan:
En kvinna född 1983 har under morgonen anmält att hon under natten blivit våldtagen på en i nuläget okänd plats i Visby.
Efter förhör och ytterligare utredningsåtgärder har sex personer gripits skäligen misstänkta i ärendet.
Eftersom ytterligare utredningsåtgärder kvarstår kan fler uppgifter inte lämnas i nuläget.
– Någon som vet mer, undrar trådstartaren.
Läsarna ramlar snabbt in på tråden och innan dagen är slut har det kommit över 200 inlägg.
Spekulationerna om gärningsmännens etnicitet börjar direkt. Signaturen “Svammel” är först ut. Han skriver:
“Att gm är utom europeiska gissar jag på, till 98% sannolikhet”.
Den invandringskritiska tidningen Fria Tider publicerar sin första artikel om fallet klockan 21.59 på söndagskvällen. Rubriken lyder: “Proteststorm mot polisens tystnad om våldtäktsmäns etnicitet”.
Sex män greps i villan den morgonen. Fem av dem blir anhållna. Ahmed är den sjätte mannen.
I polisens förhör berättar Ahmed att han under natten bara har sovit i sin egen lägenhet och inte har någon aning om vad som har hänt i resten av huset. Han berättar att han inte ens har koll på vilka som befunnit sig där. Han är bara ytligt bekant med den unga man som har bott i källaren.
Polisen tar prover på hans kropp och beslagtar hans kläder och telefon.
Sent på kvällen, efter nästan 12 timmar i polishuset, står Ahmed ute på gatan igen.
Han är klädd i häkteskläderna; en t-shirt, tunna mjukisbyxor och ett par plasttofflor och det är tio grader, fuktigt och rått ute.
Huset är avspärrat, så han har ingenstans att bo. Plånboken och bankkortet ligger kvar i huset. Och Ahmed kan inte kontakta någon, eftersom han inte har någon telefon.
Han fryser och är arg. Arg på hela situationen.
Ahmed kommer inom några dagar att få ett brev från polisen som bekräftar att han är avförd från utredningen, men på Flashback har hans identitet redan röjts.
Det är ingen slump att intresset för männens bakgrund är så stort.
Under våren och sommaren 2016 inträffar flera omtalade våldtäkter i Sverige. I Mariestad har en 13-årig flicka utsatts för något som först rubriceras som våldtäkt, sedan som sexuellt utnyttjande av barn. När gärningsmannen, som är av utländsk härkomst, inte får fängelse utan skyddstillsyn kokar det på nätet. Och när ytterligare en våldtäkt anmäls i Mariestad krossas elva rutor på ett flyktingboende i staden.
Rapporteringen om en ny gruppvåldtäkt i Visby blir nu den gnista som triggar igång hårdföra invandringskritiker. Det ryktas om att de anhållna är asylsökande. Och när kvinnans målsägandebiträde Staffan Fredriksson går ut med att hon är rullstolsburen blir det övertändning i kommentarsfälten.
– Hon har ju inte kunnat ta sig från platsen på samma sätt som en person som kan röra sig helt fritt, säger Staffan Fredriksson till TV4 Nyheterna.
Fallet blir sprängstoff för invandringskritiska alternativmedier.
– Inom den nätmiljö där jag rörde mig är en sån här historia mums. Det är utländska män och en funktionshindrad svensk kvinna. Det verkar vara misär och skandal, säger Jan Sjunnesson.
Vid den här tiden är Jan Sjunnesson, som han själv beskriver det, en frontfigur inom den “Sverigevänliga” rörelsen på nätet. Han skriver för den numera nedlagda sajten Avpixlat och figurerar flitigt på Youtubekanalen Swebbtv.
I det här fallet hamnar han i fokus när han startar en insamling. Den initieras av att han får ett telefonsamtal från en västsvensk företagare, som upprörts av nyheten om gruppvåldtäkten och vill stötta kvinnan ekonomiskt.
– Han ringer upp mig och säger ungefär “var sätter jag in pengarna”. Han vill lägga upp 25 000 kronor, minns Jan Sjunnesson.
Det generösa bidraget till insamlingen får effekt. Fler får intrycket av att här händer något viktigt och gensvaret blir stort. Jan Sjunnesson når ut till tusentals människor genom sin Twitter, Facebook och sina mediekanaler. Han öppnar ett bankkonto dit de insamlade pengarna går och det görs omkring 500 insättningar på kontot.
– Det blev enormt. Jag fick ihop 140 000 kronor på nio dagar.
Senare åkte Jan Sjunnesson själv ner och lämnade över pengarna till kvinnans anhöriga. Överlämnandet filmades av en kameraman från Swebbtv med ringmuren som bakgrund.
– Det var väldigt fint, säger Jan Sjunnesson.
Men de som upprördes av den anmälda gruppvåldtäkten var inte bara intresserade av att stötta den utsatta kvinnan.
Hösten 2016 har gått till historien som en tid av hårda motsättningar med ett uppskruvat tonläge och många hot.
De första dygnen är det främst myndighetspersoner som drabbas. De poliser som arbetar med fallet och uttalat sig i media blir hotade.
Polisområdeschefen Torbjörn Nilsson och hans familj utsätts för hot.
Ayman Aboulaich, som leder polisens arbete med förundersökningen, likaså. Han hängs ut med namn och bild på nätet.
Han är en tuff utredare, han har varit förundersökningsledare i otaliga utredningar om grova brott och det är långt ifrån första gången han blir hotad. Men den här gången är det ändå annorlunda.
Att Ayman Aboulaich kommer från en muslimsk familj blir centralt för mobben som går på honom. I Flashbacktråden beskrivs han som en “inkvoterad muslimsnut”, “gotländska kvinnors värsta skräck” och att han vill “skydda sin muslimska bröder”.
Inledningsvis tar Ayman inte så stor notis om hoten.
– Vår underrättelse i huset hade koll på det där, säger han.
Men det blir värre när anonyma människor skriver att de ska bränna koranen på hans gård och när det framförs grova hot mot hans fru.
Bilder på Ayman läggs ut i Flashbacktråden, hans fru namnges i flera inlägg. Och när hans privata filmer på barnen får spridning blir det riktigt obehagligt. Bland hatinläggen om Ayman delas filmer där barnen leker i trädgården, åker lådbil på vägen utanför och när den nyfödda dottern ligger och jollrar.
– Det oroade mig mycket mer än det som de skrev om mig själv, berättar Ayman.
Polischefen vill att hela familjen ska flyttas från ön, men Ayman Aboulaich vill fortsätta med utredningen. Inledningsvis håller han tyst om hoten hemma, medan arbetsgivaren vidtar “åtgärder” för att familjen ska vara trygg.
Och för att tona ned intresset för Aymans person och hans familj slutar han att uttala sig i medierna.
Utredningen fortsätter medan männen sitter anhållna, men bevisläget är detsamma. Det har gått tre dygn sedan söndagens gripande när de misstänkta släpps, tidigt på onsdagsmorgonen den 5 oktober. Åklagaren Mats Wihlborg väljer att inte begära dem häktade, misstankarna mot männen är inte robusta nog.
Fram till den här punkten har ilskan stannat på nätforumen, men nu eskalerar situationen snabbt.
– You are fucking scum, fucking scum is what you are! Leave this fucking country, you filthy animals!
En 28-årig gotländsk tvåbarnspappa filmar med mobilen. Det är tidig morgon. Solen står lågt och kastar långa skuggor av de tre unga män som han skriker åt. När de lämnar platsen spottar han efter dem.
28-åringen har varit igång sedan sjutiden den här morgonen. Han har stått utanför den misstänkta brottsplatsen och fotograferat en kriminaltekniker innan han hittat de nyligen släppta männen och filmat, fotograferat och förföljt dem.
Den här 28-åringen är inte vilken tvåbarnsfar som helst. Han är aktiv i den nazistiska organisationen Nordiska motståndsrörelsen. Hemma i lägenheten har han kampanjmaterial från Nordfront, i hans telefon finns nazistiska tal som uppmanar till handling och han är tidigare dömd för flera våldsbrott.
Några timmar efter attacken på Östercentrum lägger 28-åringen ut filmen på Youtube, med titeln “Skäggbarnen bakom gruppvåldtäkten på Gotland konfronteras”. Den får stor spridning.
“Mycket bra jobbat!”, skriver Informationskriget.se, som är en av många invandringskritiska sajter som sprider klippet till sina läsare.
Och glada tillrop strömmar in i 28-åringens telefon:
“Du är bäst!”
“Jävligt starkt gjort”
“Hjälte”
Efter sin aktion går han till jobbet som vanligt – men han kommer att komma igen.
28-åringen är inte ensam om att agera den här dagen. Det är inte en enskild nazist som blir arg. När de misstänkta har släppts fria känner många gotlänningar att rättsväsendet svikit.
Facebookgruppen “Medborgargarde Gotland” manar till stöd för kvinnan och bjuder in till demonstration utanför polishuset på kvällen.
När skymningen faller utanför polishuset i Visby ser polisområdeschef Torbjörn Nilsson hur mängder av människor, kvinnor och män, pensionärer och barn, samlas på hamburgerrestaurangen Max parkering på andra sidan Norra Hansegatan. Han vet att de samlas för att demonstrera sitt missnöje.
GA har träffat en av dem som stod där ute, vi kallar honom “Peter”.
Peter har sett inlägg på Facebook om frisläppandet av de misstänkta. Flera kompisar har uppmanat honom att komma till demonstrationen.
– Det kändes för jäkligt att grabbarna skulle gå fria och jag ville ge mitt stöd till kvinnan, förklarar han.
På andra sidan fönstren, inne i polishuset, är Torbjörn Nilsson frustrerad. Han har i ett tidigt skede försökt att gjuta olja på vågorna genom att förklara på Facebook varför polisen inte går ut med de misstänktas etnicitet. Sådant går man bara ut med om det behövs för att utredningen ska komma vidare. Men det inlägget fick ingen effekt. Nu står det ett hundratal människor där ute på parkeringen.
Torbjörn Nilsson undrar hur många av dem som är insatta i vad som egentligen har hänt. Han skulle vilja gå ut och berätta om utredningsläget. Att förundersökningen fortsätter trots att de misstänkta har släppts.
Det är en ganska tyst skara som vandrar över vägen till polishuset. Det hörs några hårda ord. Någon spottar på marken framför poliserna, men demonstrationen är så lugn att den kan fortsätta, trots att den saknar tillstånd.
Peter håller sig lite i bakgrunden och iakttar. Han tycker att hela demonstrationen känns lite oorganiserad. Några av hans bekanta är med och Peter beskriver dem som “vanliga jobbare som bara tyckte synd om tjejen”. Han ser också personer som han vet är politiskt aktiva.
När demonstranterna drar vidare mot villan på Haqvin Spegelgatan tycker Peter att det börjar kännas olustigt. Han stannar en bit därifrån.
– Det där var ju någons hem. Och det kändes lite som en lynchmobb. Ingen var ju skyldig i lagens mening.
I efterhand är Peter glad över att han inte tog täten i demonstrationen.
– Jag tror att många av oss som var där efteråt undrade “vad var det där egentligen”. Det var en tafflig och konstig demonstration.
Den 28-årige man som filmat de misstänkta männen är inte med på demonstrationen. Han planerar en aktion mot rättsväsendet och söker upp åklagaren Mats Wihlborgs adress på nätet. En 32-årig bekant, som också är en NMR-sympatisör, ska hämta upp 28-åringen på småtimmarna, så att de ostört ska kunna genomföra sin plan.
“Jag kör helst 03-tiden så att jag kan få lite sammanhängande sömn från och med nu. Lång dag på jobbet.”, skriver 28-åringen i ett sms.
När åklagaren Mats Wihlborg går ut på sin uppfart klockan halv sju på torsdagen möts han av plastband som virats runt familjens bilar och runt huset. Allt är märkt “Nordfront”, Nordiska motståndsrörelsens hemsida och propagandaorgan.
Mats Wihlborg blir förbannad och svär högt för sig själv, och trots sin långa erfarenhet av att leda förundersökningar river han direkt ner bevismaterialet, plastbanden.
Intrånget på tomten blir för mycket för Mats Wihlborg och hans familj. Han hoppar av uppdraget att leda förundersökningen. En åklagare från Stockholm tar över fallet.
Det är inte bara åklagarens privata bostad som har draperas med nazistiska budskap under natten: Likadana plastband sitter runt trappan på tingsrätten i Visby och runt villan på Haqvin Spegelgatan.
Samma natt har också de boende på asylboendet i Slite väckts mitt i natten av att någon har kastat in en sten genom fönstret, efter att uppgifter florerat om att de misstänkta ska ha bott där.
Den 6 oktober vaknar Gotland upp till ett helt nytt läge efter nattens händelser. Polisledningen ser sig tvungen att agera:
Läget på Gotland klassificeras som en “särskild händelse” som får en egen stab och manstark förstärkning. Hur många poliser som kom till Gotland är sekretessbelagt, men det har talats om att det är ett 60-tal dialogpoliser och utredare som kommer med piketbussar.
Till helgen kommer också ett tiotal NMR-sympatisörer.
De rör sig i Visby både dag och natt. De delar ut flygblad och punktmarkerar bland annat den restaurang på Stora torget där två av de misstänkta har jobbat.
Poliserna som följer deras steg är åtminstone tidvis fler än NMR:arna, men nazisterna är i rörelse på Stora torget ännu när de sista kroggästerna går hem på lördagsnatten.
På söndagen demonstrerar nazisterna på Östercentrum, sedan återvänder de till fastlandet.
Men än är de inte klara med Gotland.
Nu tar ett nytt motstånd form. Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ laddar upp för en demonstration mot rasism och sexism.
Demonstrationen, som äger rum den 16 oktober, blir något av en kraftmätning.
Utanför Österport, på ena sidan Kung Magnus väg, radar ett tiotal nazister upp sig med sköldar, fanor och en stor banderoll. De är betydligt färre än de poliser som bevakar deras demonstration. Utanför Konditori Siesta på andra sidan vägen spelar bandet Bobby Mull inför 300 demonstranter.
Det blir det sista gotlänningarna ser av Nordiska motståndsrörelsen på ett tag. Demonstrationen sätter punkt för de turbulenta oktoberveckorna, då nazisterna ville göra Gotland till sitt slagfält.
Nazisterna tar färjan hem. Polisförstärkningen likaså. Stormen bedarrar.
Men för Ahmed tar historien inte slut här.
Han är avförd från utredningen, men uthängd på nätet - och där ligger allting fortfarande kvar. Hans namn, personnummer, adress, telefonnummer och Linkedin-sida har lagts ut på Flashback och andra platser på nätet. Ett par veckor efter den omtumlande morgonen när villan på Haqvin Spegelgatan fylldes av poliser, får Ahmed besked om att han kan komma till polisstationen och hämta ut sina kläder och sin telefon.
– Jag startade mobilen och såg att det kom en massa sms, men jag raderade dem direkt.
I dag minns han inte hur många det var eller exakt vad det stod i dem, bara att han inte ville se dem.
Ahmed förstår att polisen grep honom och att fallet väckte stor ilska.
– Att reaktionen låg på den här nivån var normalt. Att sex personer våldtar en kvinna i rullstol… Om jag skulle läsa det i tidningen skulle jag bli skitarg.
Men han tog illa vid sig av att själv ha blivit inblandad i historien.
Ahmed slutade att jobba och la studierna på is i flera månader och länge var han arg på de fem som fortfarande var misstänkta, som han kände hade dragit in honom i fallet. Han ville ha ett avslut, veta vad som egentligen hade hänt i huset och hur det gått för kvinnan och de misstänkta männen.
– Det var tufft. Frågan i mitt huvud var “vad har hänt?”.
11 januari 2017 får Ahmed det svar som åklagaren ger.
“Utredningen har inte visat att någon av de misstänkta genom våld eller hot tvingat målsägande till att utföra eller tåla en sexuell handling.”
Utredningen lades ned.
För de flesta som stod vid sidan av och såg på har minnena bleknat. De som var med minns ibland lika lite, det som hände var så jobbigt att de stoppat undan minnena. För andra ligger händelserna fortfarande nära, trots de tre år som gått. I artikelserien “En särskild händelse” kommer fler människor att berätta om hur de drabbades av turbulensen på Gotland under hösten 2016.
I morgon berättar företagaren Aydin om hur händelserna ledde till att han tvingades göra sig av med både sitt hus och sina företag.
