DU&JAG
Nä, det är förstås ingen skinnpaj han har, det ser du kanske. Istället en flamsäker goretex-jacka med ryggskena och armbågsskydd.
Men den gjorde sig bra i rubriken – från kavaj till skinnpaj – så jag tummade på sanningen en stund.
Bilder av landshövdingen i kavaj är dessutom allmängods och den här intervjun görs för att komma bakom slipsknuten.
"När du skriver om det här tror väl folk att jag jämt åker hoj, men så är det inte riktigt. Jag kör alldeles för sällan, faktiskt" säger Anders på sin svala västgötska.
Och så är det kanske, för där hittar vi förutom en relativt nyfrälst biker men sin Kawasaki Vulcan C 650 cc också så mycket annat; en familjekär bokmal och utbildad bartender som gärna spisar Rolling Stones och inte backar för 15 klyftor vitlök i soppan.
Häng med här, nu kickar vi igång.
Vi sätter oss i residensets representationsvåning med kaffe och kakor. Prick klockan 14. Anders tycks mig jordad, i början aningen spänd vilket snabbt släpper. Han har glimten i ögat och nära till skratt.
Det här är första gången vi träffas, så för att börja med en lika djup som ytlig fråga: Hur mår du?
– Jag mår bra, jag är glad att få vara frisk. Jag saknar barnen i Göteborg och Stockholm, vi ses på Facetime nu. Jag har en 92-årig mamma i Skövde som behöver hjälp emellanåt. Hon är klar och pigg men det kan ändra sig snabbt, i det avseendet känner jag mig lite isolerad, men annars är det bra.
Jag har precis ätit lunch, rester i en låda. Vad har du ätit?
– Jag har inte ätit alls, faktiskt. Jag hoppade över frukosten och har suttit i telefonmöte fram till nu. Det är inte optimalt, men det får bli de här kakorna.
Hur ofta äter en landshövding matlåda?
– Inte så ofta, faktiskt. Det blir en del takeaway, ibland åker jag hem och äter eller blir det en dagens lunch på stan. Men matlådor, det är sällan.
Anders Flanking är Skövdesonen som sedan 1 juni 2019 är landshövding i Gotlands län, närmast kom han då från tjänsten som länsråd i Kronoberg med arbetsplats på länsstyrelsen i Växjö.
Bakom sig har han en diger meritlista som innefattar roller som partisekreterare för Centerpartiet 2006-10, statssekreterare i miljödepartementet och en riksdagsplats för C i Göteborg, men också officersjobb, universitetsstudier, konsult- och chefsjobb.
Redan som 19-åring, 1976 (tre år innan han köpte sin första bil, en vit VW 1200 med motorn bak), hamnade Anders som ledamot i Skövdes kommunfullmäktige, yngst i församlingen.
Han kom så småningom, i samband med valet 1991, att skapa "Flankingeffekten". Genom att som kommunstyrelsens ordförande hålla nära samarbete såväl inom som utanför sitt politiska block lyckades han på två val höja Centerns mandat i fullmäktige från 10 till 20.
En fjäder i hatten, så klart. Även om det är länge sedan.
Men det där rundar vi i den här intervjun och det dagsaktuella som rör länsstyrelsen får han inte sällan – iklädd kavaj – kommentera på nyhetsplats.
Istället försöker vi alltså ta reda på vem han egentligen är, Flankie Boy, öns förlängda arm in i regeringen.
Så låt oss börja i uppväxtstaden Skövde. Ta mig till högstadie- och gymnasietiden, vem är den unge Anders jag träffar där?
– Tja, vem var jag…det var på 70-talet, en period då miljöfrågorna och decentraliseringen stod i centrum, ”Hem till byn”, Bengt Bratts tv-serie, gröna vågen…jag bodde i stan men präglades mycket av allt det där, det blev inkörsporten till Centerpartiet. Politik var tidigt ett stort intresse.
Vad gjorde dina föräldrar?
– Pappa var elingenjör, mamma var mest hemma. Jag har också en tolv år äldre bror. Det var en lagom krävande uppväxt, jag kände aldrig pressen att vara duktig i skolan, bara jag skötte mig.
Men det gjorde du inte alltid, du tjuvrökte och snodde brännvin från farsans barskåp, eller hur?
– Nej, riktigt så roligt var jag inte.
Inte?
– Ja, det hände väl i gymnasieåldern att man rökte i smyg någon gång, men om man säger så här, jag var inget problembarn…mina kompisar var inte heller i den svängen, vi hade kul men allt var rätt lugnt.
Gillade du de snabba eller lugna låtarna mest på skolfesterna?
– De snabba tror jag. Du vet, jag gick ju på danskurs och lärde mig foxtrot, schottis, vals och polka och sånt.
Men det hade du inte mycket nytta av där! Jag gillade de lugna så man fick kramas lite.
– Jaha, du menar så. Nja…men däremot musiken, musik har jag alltid gillat.
Vilken platta återvänder du alltid till?
– Det är blandat, Stones mer än Beatles, Status Quo, Creedence, ja, du känner igen dem. I dag njuter jag mycket av klassiskt och även dansband, vissa låtar. Musik är en form av terapi som är viktig för mig.
Okej, du är hövding. Hur gick det till när du fick uppdraget?
– Det var en fredagskväll, jag hade kommit hem till Skövde från Växjö och fick ett sms från Ardalan Shekarabi; ”Kan du ringa mig”. Jag tänkte ”vad har hänt!?”. Så ringde jag upp, han var på S-kongressen i Örebro, vill jag minnas. ”Vi tänkte att du skulle bli landshövding på Gotland!”, sa han.
Och du skrek ”jaaa!” i luren?
– Nej, jag tänkte ”vad säger han!?" och bad att få fundera. Jag pratade med Åsa (Wackelin, sambo), det viktiga var att hon kunde komma med, och sedan ringde jag tillbaka och sade "ja".
För du kände till ön genom att du varit på cykelsemester i ungdomen, visst?
– Det har jag faktiskt aldrig varit, däremot på bilsemester. Efter skilsmässan -98 hade jag barnen på halvtid och vi åkte ofta hit och upptäckte ön, både sommar och vinter. Dessutom var jag här en hel del inom politiken, den bakgrunden har varit bra att ha.
Den här intervjun var bokad i tidig mars - men viruset kom emellan. "Det har varit väldigt många möten de här veckorna" säger Anders. Men en flyttad intervju är ju också en intervju.
Jag hittade en bild på dig på Facebook, en cool kille i solbrillor redo att ge sig ut och festa. Har du gjort det, tagit del av partyutbudet.
– Nja, lagom, får jag väl säga. Jag njuter av fina restauranger över hela ön, i helgen tog vi bilen till Fårö där vi hyrt en strandbod, mycket vildare än så blir det inte.
Skulle du i din roll kunna vara ute och svira?
– Jag måste ha ett visst omdöme, jag representerar inte bara mig själv utan hela länet. Men det innebär inte att man behöver vara tråkig. Jag har aldrig stuckit under stol med att jag gillar god mat, vin, öl, en konjak till kaffet och en snaps till sillen.
Jag intervjuade din företrädare Cecilia Schelin Seidegård innan hon slutade. Hon sade ”jag har varit noga med att inte överfesta”.
– Överfesta…det var ett nytt uttryck. Men visst, jag förstår vad hon menar. Men jag har aldrig upplevt det som problem, jag kan vara kvar ganska sent utan att känna att jag gör bort mig. Jag är ganska måttlig och gillar att ha kul.
Vem är det jag pratar med nu, är det landshövdingen eller är det Anders?
– Alla har såklart en privat sida och jag har en ganska hög integritet, men det betyder inte att jag är märkvärdig. Jag får höra att jag är jordnära och det är vad jag vill vara. Så jag tror du pratar med båda två, fast just nu väldigt mycket Anders.
Skulle du kunna se ut som jag gör, vild i håret och alldeles för orakad?
– På helgerna struntar jag ibland i rakningen. Så när jag gjorde det på ett tidigare jobb sade de ”Jaha, nu kommer rebellen!”. Ibland är det skönt att släppa efter lite. Men inte för mycket, Åsa brukar säga att det sticks.
Vilka tv-serier följer du?
– ”Advokaten” har vi tittat på, har du sett den? En svensk-dansk produktion, den gillar vi, jag ser gärna kriminaldramer. Så nu väntar vi på nästa säsong.
Hur ser din allmänna kulturkonsumtion ut?
– Jag gillar teater, förra sommaren såg vi ”Kung Lear” i Roma, i vår skulle vi gått på ”Hjälten från den gröna ön”, men den blev ju inställd. I riksdagen bad jag att få sitta i kulturutskottet, vilket lustigt nog inte har särskilt hög rang, men det är där framtidens frågor finns, som media, radio, tv. Jag har alltid ett par böcker igång, just nu "Daisy", en biografi över kungens farmor och "Dödslistan" av Anna Jansson.
Idrotten, då? Gillar du sport?
– Det är det sämre med. Jag ser VM-fotboll och liknande och vi har vi sett Visby Roma ett par gånger. Jag åker en del utför och håller lite på Blåvitt efter alla år jag bodde i Göteborg. Men sport är inte min stora grej.
Vad har du för bil?
– Ibland i tjänsten kör jag länsstyrelsens bil, en Volvo med tonade bakrutor. Så när jag kör så syns jag. Privat har jag också en Volvo, en V60.
Går den bra, bilen?
– Jajamän.
Okej, berätta nu om din hoj.
– En Kawasaki Vulcan S 650 cc. Du vet, jag är så gammal att jag fick mc-kort samtidigt som B-kortet men hade inte kört sedan lumpen. Men för tre, fyra år sedan började jag och Åsa köra. Inte särskilt ofta, men jag tycker väldigt mycket om det, man kommer så nära naturen. Det händer på sommaren att jag tar på hjälmen och kör till jobbet.
Är det en 60-årskris, rent av?
– Nja, det vill jag väl inte kalla det. Men det är kul att göra nya saker, det finns alltid en massa spännande saker att testa.
Du är 62, vad har du kvar på din bucket-list?
– Jag har funderat på att börja forska och skriva en bok, vilket ämne håller jag för mig själv, så ingen annan hinner före. Jag vill resa mer. Ett tag funderade jag på att ta med en skoputsarlåda och putsa mig genom USA, jag är rätt bra på att putsa skor. Jag har fortfarande idén att ta mig från kust till kust, men kanske på ett enklare sätt.
Hur träffade du Åsa, förresten?
– Det var 2015, på en fest hos gemensamma bekanta i Skövde, hon är också från Skövde. Jag hade haft några seriösa relationer efter skilsmässan och var även ensam i perioder, men det behöver vi kanske inte gå in på.
Låt gå för det. Vad lägger du pengar på, rent allmänt?
– Resor...och böcker. Ja, böcker! Går jag in i en bokhandel går jag sällan ut utan att ha köpt något.
Vad gör du dig aldrig av med?
– Alla böcker jag köper, haha. Och kläder kan jag ha ganska länge, jag får hjälp av Åsa att både förnya garderoben och göra mig av med kläder ibland.
En stor fråga nu: Vilken enskild händelse i livet har påverkat dig mest?
– Att bli förälder. Helt klart. Kärleken till ens barn finns alltid där, vad som än händer. Jag har blivit pappa två gånger, först till vår son, sedan till tvillingdöttrarna. Under uppväxten hade jag dem halva tiden, jag jobbade i Stockholm ena veckan och var hemma på Styrsö i Göteborgs skärgård andra veckan. Det var fina år.
Hur är du som pappa?
– Vi har väldigt god kontakt, barnen är vuxna nu men vi hörs ofta och träffas så ofta vi kan. Och nu har jag dessutom två vuxna bonusbarn och en tre månader gammal dotterson som jag längtar efter och bara träffat ett par gånger. Jag är väldigt familjekär.
En stor fråga igen: Vad är du rädd för?
– Jag går inte omkring och är rädd, men som alla andra oroar jag väl mig för att något ska hända mina närmaste.
Förresten, känner du kungen?
– Nej, men jag har varit på middag hos honom och jag har haft drottningen till bordet. Härom dagen hade vi ett digitalt möte...han är ganska rolig, faktiskt. Jag är imponerad av att de båda är insatta i och intresserade av så mycket, de har väldigt klart för sig vilka utmaningar Gotland har.
Ja, vilka är det, om vi nu pratar lite landshövdingeri?
– Kommunikationerna, det ser man inte minst nu i coronatider. Vattentillgången förstås, såväl miljö- som försörjningsmässigt. Försvarets utbyggnad, stenindustrin…det finns många stora frågor som de kanske inte riktigt förstår i andra län, Gotland är ju som ett eget land.
Vi började den här intervjun med maten. När du står vid spisen, vilka är dina paradrätter?
– Jag är så bortskämd nu med Åsa som lagar fantastisk mat, men jag har en ostgratinerad italiensk köttpudding med fläsk, nöt och lamm och massor av grönsaker som brukar bli bra. Jag har en till, förresten.
Ja?
– En vitlökssoppa med pocherade ägg och brödskivor, 12-15 klyftor som hackas, inte pressas. Och mina köttbullar med vitlök och konjak, de lagar jag gärna. Men det går lika bra med Eau de vie, brukar jag säga. Det är dessutom billigare.
Efteråt, när texten är skriven, mejlar jag den för läsning och får ett svar med följande, något oväntade, komplettering:
Jag trodde att jag berättade att jag stack till New York en månad 2015 för att utbilda mig till bartender. Missade kanske det. Varför? Jo, för att testa något annorlunda. Jag var äldst på kursen, bodde i en sjurummare i Brooklyn med 14 andra, varav en del kunnat vara mina barn. Jag behövde göra något där man är här och nu ett tag. /Anders.