Ena dagen satt hon i klassrummet med sina kamrater på programmet "hållbar destinationsutveckling", nästa dag var hon hänvisad till virtuella studier ensam framför datorn.
– Jag hoppas det blir annorlunda till hösten, det vore annars märkligt att ha rest hit från Mexiko och ändå studera online, säger Aida Alonso från staden San Luis Potosí, fem timmar norr om Mexico City, när vi möts på avstånd på Almedalsbiblioteket.
Hennes plan var att under sommaren resa runt i Europa och även försöka hälsa på sina nära i hemlandet.
Nu blir ingenting av detta av, på grund av pandemin.
– Jag kommer ingenstans, men jag känner mig ändå mer säker här än i Mexiko. Mina anhöriga har klarat sig men är väldigt rädda för att smittas och håller sig inomhus. De berättar att många inte bryr sig om restriktionerna utan lever som om ingenting hänt, det sätter förstås press på sjukvården.
Känns det längre hem nu än när allt var som vanligt?
– Absolut, jag är långt borta, men tidigare var det i alla fall möjligt att resa hem. Det går inte nu, det är ledsamt.
Cristina Demuro, som är i sluttampen på sitt första master-år inom samma program som Aida Alonso, sitter för närvarande i karantän i Italien.
I tidig mars var hon tvungen att av familjeskäl resa hem till Cagliari på Sardinien, planen var att stanna i två veckor.
– När jag varit hemma en vecka isolerades Lombardiet i norra Italien, två dagar senare sattes hela landet i karantän, berättar hon via mejl från barndomshemmet.
Allt gick så fort att Cristina inte hann med i tanken. Hon beskriver det som en chock och att hon fortfarande känner sig alldeles vilsen.
– Från en dag till nästa kunde jag inte återvända till Visby där jag har mina vänner, det var surrealistiskt.
Istället tvingades hon kontakta sin kursledare för att fortsätta studierna på distans och be sina vänner tömma hennes rum.
Praktiken i norra Finland fick hon skrinlägga, men lyckades istället hitta ett projekt kring hållbar turism på Påskön, vilket hon deltar i på distans.
Hur sommaren blir vet hon inte, inte hösten heller. Universitetet har öppnat för att utbildningen ska kunna fortsätta online för de som inte har möjlighet att ta sig till Gotland.
Hur nuet är i Cagliari vet hon dock, samma restriktioner gäller där som i övriga Italien.
– Under två månader ska alla hålla sig hemma, för att gå till jobbet krävs ett certifikat som förklarar varför man lämnat hemmet. All kommersiell verksamhet är stängd, i första hand till 4 maj.
Så hur mår du, där i karantänen?
– Det är tufft. I början sjöng vi från balkongerna och hängde banners med vår slogan ”Andrà tutto bene”, ”Allt kommer att bli bra”. Nu känns det mer som ”Ingenting blir bra förrän det ordnar sig för alla”.
Kvar i Visby, där Campus Gotland står i det närmaste tyst och stängt, finns studenter som gärna hade velat vara hemma hos sina familjer, som Aida Alonso.
Och som Ása Marta Sveinsdóttir från Reykjavik som i och för sig tänkt stanna på Gotland efter utbildningens slut i juni.
Skillnaden är att hon tidigare kunnat resa hem om hon haft lust, nu går knappast några flyg alls. För närvarande finns endast en flight i veckan mellan Arlanda och Reykjavíkurflugvöllur.
– Skulle jag resa hem är det dessutom två veckor i strikt karantän som gäller, säger hon.
På Island är de flesta kommersiella verksamheter stängda och människor uppmanas att handla online. Vissa mataffärer håller öppet men tillåter max 20 kunder åt gången.
För närvarande pluggar Ása Marta på distans från sitt studentrum eller sittandes på biblioteket.
– Det enda vi kan göra är att hålla ut och försöka hålla humöret uppe. I sommar ska jag hjälpa en vän som är biodlare och sedan försöka hitta ett jobb.
Av Campus Gotlands drygt 1 300 studenter har omkring 300 sitt ursprung runt om i världen; Europa, USA, Asien och Afrika.
Annika Jörnemark är internationell handläggare:
– Rent generellt är de flesta kvar på Gotland, vissa av dem mår inte så bra. De vågar knappt gå ut och är oroliga över hur vi svenskar beter oss, som att vi inte använder munskydd, säger hon.
Rent faktiskt har stängningen av Campus och att vissa studenter rest till sina hemländer inneburit att vissa utbildningar tvingats ändra undervisningstid på grund av tidsskillnaden. Någon slutexamen ska dock, enligt uppgift, inte vara i fara.