Kerstin Falk har 25 år bakom sig som undersköterska på Visby lasaretts intensivvårdsavdelning (IVA).
I den här intervjun, som görs på behörigt avstånd, tar hon oss genom sina ord med innanför dörrarna på den avdelning som behandlar patienter som smittats med covid-19.
Det är en berättelse om oro och vanmakt, om empati och i viss mån ilska och om att göra sitt arbete i en aldrig tidigare upplevd kontext.
Sedan 1975 har 62-åriga Kerstin Falk verkat inom vården. Efter 15 år på nu nedlagda infektionskliniken läste hon katastrofmedicin och har det senaste kvartsseklet varit verksam på IVA.
Det är det ovissa som lockar, att inte veta vad som väntar från en stund till nästa. Ett lagarbete där det krävs att också kunna agera på egen hand.
När larmtelefonen ringer blir det fullt pådrag; en hjärtinfarkt, en hjärnblödning, en trafikolycka.
– Vi gör allt vi kan för att patienterna ska klara livet, det är ofta ganska dramatiska saker att hantera.
Att arbeta där, i ett slags gränsland, vad gör det med dig som människa?
– Man blir nog lite mer ödmjuk mot livet självt och försöker ta vara på de bra stunderna. Åtminstone tänker jag det så. Men man är inte mer än människa, det är lätt att gå på som vanligt.
De senaste månaderna liknar dock ingenting Kerstin Falk och hennes kollegor tidigare ens varit i närheten av.
Covid-19 är ett virus om vilket kunskapen är liten, från dag till dag lär sig läkarvetenskapen mer om dess spridning och påverkan.
– Vi har inga referenser som vid andra sjukdomar vilket innebär ett helt nytt sätt att arbeta.
Det de vet är att sjukdomsförloppet ofta är snabbt och att inte längre endast plus 70 drabbas, vilket oftast var fallet till en början.
Den specialinredda covid-19-avdelningen är inrymd i den tidigare postoperativa avdelningen, skild från övriga IVA. Med hjälp av luftsluss och ventilation hålls andra utrymmen smittofria.
Ytterligare en avdelning i det som fram tills nu fungerat som uppvak står beredd att vid behov tas i bruk.
Inför varje arbetspass fördelas personalen av en koordinator. En sköterska och en undersköterska till varje covid-19-patient. Vederbörande lämnas aldrig ensam.
De senaste veckorna har Kerstin enbart arbetat med corona-patienter, det har inneburit såväl övertid som extrapass.
Personalen arbetar i skyddskläder och har varsin personlig skyddsmask, försvarets m/90-modell. Det är första gången någonsin Kerstin arbetar med liknande utrustning.
Märkena syns fortfarande i ansiktet någon halvtimme efter den här dagens pass.
Hur är känslan bakom masken?
– Arbetspassen kan vara tre, fyra timmar utan paus och det blir tungt att andas. Svetten rinner och det gör ont i ansiktet, masken blir tyngre och tyngre under dagens gång.
Skyddsmasken gör det dessutom svårt att kommunicera.
– För att höra måste vi stå vända mot varandra. Det låter som i en burk och dessutom är det andra ljud i rummet som stör, som respirator och läkemedelspumpar.
Att arbeta på IVA innebär i vanliga fall att också vara stöd till anhöriga som hälsar på. Den här gången är det annorlunda då besöksförbud råder.
– Det är tråkigt och jag förstår att det är jobbigt, men förbudet syftar ju till att skydda dem, säger hon.
Istället ställer personalen upp med en mobiltelefon där anhöriga kan tala med sin anförvant.
– Vi vill tro att de kan höra även då de är sövda, vi håller telefonen så de anhöriga kan säga god natt eller god morgon eller vad det kan vara.
Efter arbetspassen känner sig Kerstin, säger hon, helt urlakad. Trött, tom i huvudet, inte minst av att under långa perioder under arbetspassen inte ha möjlighet att dricka vatten.
Hon har också fått panikkänning, precis som flera av hennes kollegor. Känslan av att vara instängd och inte få luft.
– Det blev en mental kamp; ”jag kan inte andas! Jo, jag kan andas”. Det slår liksom slint. Det har hänt att jag tvingats lämna rummet för en stund bara för att få ordentligt med luft.
Sin återhämtning får hon i stallet. Hon är fodervärd vid Knuts fjordhästar i Väskinde, där tvingas tankarna på jobbet bort för att istället ha fullt fokus i sadeln på Frodor.
– Annars umgås jag inte med någon, undviker folksamlingar och är väldigt noga med att hålla avstånd och tvätta händer.
Men även du måste handla mat ibland?
– Ja, men jag gör det så sällan som möjligt. Jag håller aldrig i kundvagnens handtag och försöker så gott det går hålla två meters avstånd. Men det är svårt, det är många som tränger sig förbi.
På IVA känner sig Kerstin trygg, säger hon. Där finns rutiner och utrustning för att avskärma sig från smittan.
Värre är det ute i samhället. Hon blir förskräckt, säger hon, när hon ser hur vissa människor beter sig.
– Om de såg det vi ser på avdelningen skulle de agera annorlunda. En del verkar inte bry sig alls, de sitter nära varandra på krogar och trängs i affärerna. Folk fattar inte!
Pratar ni om det, ni kollegor?
– Ja, att folk inte förstår allvaret. Man måste ha stor respekt för den här smittan.
På måndagen hade Gotlands Allehanda rubriken ”Många äldre struntar i karantän”, i helgen rapporterades om studentsamlingar i Stockholm (”Det är ju den viktigaste dagen i våras liv”) samt om trängsel på flera krogar.
Många säger att de "tröttnat" på att hålla sig fysiskt isolerade.
Kerstin Falk känner frustration och blir närmast uppgiven av människors egoism.
– Det är vi som tvingas ta hand om de som blir sjuka, skänk oss en tanke, utsätt er inte för något som vi kan bli utsatta för.
Är det din vädjan till oss i samhället?
– Ja, ta smittan på allvar. Håll avstånd, respektera de riktlinjer som finns. Och respektera oss! I förlängningen är det vi inom vården som drabbas.
Liknande uppmaningar har hörts från hela landet, många är de som publicerat närmast desperata vädjanden i sociala medier. Inte minst i stockholmstrakten där trycket på intensivvården varit hårt.
Kerstin Falk och hennes kollegor – sköterskor och läkare – befinner sig väldigt mycket i nuet. De arbetar som väloljat team och hanterar den situation som för tillfället uppstår.
Hur närmsta framtiden och så småningom sommaren blir vill hon inte spekulera i.
– Jag är tacksam för att Gotland befinner sig i en typ av karantän, i och med att flyg och båtar inte går som tidigare. Det har gjort att det inte rusat i väg. Men vi är beredda att ta hand om de som behöver tas om hand, antingen det är covid-19-patienter eller andra som behöver vård.
För närvarande vårdas två patienter för covid-19 på intensiven.