Gun Hallin bor själv i sin lägenhet i Visby. Men enligt henne själv är hon långtifrån ensam. "Tack vare hemtjänstpersonalen mår jag bättre än någonsin. Jag känner mig bortskämd som får så mycket besök", säger hon.
Det var efter sin stroke för drygt två år sedan som Gun Hallin insåg att hon nog behövde hjälp hemma. Men det var en insikt kantad av både skepsis och viss oro.
– Jag har ju alltid klarat mig själv. Det kändes väldigt jobbigt, säger hon.
Efter ett par veckor på sjukhus och senare korttidsenheten på Korpen i Visby, var första dagen hemma som en skräckupplevelse, berättar Gun.
– De hade invaderat mitt hem, jag hittade ingenting och det kom en massa folk hela tiden.
Men efter den dagen ändrades hennes synsätt helt. Efter cirka två år med hemtjänst har hon bara hyllningar att komma med, vilket också är anledningen till att hon hört av sig till GT.
– Jag läser tidningen och den senaste tiden har det stått så mycket om hur dåligt allt är, hur mycket som är fel för de äldre. Jag förstår ingenting för själv har jag aldrig haft det så bra som nu.
– Jag tänkte att jag skulle bli styrd och att de skulle komma och säga åt mig vad jag skulle göra. Men de är ju helt underbara, fortsätter Gun.
Om det är något hon önskar är det att de ska få mer i lön.
– Jag tycker att de tjänar alldeles för lite med tanke på vad de gör. Och hur de löser i stort sett alla situationer med små medel.
Men framförallt känner sig Gun väldigt trygg och lugn av att ha hemtjänstpersonalen på besök.
– Det har hänt att jag inte känt igen dem, men de säger att de har varit hos mig förut. Men jag tycker om dem allihop, särskilt två killar, säger hon.
Klockan närmar sig 15 och Gun vet om att hon borde ha fått besök av hemtjänsten vid det här laget, eftersom hon ska ta sin medicin mellan 14 och 14.30, enligt henne själv.
– Så nu kommer jag att trycka på larmknappen, säger hon.
Via en högtalardosa i hallen får hon snabbt kontakt med en person som undrar vad hon behöver hjälp med. Men i samma stund ringer dörrklockan.
Det är en av Guns favoriter som kliver in över farstukvisten.
– Det är ju extra kul att få komma hem till Gun, hon är alltid glad över att se en, säger 22-årige Zulfiqar ali Nabi Zadeh.
Zulfiqar ali Nabi Zadeh berättar att han utbildat sig till svetsare, men så kom pandemin och han började inom hemtjänsten i stället. "Det är ett mycket bättre jobb än jag kunde tro, nästa steg blir att utbilda mig till undersköterska", säger han.
För tydlighetens skull så har den senaste tidens stora fokus på äldreomsorgen, både i lokalmedia och politiken, handlat om missförhållanden eller risker för det – på flera olika äldreboenden på Gotland. Dessutom har det inte varit personalen som utmålats som riskfaktorn i sammanhanget, snarare resurser i form av tid och antalet händer.
– Jag önskar att Zulfi kunde stanna längre. Varför kan ni inte få vara hos mig jämt, undrar Gun, även om hon förstår att han måste rusa vidare.
Hemtjänsten kommer flera gånger varje dag, och på natten. Gun behöver hjälp med det mesta utom att gå på toaletten. Det lärde hon sig tidigt att sköta på egen hand, trots att vänstra halvan av hennes kropp är i stort sett förlamad efter stroken.
Men allt annat, från att gå långa promenader till att få hjälp med duschningen, det gillar hon.
– Men på onsdagar när jag har det som kallas social samvaro vill jag hellre bara sitta och prata. Jag är väldigt intresserad av var de kommer ifrån, deras historia.
En av katten Edmunds dagliga visiter. Gun är redo med kattgodiset.
Grannen Edmund tittar in genom dörren som lämnats på glänt mot uteplatsen. Likt hemtjänstens personal är den svarttigrerade hankatten en frekvent besökare i lägenheten, berättar Gun.
– Han gillar däremot inte alla som kommer hit, då går han igen. Men han brukar sova hos mig, så han är nog mer här än inne hos sitt.