Ankomsthallen är full av anhöriga på onsdagseftermiddagen. Snart ska de få möta familj och vänner som precis kommit i land efter den kaotiska överresan.
Strax efter klockan halv fyra kliver den första passageraren in i hallen. Han verkar vara vid gott mod. Passagerare efter passagerare pustar ut och kramar sina anhöriga. Några har tårar i ögonen. Andra har spypåsar i handen.
– Det var Titanic-känsla, säger Siv Gabrielsson.
– Hela båten låg på sida, man såg bara vattnet. Alla skrek och saker flög. Jag blev livrädd, fortsätter hon.
De som behövde stöd erbjöds att stanna kvar på färjan och prata med besättningen.
– De var helt fantastiska. Alla frågade hur vi mådde, de var otroligt omtänksamma, säger Anna Wirén och får medhåll från dottern Hilda Hermansson.
En kvinna rullas på bår genom ankomsthallen av två ambulanssjuksköterskor. Utanför väntar två ambulanser. Genom bandaget, som de lindat runt hennes huvud, kan man se att hon blött kraftigt. Nacken har de försett med en krage.
– Det var en jävla tripp, den var vedervärdig. "Nu går det åt helvete", tänkte jag. Jag trodde att båten skulle sjunka, säger en passagerare.
På en bänk sitter Linnea Tolf och lutar sig utmattad mot sin pojkvän. Hon hade trotsat sin båtfobi för att åka till Gotland på begravning. Som om det inte vore jobbigt nog fick hon utstå sin värsta mardröm på överresan.
– Jag är jättetraumatiserad, det här är det värsta jag varit med om, säger hon.