Björkjäveln, som Jennie Glifberg kallar den. I dag står den inte kvar.
Fredagen den 13 december år 2013 rapporterade Helagotland.se:
"En person skadades allvarligt på fredagsmorgonen när en personbil gick av vägen. Larmet om olyckan, som skedde i höjd med Ekebykorset, kom in strax före klockan sju. Föraren var inte kontaktbar."
Personen bakom ratten var då 22-åriga Jennie Glifberg. På luciadagen, tillika fredagen den 13:e, var hon på väg till jobbet i hemtjänsten när bilen fick sladd på svarthalkan. Hennes blåsvarta Mercedes slungades med taket före mot en björk som stod i diket.
– Björkjäveln. Om det ändå hade varit en tall, säger hon.
Varför vill du det?
– För att tallar böjer sig.
Det visste jag inte...
– Inte jag heller, men det har jag lärt mig.
I dag finns inte "björkjäveln" kvar.
– Det är bra att de tagit bort den. Det var prat om det redan innan min olycka.
Jennie Glifberg dog ett tag, den dagen. Men tack vare att ambulansen var i närheten när olyckan inträffade, och att ambulanshelikoptern stod redo på Visby lasarett, lyckades man rädda hennes liv.
I tre månader låg hon i koma. Hon klarade sig från förlamning, trots att tre nackkotor hade knäckts och tryckte mot ryggmärgen. Hennes hjärna blev dock rejält svullen, vilket gjorde att läkarna tvingades öppna hennes skallben.
Efter att först vårdats på Karolinska flyttades hon till Danderyds sjukhus. Där vaknade hon till slut upp.
– Jag förstod ingenting då, jag trodde att allt hade varit en dröm.
Jennie Glifberg innan olyckan.
Ett år efter olyckan intervjuades Jennie Glifberg av GT:s reporter Magnus Ihreskog. Då frågade han vad olyckan hade gjort med hennes identitet.
”Jag vet inte… Jag har inget jobb. Jag umgås inte så mycket med kompisarna, ibland bara, det är inte så roligt… Det går bra för dem, inte för mig”, svarade hon då.
Åtta år har gått sedan olyckan. I dag är hon 30 år. Jobb har hon skaffat sig, på Röda Korset på Visborg. Men vännerna har försvunnit. Endast en från det gamla tjejgänget, som bor i Stockholm, är kvar.
– Förut var jag populär. Jag var mycket på krogen och träffade nya människor. Folk hörde av sig. Nu har jag typ inga kompisar, och jag träffar ingen i min egen ålder. Men jag har kommit över det. Jag sitter ju i den här, säger hon och tar tag i armstöden på rullstolen, innan hon fortsätter:
– Jag har varit väldigt arg på den. Nu kommer vi överens.
”Det är nu jag förstår hur livet är, jag lever ju trots allt som har hänt. Men det har tagit mig åtta år att förstå. Nu förstår jag att jag hade tur i oturen”, säger Jennie Glifberg.
Efter olyckan var Jennies rörlighet i högra delen av kroppen mycket begränsad. Hon har kommit långt i rehabiliteringen, även om hon inte kan gå. Än.
Talet har också varit en kamp. Till en början kunde hon endast kommunicera genom att peka på bokstäver. Nu är talet tillbaka, om än långsamt. Men det stoppar inte henne från att vara rapp i käften:
– Jag vill att du skriver att det finns en jävla lag-jävel som säger att man måste bo i en etta eller tvåa för att kunna få LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). Jag måste bo i en trea för att kunna ta mig runt, så nu får jag inte LSS.
Lagen, som ändrades nyligen, gör att Jennie till exempel inte längre kan få hjälp när hon vill åka till fastlandet. Och hon får inte ta del av den mat som erbjuds i kvarterets samlingslokal till personer med LSS.
– Det är dålig stil. Men jag får hjälp av det mobila teamet, som hjälper mig att handla till exempel.
I dag bor Jennie på Melonenområdet i norra Visby, men planen är att ta över familjegården i Ekeby.
– Jag har fått chansen till det. Mina bröder har sagt att ”Jennie ska ha den!”, säger hon och skiner upp.
Innan olyckan var Jennie Glifberg mycket duktig på att rita. Men motoriken i framförallt högerhanden är inte längre sig lik.
Vid tiden för olyckan arbetade Jennie inom hemtjänsten men drömde om att bli förskollärare. I dag drömmer hon om att få jobba inom hemtjänstens nattpatrull.
– Jag är en nattkråka, säger hon och visar upp sin tatuering av fågeln på armen.
Den största drömmen är att kunna gå igen, och köra bil.
– Det var tur att jag körde Mercedes, annars hade jag dött. Men den ser förjävlig ut nu.
Bilen? Har du kvar den?
– Ja, jag vill ha kvar den tills jag kan köra igen. Sen är det bye bye.
Jennie Glifberg beskriver sig själv som en nattkråka.
Det fanns en Jennie innan olyckan, och det finns en efter. De senaste åren har varit fyllda av mycket mörker, men Jennie har lärt sig att välja ljuset.
– Det är nu jag förstår hur livet är, jag lever ju trots allt som har hänt. Men det har tagit mig åtta år att förstå. Nu förstår jag att jag hade tur i oturen.
Vad vill du säga till dem som befinner sig där du var för åtta år sedan?
– Vänta ett tag, det kommer att gå framåt. Det tar sin tid men det blir bättre.
