Johanna Ekengren med två av sina barn, Minou och Charlie, och familjens katt Tito som kom till rätta dagen efter branden. Hon är överväldigad och fylld av tacksamhet över hur för henne okända människor har velat hjälpa till.
Alla hjärtansdagspåsarna till barnen står på köksbänken där fyraåriga katten Tito blir omkramad och ompysslad.
– Han har nog förbrukat ett av sina nio liv. Saker går att ersätta, men ett husdjur är som en i familjen, säger Johanna Ekengren och berättar att det var först dagen efter branden som Tito kom till rätta igen.
För en dryg vecka sedan hade Johanna, ensamstående sedan skilsmässan för ett år sedan, haft en mysig söndagkväll med sina tre barn, Charlie, 8 år, Minou, 6 år, och Tuva, 12 år.
– Vi hade tänt en marschall men när jag skulle lägga barnen vid 20-tiden gick jag ut och blåste ut den. Herre gud så jag har skuldbelagt mig själv och tänkt tusen gånger att jag skulle ha gått ut och kollat den, säger hon.
De två yngsta barnen somnade som de ofta brukar i Johannas säng. Vid 23-tiden var ännu Tuva vaken.
– Jag sa till henne att hon fick se på sin telefon en kvart till och sedan sova. Jag försökte hålla mig vaken, säger Johanna Ekengren och berättar att hon slumrade till och att klockan var närmare midnatt när något plötsligt väckte henne.
– Jag hörde något knastra inifrån Minous rum, men jag trodde det var katten. Så öppnade jag ögat halvt och såg då att det lyste från hennes rum. Jag slängde mig upp ur sängen och då såg jag lågorna utanför fönstret.
Alla hjärtans dag med presenter till barnen, att prata om det som hänt har varit Johanna Ekengrens väg att bearbeta branden tillsammans med familjen.
Johanna Ekengren berättar hur första tanken var att hämta brandsläckaren i köket. När hon kom tillbaka med den insåg hon att det redan var för sent.
– Jag sprang genom lägenheten och släppte ut Tito, sedan skrek jag till barnen att vi måste ut. Nu! Tuva var panikslagen och Charlie rädd, Minou vaknade inte förrän jag slet henne ur sängen.
Grannar hade larmat 112 och familjen, som rusat ut i bara underkläder och sina jackor, blev omhändertagna i en ambulans.
– Allting gick väldigt fort, men när man står där ensam med sina tre barn känns det som att tiden står still. Man kan inte avgöra om det är tre minuter eller tre timmar, säger Johanna Ekengren och berättar hur hon ringde sin exman Micke, som snabbt kom till platsen och tog med sig familjen hem till sig.
– När vi kom hem hit släppte allt och jag bara grät. Det kunde ha gått så illa om jag hade hunnit somna. När vi sprang ut hörde vi Minous fönsterrutor spricka.
Johanna Ekengrens gammelmormors förlovningsring och de ärvda halsbanden från hennes bortgångna mamma bär hon sedan branden närmast hjärtat.
Att Micke och Johanna hade levt tio år tillsammans har varit en stor trygghet för henne nu.
– Han har betytt så himla mycket. Han är inte bara min exman och pappa till två av mina barn – han har visat att han också är en riktig vän, säger hon och berättar att hon och barnen har bott hos honom, men att Gotlandshem snabbt har ordnat den evakueringslägenhet som hon får tillgång till på torsdag att bo i de månader som hemmet brandsaneras.
Polisens utredning kring brandorsaken pågår ännu och en del av familjens ägodelar har gått att rädda.
– Jag har varit i katastroftänk sedan branden. Barnen och katten betyder så klart mest, men materiellt sett min mammas halsband och gammelmormors förlovningsring, säger Johanna Ekengren och berättar att hon sedan branden burit dem närmast hjärtat.
Charlie sörjer att en del leksaker är borta, men han har fått nya och just nu är drönaren det bästa han vet.
Dagen efter branden hörde försäkringsbolaget av sig med ekonomiskt stöd. Samma morgon drog vännen Johanna Hallén, arbetskollega på Visby lasarett, igång en insamling på nätet för kläder, leksaker och möbler till familjen.
– Hon är helt jäkla otrolig! Och det är folk jag inte ens känner som har velat hjälpa. Jag kommer aldrig någonsin kunna gengälda allt det här, säger Johanna Ekengren.
Hon berättar hur kollegorna Maja och Therese har handlat och samlat in pengar, och hur kompisarna på ortopedmottagningen gjort stor skillnad bara genom att ringa varje dag och fråga hur hon mår.
– Jag vill berätta hur tacksamma jag och barnen är. Ingen hade behövt göra allt det här för oss – men det har fått mig att känna hopp för mänskligheten.
Minou och Charlie gosar med Tito, familjens fyrbenta bästa vän som släpptes ut när det började brinna och kom tillrätta först dagen därpå.
På jobbet har Johanna Ekengren mött skadade och offer för trafikolyckor. Att hantera sin egen kris var en annan sak. Barnens bästa har fortsatt vara det viktigaste för henne. Att prata mycket om branden har varit deras väg att hantera sina känslor.
Hon tror att det går att gå vidare, men har efter branden kommit ännu närmare sina vänner och känner att hon vågar vara än mer öppen än hon varit tidigare. Men minnet av brandnatten kommer hon alltid att bära med sig.
– Tveklöst. Katastroftankar om hur jag ska ta mig ut om det börjar brinna. Att skydda barnen är absolut det viktigaste i alla lägen.