När Jonas Gardell för några år sedan satte upp föreställningen ”Queen of fucking everything” i Stockholm och Göteborg hade han – förutom en maffig scenografi – sällskap av dansare, sångare och en marschorkester på scenen. Därefter skalades allt det storslagna bort. Den 14 november uppträder han helt allena på Wisby strand.
– Det har på ett fint sätt blivit en mer intim föreställning. Jag har också plockat bort flera av sångerna och stuvat om bland texterna. Så nu är det mer prat än tidigare, säger Jonas Gardell och fortsätter:
– Dessutom är jag självklart också tvungen att ta upp pandemin på något sätt. Min humor är vanligtvis inte särskilt tidsbunden, men nu kommer den att vara rätt dagsfärsk ibland.
Det är emellertid inte bara i föreställningens muntra passager som covid-19 gör sig påmint. I en av sångerna riktar sig Jonas till åskådarna med raderna ”det är dags att vara lycklig, det är dags att våga ut”. Ord som har fått en helt ny laddning efter pandemin.
– Det märks verkligen att människor vill vara tillsammans nu, säger Jonas.
Han gjorde sin första föreställning i mitten av 80-talet. När ”Queen of fucking everything” hade premiär i januari 2019 sade han i en intervju att den var hans testamente. Att den var en sammanfattning av ”allt jag lärt mig om att göra show i 35 år”.
Betyder det att du är fulländad på scen nu?
– Men gud, så kan du inte fråga! Det går ju inte att svara på, utbrister Jonas.
Men så fortsätter han ändå:
– Jag skulle inte säga fulländad. Men med åren har jag fått en mycket mer omedelbar teknik när jag står på scenen.
Vad gäller förmågan att nå och ta sig an publiken jämför han sig med forna storheter som skådespelaren Carl-Gustaf Lindstedt och tv-legendaren Magnus Härenstam. Men också en samtida showdrottning som Mia Skäringer.
Förutom sina scenfärdigheter har en annan insikt blivit allt djupare för Jonas genom åren. Nämligen vetskapen om vad han kan bidra med i världen. Som exempel nämner han sin nya roman ”Ett lyckligare år”, som gavs ut tidigare i höstas. En bok som berättar om homosexuellas historia i Sverige.
– Den boken är det bara jag som kan skriva. Det finns ingen annan som har plattformen och förmågan som krävs. Jag har ju kallats för legend några gånger. Och det kanske stämmer, säger Jonas och tillägger:
– Jag är helt enkelt bäst på att vara just jag. Och det känns fint att jag på det sättet kan erbjuda världen min vilja att förbättra den.
Själv gjorde han sitt första besök på Gotland 1994. Då spelades nämligen den Guldbaggebelönade långfilmen ”Pensionat Oskar” – som han skrev manus till – in vid Holmhällar. Året därpå uppträdde han för första gången i Visby.
När han tidigare i höst hade nypremiär för den avskalade föreställningen skedde det på en annan ö i Östersjön. Nämligen Åland. Det var en återkomst till scenen som han gladdes väldigt mycket åt.
– Inför det framförandet var jag stressad och tänkte på hur det egentligen skulle vara att stå inför en publik igen. Men när det väl var dags kändes det helt fantastiskt, säger Jonas och fortsätter:
– Folk skrev och tackade för föreställningen efteråt. Den reaktionen från publiken fick mig att tänka på en musikallåt som Barbara Streisand har spelat in: ”As if we never said goodbye”.