DU&JAG
Basketsporten räddade hennes liv. Det är så hon säger det, Ace Harrison.
Om det inte vore för idrotten…ja, vem vet hur det hade gått. Kanske som för många av hennes uppväxtkamrater i Baltimore, Maryland, på den amerikanska ostkusten, just norr om Washington D.C.
Kriminella grupperingar och drogförsäljning präglar ”The Murder Capital” där det 2016 noterades 318 mord, dubbelt så många per capita som Chicago.
Ständigt i topp i USA-statistiken, om än en bit efter många sydamerikanska städer.
”I Baltimore finns USA:s farligaste gator – ett människoliv är inget värt längre” lyder en rubrik från SVT, hittad på nätet.
– Jag vet inte hur många kamrater som dött under tiden jag varit här i Visby. Fyra, fem…bara senaste månaden har två stycken skjutits ihjäl, säger hon.
Fel plats, fel gathörn, vid fel tillfälle och allting kan vara över. Sekundsnabbt.
– Vad det gjort med mig? Jag har blivit paranoid, ser mig alltid över axeln, håller koll…det kan vara skillnaden mellan liv och död.
Vi ska ta oss dit i den här intervjun, till våldet på gatorna, men också till kärleken till hennes stad.
Basketsäsongen är i sitt slutskede, sedan i höstas har Ace bott i Visby, spelat i Visby Ladies. Värdefull med sin erfarenhet, bakom sig har hon proffsspel i Rumänien, Australien och Portugal. Inom kort vänder hon hemåt. Ännu en människa, ännu ett öde som passerat.
De amerikanska förstärkningarna har kommit och gått i klubben genom åren, alla bär förstås sin egen berättelse.
Aces historia handlar om uppväxten i en våldspräglad stadsdel, men också ljus, tro och en mission att göra det bästa av livet. För, som hon säger:
– Kan jag visa någon av de som växer upp nu att det finns något annat, en värld bortom gatorna har jag gjort något av värde…det är vad jag verkligen önskar och brinner för.
Hon kallar sig oövervinnlig, inget kan göra henne illa, så tänker hon.
Inte skrytsamt eller för att göra sig märkvärdig, utan för att hon faktiskt klarat sig till 25, vilket är långt ifrån givet i Baltimore.
90 procent av de som mördas är mellan 18 och 30, svarta män förvisso, men när som helst kan ett skott brinna av åt fel håll.
– You know, klarar man av att växa upp i den miljö jag gjort och har tagit sig ut i världen…då klarar man allt.
Vi ses i Ica Maxi arena för den här intervjun. Morgonträningen av avklarad, framåt eftermiddagen går båten mot fastlandet för ännu en bortamatch.
Hon trivs i Visby, säger hon. Har landat bra, för första gången han hon färja som färdmedel. Hon uppskattar det lågmälda, det långsamma, det vänliga.
På ena låret han Baltimores skyline tatuerad, som en hyllning till sitt ursprung.
– Jag älskar att gå i Federal Hill, i parken där. Och staden är känd för fisk och skaldjur, jag älskar det, säger hon, noga som hon är med maten.
Men allt det där, det vackra, överskuggas av våldet. Av skjutningarna, upploppen, polissirenerna, morden, livet kan vändas till tragedi i ett fingerknäpp. Titta här…
…säger hon och visar ett nyhetskonto på Instagram där våldsdåden uppdateras. ”Man killed in southeast Baltimore shooting” lyder en av de senaste rubrikerna den dagen vi ses.
En rubrik bland många.
Baltimore, ja. Största staden i Maryland, ostkusten, 620 000 invånare, något större än Göteborg. Breda gator i rutnät, skyskrapor, parker, Patapaso River som vidgar sig till en mynningsvik vid sitt utlopp i Cheasapeak Bay, Atlanten, elitlag i baseball och amerikansk fotboll.
Ace växte upp i stadens västra delar, där för övrigt kultserien "The Wire" bland annat utspelar sig. Den har hyllats för sin realistiska skildring av livet i storstaden och sitt djupa utforskande av sociologiska teman.
En trots allt bra uppväxt, säger hon. Stöttande föräldrar, mamma som arbetar i skolan, pappa lastbilschaufför, i familjen också tre bröder.
Jag frågar vem hon var när hon var liten tjej, tio, elva.
Vem var den lilla Ace?
– Well, jag var som alla barn, lekte med kompisar, cyklade, spelade amerikansk fotboll, hade inte börjat med basketen då. Jag minns polissirenerna, såg det på gatorna men tänkte inte att det berörde mig…så tänker man som barn, då är man i sin egen värld.
Snart nog kom verkligheten ifatt, med tiden var hon nära att själv blivit del av statistiken.
För du har blivit skjuten.
– Yes, sir.
Berätta.
– Skjuten en gång, knivhuggen två gånger. Jag var inte tillräckligt snabb när det blev bråk. Det tog djupt, men jag hade tur. Såren fick läggas om på sjukhuset.
Hon visar ärren, nu till dels täckta av tatueringar. Outplånliga fysiska minnen från stunder som kunde ändat livet.
Det är som det är, säger hon. Hon var 14, 15 då, berättar inte mycket mer än så. Och det är inget hon ältar, även om händelserna alltså utlöst en viss paranoia.
Är det så enkelt, bara att gå vidare?
Hon ser på mig, ska till Ica sen, köpa mat, sen hem till ”basketvillan” där hon bor med sina proffskamrater, packa väskan, Högsbo borta, ser på mig gör hon, nickar:
– Yes, man måste. Det är också sådant som gjort mig stark, klarar man att växa upp där jag gjort klarar man allt. Man måste känna av stämningen, eskalerar en diskussion drar jag. Det är sättet att överleva.
Med allt detta sagt, ser du något hopp om förändring?
– Svårt att säga…det finns många som klarat sig bra…problemet är att de som växer upp inte ser dem som förebilder, förebilderna är istället de som hänger i gathörnen, som har guldkedjor runt halsen och flotta bilar.
Många som klarat sig bra, säger hon. Jodå. Några av dem: Simmaren Michael Phelps, jazzdrottningen Billie Holiday, författaren Edgar Allen Poe, musikerna Frank Zappa och David Byrne, kompositören Philip Glass, alla är de barn av Baltimore.
Ace beskriver staden bortom de hänförande vyerna som en krutdurk, ett ständigt spänningsläge där en gnista när som helst kan tända en eld.
Som 2015, i april, en svart man, Freddy Gray, sköts till döds under en polisinsats, vilket ledde till våldsamma upplopp och rannsakan av polisens metoder.
– Nationalgardet var där…hela staden gick upp i lågor, så beskriver hon det.
Jag söker i TT:s bildbank, ser en belägrad stad, vapen och sköldar, rök, ett gult dis av eld.
Ser på Youtube också, "Baltimore gunfire heard", en olustig känsla, spänning i luften, pistolskott.
Jag skrapar på ytan. Vet det, förstår det. Med min vita, svenska småstadsmedelklassuppväxt och med helt andra referenser kan jag omöjligt på riktigt ta till mig henne historia. Jag försöker. ”Är du aldrig rädd?” frågar jag. ”Nej, men du skulle vara det om du kom dit”.
De kommer och går, de amerikanska spelarna i Visby Ladies, och alla har de sina egna öden.
Som Jeannie Saunders.
Hon tillhörde klubben i tre säsonger, men fick 2012 gå efter ett bråk på stan. Hon dömdes senare i tingsrätten till samhällstjänst.
Även hon växte upp under tuffa förhållande, i Long Beach, Kalifornien, i ett hyreshus på 7th and Orange Street.
Jag intervjuade henne på Du&jag-uppslaget om detta, om pappan som startat en ”Boys and girls club” för att få ungarna bort från gatan. På så vis kom hon in i basketen.
Annars kunde det gått på annat sätt. Jag läser i den intervju jag gjorde. Om vänner som kom i vägen för pistolkulor, om det våldsamma som blev olustig vardag, om att undvika att gå ut ensam.
Folk gjorde vad som krävdes för att klara uppehället; rån, stölder, sålde vad som säljas kunde.
– Jag klarade av att inte dras med i gängen…jag fokuserade på mina egna mål, den styrkan har jag med mig därifrån, tror jag. Det är lätt annars att dras in i kriminaliteten…är man svag eller sårbar kan det snabbt gå utför.
Hon fann trösten i basketen och i Gud; ”In God I trust” står tatuerat över bringan, från ena axeln till den andra.
I dag är Jeannie Saunders, efter att några år ha spelat basket i Umeå, tillbaka Kalifornien och mamma till en dotter.
Men åter till Ace Harrison. Basketen räddade hennes liv, det är så hon alltså säger det.
Hon började spela när hon var tolv och fastnade direkt. Upp halv sex om morgnarna, tränade, gick i skolan, tränade igen.
Dag efter dag. Efter dag. Stark var övertygelsen att lyckas, att med hjälp av basketen fram i tiden få sina collegestudier betalda.
Och hon lyckades, varm kärlek sänder hon till sina föräldrar för detta, de som skjutsade, stöttade, aldrig såg något som omöjligt.
Och tack till coachen, han som predikade hard work, sacrifice and committment; hårt arbete, uppoffring och hängivenhet.
– Jag har de orden tatuerade på det andra låret, det högra. Ord som betytt så väldigt mycket för mig.
Tatueringar har hon för övrigt i mängd, hennes hud är berättelsen om hennes liv. Ingen bild tillkommen av en slump, på ena långfingret kanske den minsta bilden av dem alla; en basketboll.
I dag är hon själv en förebild, en av de som fixade det, som kom ut i världen. Ledarstaben runt Visby Ladies betonar hennes engagemang i de yngre lagmedlemmarna.
Tuff på planen men ödmjuk och hjälpsam utanför linjerna.
Hur hon stöttar, pushar, ger råd, instruerar, tar om hand.
Det är hennes mission, säger hon.
– Jag vill hjälpa dem framåt, de unga som växer upp. Men de ska inte följa i mina spår, inte bli som jag. Jag har nått hit, jag vill att de ska bli BÄTTRE än mig.
Hon säger att hon har ständig kontakt med ungdomar i hennes uppväxtkvarter, sänder dem bilder, visar dem världen.
– Många har aldrig varit utanför stan, de vet inget annat än våld och polissirener. Jag vill visa dem något annat.
Tänk, säger hon.
– Tänk om jag kunde kunna få hit om så bara en enda av alla ungdomar, visa Gotland. Kanske skulle det i sin tur öppna ögonen för ytterligare några. Det finns verkligen något annat än våldet.
Rumänien, Australien, Portugal och nu Sverige. Hur reflekterar du över att du verkligen är professionell basketspelare?
Hon skrattar, Ace. Det gör hon ofta under intervjun.
– Det är otroligt, jag har tränat hårt och nu får jag betalt för att göra det jag älskar mest. Jag drömde aldrig om WNBA (USA:s professionella damliga), jag ville ut i världen. Kan det bli bättre?
Det blir några månader i Visby, sedan försvinner du precis som gjort från de andra platserna. Känns det i någon mån rotlöst?
– Nej, jag är 25, jag reser gärna runt mer, får fler stämplar i passet. När jag lämnar Visby efter säsongen vet jag inte vad som väntar, inte mer än vila, träning…
Kanske Visby igen, nästa säsong?
– Vem vet, det tar min agent hand om. Tänk dig det, jag har en agent, är det inte cool!
I framtiden, efter basketkarriären, tänker hon sig Baltimore, staden i hennes hjärta, trots allt.
Kanske kan hon, säger hon, starta en ”Ace foundation”, där hon via basketen kan hjälpa i alla fall några av stadens ungdomar till ett bättre liv.
Sådan är hennes mission, så lyder hennes drömmar.