Lilian Edman har sedan 2010 verkat som diakon inom Vårdklockans kyrka, där leder hon nu också samtalsgrupper under rubriken "Livsnära samtal" där veteraner kan dela livserfarenheter med varandra.
du&jag
Vårdklockans kyrka i Visby innerstad, stora fönster som släpper in ljus från öster och väster. Ungefär som vi människor släpper in insikter och lärdomar genom att lyssna till andras livsberättelser.
Och där nere, utanför dörren, nedanför klintkanten, ligger den medeltida bebyggelsen bärandes historier och erfarenheter av människor som bott och bor där.
Ja, kanhända lite pekoral inledning där, men ändå. Det är genom att släppa in det som finns omkring oss vi kan växa som personer, i yngre år och på äldre dagar.
Lilian Edman är numera pensionär men verkade under flera år som diakon inom Vårdklockans kyrka och är tillika utbildad inom Sociala Missionen – Equmeniakyrkans motsvarighet till Stadsmissionen – att leda det som kallas Livsnära samtal eller Livsberättelser.
– Det handlar om att komma samman i grupper och ”berätta sitt liv”, från barndom till nu. Min upplevelse är att många genom sina liv varit med om likartade saker, det kan hjälpa människor att försonas med livsöden och kanske lägga tunga saker bakom sig.
De livsnära samtalen har ingenting med religion att göra, däremot kommer de ändå ofta in på existentiella frågor, säger Lilian Edman.
Vi ska åter till de livsnära samtalen, där tre kurser drar igång under mars och april. När och hur kan du se i faktarutan.
Men först ska vi träffa Lilian i den här texten. Lilian från Köping som 1980 surfade till Gotland på Gröna vågen och sedan blev kvar.
Det bara blev så.
– Jag och min man Per bodde i kollektiv i Uppsala tillsammans med flera gotlänningar. När de sedan valde att flytta hem hängde vi med och bosatte oss först i Mästerby och sedan Fröjel, säger hon.
Så ser sanningen till dels ut. Till saken hör också att Pers pappa var gotlänning och släkten faktiskt grenar ut sig till Jätten Edman, Gustaf Jätten Edman som levde i Burs i skiftet 1800-1900-tal och var drygt 240 centimeter lång.
Per Edman, alltså, bland annat känd som politiskt aktiv inom Vänsterpartiet på Gotland.
Bland många äldre ger tecknet @ associationer till kanelbullar snarare än en möjlighet att skicka e-mejl. Eller...nej, troligen inte.
De båda träffades i just Köping där Lilian bodde mellan 12 och 19. Det var annars en brokig geografisk uppväxt för henne som dotter till en frikyrkopastor.
I den mån hon har någon plats hon kallar sin, förutom där hon bor, så är det Köping beläget mitt emellan Västerås och Örebro. Även om hon inte längre har någonting kvar finns där någon slags känsla av hemma.
Vem var du då, i de där högstadie- och gymnasieåren? Hur tänkte du dig framtiden?
– Jag skulle jobba med barn. Det var helt säkert. Jag var barnvakt åt alla redan tidigt.
…och så kom det att bli. Barn har präglat livet. Förutom de fyra egna i familjen också alla de hon sysselsatte som fritidspedagog på 70-talet, alla fosterbarn familjen hade boende hos sig under Fröjel-åren och alla de musiklekis-stunder då hon sjungit ”Under ett yvigt päronträd” och om krokodilen som åkte runt i en bil.
I det sena 80-talet hade hon att göra. Babyboom. Omkring två barn om året hade fötts i Fardhem i långliga tider, 1989 kom det 22 stycken, minns hon.
– …så jag åkte runt med min väska och min gitarr och sjöng med barn och föräldrar i vartenda kapell. Det händer fortfarande att folk kommer fram och pratar om sånger de sjöng med sina barn.
Kaffepaus hör alltid till träffarna för vad vore livet utan kaffetåren.
Inom just Vårdklockan har hon varit engagerad sedan flytten till Gotland. Verksamheten där har gått i vågor, under en period höll den knappt styrfart och församlingen hyrde ut en del av sina lokaler vid Wallérs plats.
Det var då, 2008, Lilian genomgick sin diakon-utbildning och sedan anställdes som sådan 2010. I samband med det fick församlingen åter upp farten för att i dag vara ytterst aktiv.
Lilian hade då bland annat ett antal år som arbetande på Hassela i Klintehamn bakom sig, hunnit bli 54 och utbränd men tänkte att det var för tidigt att sätta sig och sticka babykläder och vänta på barnbarn.
”Det är sådana som du som blir diakoner” sade en bekant, vilket alltså tog skruv, hon hade såväl det kyrkliga som det sociala arbetet med sig.
Vilka världar möter du som diakon?
– Mycket ensamhet. Jag möter människor som fallit mellan stolarna i vårt välfärdssystem, missförstådda människor som placerats i fack, rotlöshet, fattigdom…
Lilian Edman i Vårdklockans kyrka.
…säger hon och kan inte låta bli att referera till en Facebook-tråd hon snubblade över sedan det i lokalmedia skrivits om huruvida det borde erbjudas frukost i skolan eller inte.
– Det var någon som skrev att ”det är föräldrarnas skyldighet att förse barnen med mat!”. Då vet man ingenting om hur en del människor har det.
…säger hon, skakar på huvudet, vissa har svårt att faktiskt ha råd, andra har kylskåpet fullt men får ändå inte i barnen mat, vilket kan bero på skilda diagnoser eller kanske psykisk ohälsa.
DU&JAG, Lilian Edman.
Det är den verkligheten hon mött och möter, människor fyllda med ångest och oro, så många missförstådda begåvningar.
Hon har ett tankesätt, säger hon, vilket passar in på alla människor: Begåvning, erfarenhet, behov.
– Alla har vi någon begåvning, vi har erfarenheter och behov. Almedalspolitiker som slinker in och ber om en macka för att de inte hunnit äta, en vinddriven existens som bara vill sitta en stund.
Sedan är det, poängterar hon, de som söker hennes stöd som själva måste göra jobbet för att komma på rätt köl. Hon kan lyssna, finnas, stödja men hon kan inte vända någons riktning, då skulle hon gräva ner sig själv.
”Så fantastisk du är” finns de som säger till henne, men ”nej”, säger hon själv.
– Jag kanske är fantastisk den stund jag lyssnar, men andra dagar är det jag som behöver stöd. Det är ge och ta i livet, ena dagen tröstar jag, nästa dag behöver jag tröst. Så tänker jag att det är för alla, oavsett var man är i livet eller karriären.
Vårdklockans kyrka intill Wallérs plats i Visby.
Det var för några år sedan som Lilian gick Sociala missionens utbildning i Livsnära samtal. Nu, efter en kursledarkurs finns ett helt gäng som verkar som samtalsledare på ön.
Två grupper med maximalt åtta personer i varje har hon hittills lotsat igenom tio träffar. Samtliga har bestått enbart av kvinnor över 62 år, 62 som är den undre åldersgränsen.
Ett av syftena är att bidra till att förebygga ofrivillig ensamhet och verka för existentiell hälsa. Även om samtalen inte är religiöst bundna hamnar samtalen ofta kring det existentiella; "Vem är jag och varför?".
Gruppen har olika teman vid varje tillfälle, först barndomen sedan vidare genom skola, tonår, ungdom, familjebildning och yrkesliv…och så småningom resten av livet, det som nu återstår.
Det är minst lika viktigt, menar Lilian:
– Att inte knyta ihop säcken, ”det var så här det blev” och stanna där. Många har en stor del av livet kvar, men det gäller att hitta en nyorientering som pensionär, ett sammanhang; "vad vill jag, kan jag ändra på något, hur når jag de drömmar jag har kvar".
Lilian Edman har ägnat hela sitt liv åt såväl kyrkligt som socialt arbete. Dessutom gillar hon palmer.
Hon säger att hon får höra så enormt fina historier, för så är det: Tänk vilka berättelser varje människa bär. Även de som säger sig inte ha något att berätta.
Varför är det viktigt för människor att få berätta om sina liv, tror du?
– Ju äldre vi blir, desto större behov har vi att reflektera över var vi är och vad vi varit med om. Vem har jag blivit och varför? Men det handlar också om igenkänning, att andra i mångt och mycket upplevt liknande saker som en själv.
Det är något som tydligt slagit Lilian, säger hon:
– Vi bär alla på samma oro, glädje och förtvivlan, att det gått bra för barnen eller att det inte gjort det, bekymmer för barnbarnen. Tankar och känslor som jag tror är universella. En del har varit med om tuffa saker som de tänker att de är ensamma om.
Men det är de inte?
– Oftast inte. Att höra andras berättelser kan vara till hjälp att försonas med sin egen historia och kunna lägga vissa saker bakom sig.
Ett sätt att läka, tänker du?
– Det kan vara det. Åtminstone en hjälp, insikten att inte vara ensam.
I 60-årsåldern har många en tredjedel av livet kvar, varför inte göra så bra som möjligt under dessa år.
Det hon själv lärt sig genom livet, som uppvuxen i en frikyrklig kontext där den gängse uppfattningen åtminstone i hennes ungdom var att ”vi har alla svar”, är att det verkligen inte är så.
Hon har fått såväl en större gudsbild som en större människobild med åren:
– Vi har mer att lära av varandra än vi har att lära ut. Och alla människor är så mycket mer än det vi i förstone kanske tror. Där har vi det där med begåvning, erfarenhet och behov igen, det som finns inom var och en.
Men du, måste man vara 62 för att reflektera över sitt liv?
– Så klart inte, men yngre har sällan tid. Det är familj och karriär, i den här åldern har många den delen av livet bakom sig och med tanke på att människan blir allt äldre har hon kanske rent av en tredjedel av livet kvar. Då är det viktigt att göra någonting bra av det.
Det hindrar så klart inte att Lilian pratat existentiellt även med kvinnor i 30-40-årsåldern. Kärnfrågan har varit att vara sann mot sig själv och hur samhällsnormen kan spela in för hur livet blir.
– I den åldern har många skaffat familj, utbildat sig och även hunnit skilja sig. Varför blev det så? Var det för att normen säger att det ska bildas familj tidigt? Och den har vi kanske alla inom oss, det där med villa och vovve, men det handlar om att vara, våga vara, sann mot sig själv.
Vilket för kvinnor i och för sig är enklare i dag än för, säg, 50 år sedan?
– Absolut, så är det. När jag var 15 skulle man träffa den rätte, sedan var det inte mer med det, inte mycket svängrum. Tack och lov har det ändrats.
Du själv då, reflekterar du över ditt liv?
– Det har jag nog alltid gjort, tänkt bakåt. Varför fick mina bröder tennisracketar men inte jag. En mängd sådana småsaker som gjort att jag blivit den jag är.
Under våren drar alltså nya samtalsgrupper igång. De som genomförts har inneburit att deltagare fått nya bestående vänner, andra har skrivit ner sina liv och fört vidare till kommande generationer.
Även Lilian själv har bjudits in till återträffar.
– Det borde finnas sådana här samtalsgrupper överallt, i vartenda församlingshem, äldreboende, servicehus och pensionärsförening.
Och kanske även bland de som är betydligt yngre än så?
– Ja, varför inte. Det är aldrig för tidigt att reflektera och göra något bra at sitt liv.
Livsnära samtal är ett samarbete mellan Sociala Missionen, Equmeniakyrkan (vilket Vårdklockans kyrka tillhör) och studieförbundet Bilda.