Havet ryter medan vågorna slår hårt mot land. Lou Åberg får kämpa i vinden för att hålla balansen – att prata går inte och vi sätter oss i lä och värme, för att hon ska kunna ta oss med till dramat som kunde ha kostat henne och bästa kompisen Helena af Klercker livet.
– Vi var 19 år och på mina föräldrars lantställe på Väddö. Det var november och kallt, och vi hade smitit från våra jobb som dagisfröknar, säger hon och berättar hur de packat linsgryta och kaffe innan de tog roddbåten ut för en tur på viken.
Där ökade vinden och den mysiga utflykten skulle förbytas till en två dygn lång skräckupplevelse.
Lou Åberg berättar hur mörkret la sig och hur en fiskebåt passerade helt nära, men bara gav de två nödställda en vinkning och fortsatte mot land.
– Då började paniken sätta in och vi fattade att det var illa, säger hon och tar oss med till de upplevelser som skakade både dem själva och försvaret och blev till riksnyheter:
– Mitt i natten ser jag siluetten av en ubåt glida förbi. Nu har jag fått läsa den hemligstämplade rapporten från Försvarsmaktens intervju med mig, där berättar jag också att jag hörde ett motorljud och såg två sken av en röd och en grön lampa på ubåten.
Obehaget växte i den lilla båten som drev vidare ut på Ålands hav.
– Plötsligt ser vi väldigt nära oss en mörk svart farkost och en stege på en plattform. De tände starka lampor mot oss, vi ville bara bli räddade, men när ubåten försvann började vi gråta. Vi var två tonåringar som ville leva och inte dö, säger Lou Åberg och ryser över de känslor som minnena fortfarande väcker.
Ett dygn efter att tjejerna gett sig av slog Lous föräldrar larm, och en massiv räddningsinsats drogs igång – något som de två nödställda inte hade en aning om.
– Vid lunchtid på söndagen såg vi en båt i fjärran som vände och styrde rakt mot oss. När den kom nära såg vi hammaren och skäran, och att det var ett sovjetiskt handelsfartyg, säger hon och berättar hur en mindre båt sjösattes och hämtade dem.
Ombord fick de två nedkylda ett varmt bad och blev väl omhändertagna.
– Vi fick ett stort glas vodka och piroger, och en spruta i skinkan med något som vi inte visste vad det var, säger Lou Åberg och berättar att de båda sedan somnade.
En svensk röst väckte dem. Då var Kustbevakningen ombord.
– Det hade tagit tre timmar innan det sovjetiska handelsfartyget slagit larm. Först hade de ändrat kurs och kört rakt emot oss in på svenskt vatten, och sedan tillbaka ut igen och väntat med att larma. Hur kunde de veta var vi var? frågar sig Lou Åberg.
Via hamnen på Singö blev det transport till Södersjukhuset för kontroll. Dramat var nu en riksnyhet på alla löpsedlar.
– "Flickor räddade på Ålands hav". Vi var på förstasidorna, men bestämde oss för att inte prata om ubåten annat än i förhören med Försvarsmakten, säger Lou Åberg och berättar hur de hämtades till en hemlig anläggning på Muskö.
Kalla kriget rådde och rapporten om flickornas iakttagelser hemligstämplades. Först för tre år sedan blev den offentlig. Kvällstidningar, Dagens Nyheter och tv-programmet Skavlan slogs då om att få intervjuer med Lou Åberg och Helena af Klercker.
De fick också en hel del kritik, med beskyllningar om de hittat på sina iakttagelser av en ubåt på svenskt vatten.
– Vi har fått mycket bekräftelse av militären, de ifrågasätter inte det vi såg. I den hemligstämplade rapporten står att det inte går att utesluta att det var en undervattensfarkost vi såg, säger Lou Åberg.
I åtta år har Helena af Klercker jobbat med den dokumentär i tre delar som har premiär på TV4 Play på juldagen, och sänds på TV4 och Cmore i januari.
– Hon har träffat militärer i Ryssland och för nio år sedan träffade vi kaptenen på handelsfartyget som räddade oss, han kom till Sverige för att träffa oss, säger Lou Åberg.
Att göra dokumentären har varit ett sätt att hantera det trauma som fortfarande finns i dem. För Lou Åberg har yoga blivit ett verktyg för att leva.
– Yogan räddade mig. Den är stresshantering och ger tillgång till djupa känslor, säger hon och berättar att hon sedan två år driver yogastudio i Visby tillsammans med kollegan och yogaläraren Maria Eriksdotter.
En kris kan leda till utveckling – ofta finns en väg ut ur även det tuffaste, menar Lou Åberg:
– Jag hade dödsångest, men var tacksam att leva. Tacksamheten blev större än rädslan.