Magnus Snygg, poeten som breder ut sina vingar för att lyfta mot skönheten och då också vara beredd att betala med smärta. En gång flydde han till Gotland, sedan dess har han byggt ett ”hemma” här.
DU&JAG
Vi går ner till vattnet efter intervjun. Havet. Östersjön. Februarivågorna väser in med sitt stillsamma skum.
Tidigare har vi suttit i Magnus arbetsrum på Almedalsbiblioteket. Kanske är han i sammanhanget mest känd som bokbussbibliotekarie, vilket han var i 20 år, men numera är han istället ansvarig för gotlandica-avdelningen.
Många är böckerna som handlar om det gotländska arvet, störst lokalt bestånd i landet i förhållande till antalet invånare.
Vi har pratat om poesin, den han skriver och den han är, och om den ställtid som krävs för att fungera som människa.
…men nu går vi ner till vattnet. Långt där ute möts havet och himlen och Magnus säger att ”jag har så långa armar, jag är som en albatross”.
”Jamen var en albatross då” säger jag och låter kameran rassla.
Havet och himlen, dessa källor till meditation. Att se på molnen där uppe från en sommarstrand, att se vågorna bryta under en promenad längs kusten. Ro, vila.
Under tre års tid har Magnus från sin lägenhet på tredje våningen med utsikt över horisonten fotograferat himlen, samma vinkel varje gång, och publicerat bilderna på Facebook; ”Himlen är aldrig densamma”.
– Häromdagen lade jag ut bild nummer 170. Varför? För att också himlen är poesi, kanske. Och det märkliga i att om vi går tillbaka tusentals år stod människor sannolikt även då och fascinerades av molnen och färgerna.
Och havet. Havet, och himlen också, finns tydligt närvarande i hans senaste, tredje, diktsamling ”Rauk”, utgiven 2022.
Första dikten:
Havet.
Havet och vinden.
Havet och vinden och solen och tiden
som strävar
och ön som blundar och drömmer
om ett evigt bortom – medan den
sjunker.
Magnus Snyggs senaste diktsamling ”Rauk” gavs ut 2022 och fick fina recensioner.
Det här intervjun är berättelsen om en människa, en av alla människor, en del av en människa, om poeten. För, som han säger:
– Jag är inte poet bara för att jag skriver poesi och har publicerat mig i den genren, det handlar snarare om ett förhållningssätt till livet, att hela tiden söka skönheten i det vi har inom oss och runt omkring oss.
Det är så han formulerar betydelsen av att vara poet; sökandet efter skönhet. Men då krävs också att vara beredd att betala priset med smärta ty allt som är skönt kan när som helst slås i spillror. Så är tingens ordning.
Magnus är född och uppvuxen i Rydboholm strax söder om Borås, mot Kinna till. Där startade 1834 Sveriges första mekaniserade textilindustri vilket kom att prägla bygden i 150 år.
”Alla” hade någon i familjen som var knuten till Rydboholmsbolaget och fabriken belägen vid Viskans strand var samhällets hjärta.
En bruksmiljö där Magnus ägnade sig åt att läsa böcker och träna löpning. Han var en hygglig medeldistansare och for i Rydboholms SK:s linne runt på tävlingar i södra Sverige.
Desto bättre var pappa Gunnar som i sin ungdom hade världsnamnet Dan Waern emot sig men var tiondelar från att kvala in på 1500 meter till OS i Rom 1960.
– Jag upplevde mig alltid som lite udda. När andra började testa gränser ägnade jag mig åt skolarbete, löpning plus att jag skrev en del för byrålådan. Jag höll mig mycket för mig själv.
Vågorna, vinden, himlen, havet, allt är en källa till dikten.
Magnus flyttade till Borås sedan och så småningom, när han var 25, till Skurup i Skåne och dess skrivarlinje och han säger, där vi sitter i hans arbetsrum, att det var ”underbart”.
Ingen där hade någon förutfattad mening, ingen hade någon historia om någon. Plus att alla var där av samma anledning – att skriva.
Han lättade det året, flög på sina albatrossvingar…
…för att sedan återvända till hemtrakterna och vingbruten sjunka tillbaka till samma plats där han en gång varit. Inom sig var han en annan, omgivningen såg samma person som en gång givit sig av.
Så han bytte åter miljö, gav sig av till Stockholm, tidigt 90-tal, tillgång till kulturlivet, trängre på gatorna och mer folk men betydligt mer plats för den han ville vara och var, är.
Ytterligare en skrivarkurs, Biskops-Arnö, vi skissar lite här, frilansskrivande och recenserande för Borås Tidning innan han 1999, i samband med att han pluggat klart till bibliotekarie, flydde till Gotland.
Ja, flydde. Han säger det så. Drabbad av sorg tvingades han fly för att hantera smärtan.
– Jag var i ett förhållande och blev lämnad, det var under bibliotekariestudierna, och jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Ville inte bo i Uppsala, inte i Stockholm, där fanns ju hon, inte Borås. Samtidigt såg jag annonsen om bokbussen på Gotland, fick tjänsten och flyttade hit.
Med vattnet som buffert kunde han bearbeta den tärande och slukande sorgen, slicka såren och även utöva en viss självrannsakan för att sedan långsamt börja bygga något nytt.
Och här är han nu, 24 år senare, två döttrar på väg att växa upp och även ett äktenskap bakom sig.
– Det är inte svårt att se att det är här jag kommer att bli kvar. Jag har kunnat göra Visby och Gotland till mitt, det gick aldrig med Uppsala och Stockholm. Det här är min plats nu.
Himlen är aldrig densamma. Magnus Snygg har publicerat drygt 170 himlar tagna från sitt fönster på tredje våningen. För himlen är också poesi.
Dock finns det ett väldigt kärt ”hemma” för honom, en yta om 200 gånger 100 meter längs Viskan. Där växte han upp, där låg bruket, där låg Ica-butiken och där bodde hans bästa kompis under uppväxten.
Rydboholm, hjärtats trakt.
Familjen har lämnat, mor och far och två bröder bor i Borås men Magnus tar sig gärna till ursprunget när han hälsar på i hembygden.
– Det är viktigt för mig att komma dit. Så mycket försvann när bruket lades ner i tidigt 80-tal. Posten, biblioteket, affären och folk började flytta därifrån. Nu är det som ett spöksamhälle för mig, fabriksbyggnaderna är K-märkta och tomma, de som en gång var så fulla av liv.
I dag finns en enda människa kvar av dem Magnus hade i sitt liv när han bodde på orten. Hon är dryga 90. Övriga har givit sig av.
Men trots det är det platsen ur vilken han är sprungen och som är en stor del i hur allting blev.
Han har skrivit om det, hans andra diktbok ”Vilan, ljuset och tillhörigheten” tar avstamp där och i den erfarenheten, om den svårfångade upplevelsen av när något gått förlorat.
Någon som också betytt mycket är morfar. Han hette Olle och hade elva syskon. Vid sidan om jobbet var de fyra bröder som ofta satte sig tillsammans och diskuterade litteratur. Via honom fick Magnus det som än i dag är hans största läsupplevelse:
– Han fick mig att läsa ”Greven av Monte Cristo” när jag var tolv, det var något enormt, en hel värld som öppnade sig.
Sedan dess har han läst och efter de första dikterna för byrålådan har Magnus livet igenom fortsatt att skriva. Först en sväng genom Lundell-land – ”alla” skulle vid den tiden skriva sin egen ”Jack” – innan han med tiden hittade sitt eget språk.
DU&JAG; Magnus Snygg.
När han skriver går det inte särskilt fort. Det går för övrigt inte särskilt fort när han gör någonting alls, faktiskt. I själva verket är han tämligen långsam.
Eller som han själv uttrycker det:
– Jag har ganska lång ställtid för att komma i fas med mig själv.
Hur menar du då?
– När det gäller skrivandet…det kan ta tid. Nej, det tar tid. Jag kan gå och tänka på ett ord, en mening, en strof, bearbeta dem inom mig. Skriver ett ord, sedan kanske ett till. Sedan jag gav ut ”Rauk” har jag inte skrivit ett skit.
Det har som en förklaring att han arbetar heltid och aldrig har livnärt sig på skrivandet. ”Och så är jag lite lat också, skjuter gärna saker framför mig” som han tillägger.
Men även i livet i stort är sävligheten något han måste förhålla sig till:
– Jag behöver tid för återhämtning. Efter en dag på jobbet, till exempel, behöver jag vila för att processa den information jag tagit in under dagen.
De veckor han har döttrarna går deras behov i första hand, men under ensamveckorna låter han egen- och ensamtiden få utlopp. Tystnad och tid för tankar, inte för många intryck som stör.
– Jag följer fotboll på text-tv, Liverpool – United 1–0. En halvtimme senare är det 2–0 men inget annat har hänt på skärmen, det är lagom tempo för mig, skrattar han.
Men i dagens samhälle går allt så fort, känner du dig som en turist i tillvaron?
– Jo, det kan man säga. Men inte vilsen. Snarare förvånad över att det inte finns fler som är lika långsamma som jag.
Han är lite skygg, säger han. Trivs i sitt eget sällskap och har inga större behov av socialt umgänge. En ensling, precis som jag själv, som skriver det här.
Långsamheten underlättar dock hans skrivande, texterna får lov att växa fram med tiden. Orden på var sida är få.
Så här skrev GT:s litteraturrecensent Håkan Anderson om ”Rauk”, formulerat som ett brev till författaren:
” Med få ord ökar varje ords specifika vikt. Det du skrivit är så långt från pratighet man kan komma. Ett språkligt reningsbad”.
Till skillnad från det jag håller på med, Magnus.
– Ja, men det är olika uttryck. Jag tycker om att bygga långsamt. ”Vilan, ljuset och tillhörigheten” skrevs till exempel under en tioårsperiod, ”Rauk” höll jag på med i tre år och är väldigt tacksam att förlaget Eddy ville ge ut den.
Så här är han nu, en västgöte i Visby, accenten kvar men med Gotland som plats rotad i hjärtat. Döttrarna är på väg att växa upp, genom fönstret mot väster kommer hela himlen till honom, något enstaka ord fäster emellanåt på papper och överallt ser han skönheten.
Så är det att vara poet. Skönheten och smärtan.
– Jag går mot 60, det mesta i livet är efteråt, så är det. Men jag stortrivs med min tjänst, jag menar, gotlandicabibliotekarie…det var ju ouppnåeligt!
Och, säger han: Man ska aldrig säga aldrig.
Varför ska man inte det?
– Det har jag lärt mig, vad som helst kan hända, bara man inte stressar i väg. Och det är ingen risk, skrattar han.
Magnus Snygg är gotlandica-bibliotekarie med arbetsrum på Almedalsbiblioteket.
Till sist, ytterligare en strof ur ”Rauk”, texter om och sprungna ur långsamheten:
Vi böjer oss inte, vi vänder oss
in,
fårade av nordanvind, ljus
och den enträgna värdighet
som format oss genom sekel.
Oändligt långsamt söker vi oss ut
ur stenens arv – himlastormande
stumma.