DU&JAG
Kanske känner du igen henne, du som har åldern inne. I det sena 90-talet var Malin från Alva, som då hette Petersson, hetast av de heta.
Från en dag till nästa slog hon igenom i tv-rutan som programpresentatör i SVT, det som kallades ”hallåa”, och var sedan ”överallt”; löpsedlar, förstasidor, skvallerspalter.
Hon var bara 22 och totalt oförberedd.
– Ja, Gud, det bara small till, som hon säger.
Kändisfester och röda mattor, intervjuer och reportage, högt rankad på ”sexigast”-listor och medverkan i det ena tv-programmet efter det andra; Jeopardy, Fångarna på fortet, På spåret, Blåsningen.
För att inte tala om alla som stirrade på henne när hon gick genom staden Stockholm.
Obekvämt, verkligen, för en jordnära tjej från Gotland. Det var ju inte dit hon ville, till offentligheten.
Vi ska återvända till den kaotiska tiden i den här intervjun.
Gotland noterade under hösten över 60 000 boende på ön, vilket länge varit ett av Region Gotlands uttalade mål. Malin är en av alla människor som bättrat på statistiken. Efter så många år är hon åter på hemön.
Lägenheten i Visby innerstad, två år sedan familjen flyttade in. Där utanför löper Adelsgatan, folktom en tisdagsförmiddag om hösten.
Annat var det i London, i Luxemburg och i Singapore där hon senast bodde med barn och man, Fredrik från Göteborg som hon mötte i New York för 20 år sedan.
Sex miljoner människor på en yta som Sudrets, skyskrapor, puls, hetta.
Sommaren 2018 återvände Malin till sin hemö, den hon första gången lämnade när hon var 16 för att gå Södra Latin och sedan på riktigt fyra år senare då hon verkligen bosatte sig i Stockholm.
Hon var dryga 20 och hade planen klar; vid 25 skulle hon ha bott ett år i New York, ett år i Paris, lärt sig flytande franska, tagit universitetsexamen och skaffat man och barn.
Ja, ni förstår tempot i tanken. Inga hinder alls.
Det blev inte riktigt så.
Malin växte upp i Alva och ville tidigt se sig omkring. Första turen gick till Hemse när hon var fem. Några kilometer bara men nog så långt för en liten tös som rymt till fots.
I dag betyder Alva minnen från en fin barndom, än mer som plats betyder Burgsvik. ”Där finns mitt hjärta” som hon säger.
– Släkten på mammas sida kommer därifrån, jag fick en egen friggebod där när jag var liten och nu äger vi ett hus. Det har varit en viktig förankring under åren utomlands.
Inte minst för barnen, menar hon. De som nu är 12 och 14, båda födda i Luxemburg. Burgsvik har varit deras svenska nav, där hänger deras regnjackor, där står deras stövlar, ja, faktiskt hela familjens stövelpark.
Där finns tryggheten, där är det som det alltid varit i en i övrigt föränderlig tid.
– När jag kommer till Fidekorset och Burgsviken breder ut sig, då lägger sig lugnet, så viktig är den platsen för mig.
Hon är klädd i svart på bilderna till den här intervjun. Det är ett misstag, det bara blev så, hennes enda svarta jacka. Våga vägra svart är hennes motto. Under vintern ser hela Sverige ut som en begravning, tycker hon.
Vi ska ut i världen, men ger oss först in i de overkliga åren som "kändis".
Malin jobbade på Radio Gotland, var speaker i Hemse ishall, på Visby-travet, på Bysarnas speedway, det var de sena tonåren…tills Gotland började kännas lite trångt och hon tog båten över havet.
Med iver och benhård vilja – vi skissar lite här – tog hon sig 1994 in på SVT-drama och blev där dramatikern Lars Noréns manusassistent. Norén, hennes stora idol; träffsäkra dialoger, goda skratt som fastnar i halsen.
På ett parallellt sidospår hamnade hon via flera auditions och en gedigen utbildning alltså som programpresentatör i Sveriges television. Hon hade tipsats om jobbet, tänkte ”varför inte?”.
Fylld av frågor var hon inför debuten i rutan i juni 1996 då hon berättade om program som ”Centralen” och ”Ubåten – havsdjupets härskare”.
Svaren var lugnande, ungefär: Det är ingen fara, om någon känner igen dig tror de att de sett dig i affären, inte mer än så.
Precis så blev det…inte.
Hon briserade verkligen som en bomb, hon kom till oss i vardagsrummen med sin mjuka gotländska accent. Bland televisionens hallåor hade ingen haft samma genomslag sedan Anita och Televinken på 60-talet.
Vi dricker kaffe, labradoodlevalpen Miss Ellie tuggar på en tyghund.
Det har gått 25 år och på sätt och vis är det, säger Malin, som att prata om någon annan.
På ett sätt var det rätt kul, ändå, säger hon. Ung var hon, nyfiken:
– Att stå på Bindefelds lista, gå på premiärer, det var så overkligt. Men samtidigt är det rätt sjukt. Jag fick byta telefonnummer hela tiden, gubbar ringde och flåsade, journalister ringde när som helst, mitt i natten ibland, och frågade om allt. ”Vilken häst vinner på Solvalla i morgon?”, ja, inte vet jag!
Vilken var största förändringen i livet, minns du?
– Att alla stirrade, det var det första. På gatan, i affären…jag har aldrig gillat att vara iakttagen, jag hade aldrig sökt det där. Jag upplevde det ganska obehagligt, faktiskt.
Hur då?
– Du vet, jag hamnade i Expressens skvallerspalt eller i Hänt Extra, någon hade sett mig någonstans. Jag kände mig påpassad. Tack och lov var det före mobilkamerornas tid, de som går igenom det där i dag…det måste vara hemskt.
Vad gjorde det med dig som person, den här tiden?
– Jag blev nog lite rädd, det gick så fort. Hela tiden speedad, stressad, jag tappade bort mig själv lite. Vem umgås jag med? Vem kan jag lita på? Alla sådana funderingar.
Som väl är, säger hon, hade hon hela tiden jobbet på SVT drama som bas. Även om det också genererade en del stress kunde hon där jorda, ta skydd för det ytliga och arbeta med språk och text, det som var och är hennes passion.
Också hennes egen lokaltidning, GT, hängde så klart på. Jag själv, inte minst. Det blev ett många intervjuer under de där åren.
Från intervjun publicerad 6 juni 1997 hämtar vi följande stycke. Då hade hon just lämnat SVT för att istället bli programledare i Kanal 5-satsningen ”Stjärna mot stjärna”, vilken spelades in i Herrvik.
Blir det mycket autografskrivande?
– En del. Inte så att folk stannar en på stan, men på olika tillställningar kan det hända. Då är människor mer modiga. Det känns fortfarande konstigt, jag blir nästan röd i ansiktet.
Att komma till tv, var det din dröm?
– Nej, jag har aldrig drömt om att synas och höras. När jag var liten ville jag äga en internationell hotellkedja med hotell i varje land så man hade någonstans att bo.
Kommer det att bli så en dag?
– Jag får väl samla ihop lite kapital först.
Om du på morgonen ska till affären, bryr du dig om hur du ser ut då?
– Jag tänker på det, men låter det inte styra mig. Jag kan hejda mig och tänka, nej, det här var inte vidare snyggt, men jag går ut ändå.
Är det kul att vara igenkänd?
– Om man är på gott humör är det kul. Och så länge folk är snälla. Det har de varit än så länge, ingen har kastat tomater på mig. Men känner man sig på dåligt humör är det jobbigt om folk tittar.
Vad vill du med ditt tv-liv?
– Ha kul. Göra det som är roligt just nu, inte fastna i något. Jag vill gå vidare, ha roligt.
Hur blir du mottagen på Gotland?
– Positivt. De tycker det är kul att en ny socken (Alva) kommer fram, förut har det bara varit När-töiserna.
Är det många som rycker i dig?
– Ja. Men jag tackar nej till mycket. Jag väljer de intervjuer jag vill göra, annars blir man alldeles splittrad.
De märkligaste förslagen?
– Någon ville jag skulle diskutera manligt och kvinnligt med Hans Holmér i ett tv-program, en tidning ville att jag skulle testa kaffebryggare och så fick jag förfrågan om att vara Whitney Houston i ett karaoke-program i tv.
Det där var alltså 1997, nu tillbaka till nuet, men alltjämt blickandes bakåt.
För förslagen var långt fler än så. Malin tänker att hon så klart borde fått hjälp med en agent, någon som sållade bland alla förfrågningar.
– Jag fick ta allt, det ringde hela tiden om allt möjligt.
Slitz och Café ville ha henne att krypa på alla fyra iförd leopardteddy. Hon avböjde bestämt. Sådana bilder finns inte. Som väl är, tänker hon i dag.
Att vinna ”På spåret” tillsammans med skådespelaren Peter Harryson var kul, att säga nej, nej, nej till ”Fångarna på fortet” men till slut övertalas inte lika roligt, inte heller att bli utelåst på en balkong tillsammans med en naken karl i Lennart Swahn-klassikern ”Blåsningen”.
Men så där var de, de där åren. Ett vansinnigt tempo.
Till slut blev det för mycket. Hon saknade sig själv, den Malin hon egentligen är.
Så hon gav sig av till New York.
Det blev ett avstamp mot resten av livet, det liv hon lever i dag.
Han heter Fredrik Lager, han bodde för tillfället i London men var i The Big Apple på en blixtvisit, och då slog blixten alltså ned. På en fest, av en slump.
– Ja, säger Malin. Det var för stort för att inte ta på allvar.
Fyra år senare, i juni 2004, gifte de sig i Öja kyrka, Malin från Alva, Fredrik från Göteborg.
Det är som om det vore en uträknad plan, det som kom att bli: Sex år i London, sex år i Luxemburg, sex år i Singapore. Men så var det inte. Fredrik arbetar på bank, hans tjänster har styrt var de hamnat.
Malin har varit medföljare, om än långt ifrån lyxhustru.
Hon har utbildat sig i lingvistik, tagit hand om barnen som alltså kom till världen i Luxemburg, jobbat på Svenska skolan och senast, i Singapore, som skribent för en tidning för utlandssvenskar; Swea Magazine.
Aldrig skulle hon återvända till Sverige, inte mer än sommarveckorna på Gotland, då familjen under regniga dagar fick tillfälle att gå i sina stövlar.
Så tänkte hon, så sade hon till alla som frågade.
Men så började den där klockan ticka, som ett biologiskt ur, närmast.
– Det är jag som är ute och reser, här hemma är allt som vanligt, så hade jag alltid tänkt. Tills jag insåg att det inte alls är så, det förändras här hemma också och jag måste ta vara på det jag har medan det finns tid.
Hur menar du?
– Mina föräldrar blivit 18 år äldre, släktingar har gått bort, jag har missat en hel massa, födelsedagar, begravningar…jag kände att ”jag vill hem, nu är det dags”. Och Fredrik flyttade gladeligen med, även om han för närvarande jobbar i Stockholm.
Sommaren 2018 återvände Malin till Sverige efter den sorgeprocess det innebar att säga goodbye till Singapore, för hon trivdes verkligen där.
Vänner och bekanta – vänskap som hu hålls vid liv via sociala medier – jobb, bra skola, tropiskt strandliv, lägenhet på 29:e våningen, utsikt över Malackasundet ända till Indonesien, där såg hon lamporna tändas när det blev kväll.
Det har inte varit helt enkelt att landa i det gotländska, det är ingen självklarhet att komma hem.
Visby lever mer i dag är när hon gav sig av, det är hennes känsla. Mycket är öppet, mat går att få från hela världen. Men hon upplever en avvaktande stämning.
– Jag läste en artikel i GT där invandrare sa att det är svårt att komma in i det gotländska samhället, kanske är det för att vi har svårt med språket, sade de. Jag tänkte, nej, det är inte språket, det är inte enkelt att ta plats här, inte som hemvändare heller.
Det är lite svårt att prata om, säger hon. Som att hon skäms, att det är hon som saknar förmågan.
– ”Vad kul att du flyttat hem igen” säger en del…och så stannar det vid det. Jaha, kul…och så går jag hem till lägenheten. Utomlands fick vi svenska vänner på en gång.
Det är inte samma plats hon återkommit till som den hon lämnade, det är hon så klart medveten om. Många har flyttat från ön, bara en nära vän finns kvar från förr. Och vem är hon själv? Den hon var eller den hon blivit?
Men hon ångrar sig inte, säger hon. Inte en sekund.
Ingen vet något om framtiden, men…är Gotland din och er framtid?
– Nu bryter vi statistiken, sa vi till varandra, så att det inte blir sex år här också. Tanken är att vi ska bo här på riktigt. Jag vågar knappt prata om sådant, men ja, det finns nog en framtid här.
Hon har landat nu, säger hon. Det har tagit tid. Hon har fortsatt skriva för Swea Magazine och har nu som mål att ta plats i någon röstagentur, kanske för att läsa in ljudböcker.
Ansiktet tänker hon inte låna ut, den tiden är över.
Känner folk fortfarande igen dig från de där tv-åren?
– Nej, inte som förr. Jag minns när jag flyttade till New York, jag gick med cd-freestyle och sjöng med i Eva Dahlgrens låtar så högt jag kunde, ingen brydde sig. Efter de där kaotiska åren…det var så befriande!