"Man har buntat ihop alla i en salig röra"

Frida Grytting, Lina Jakobsson och Lotta Jonsson arbetar inom demensvården.
De gör det klart omgående att de älskar sitt yrkesval att arbete med dementa.
Och det är tydligt. Det råder det ingen som helst tvekan om.

Fått nog
Men nu har de fått nog över hur hela demensvården utvecklat sig.
De slår näven i bordet.
- Vi har gått på utbildningar och fina seminarier där det förklaras hur viktigt det är med lugn och ro om man har en demenssjukdom. Trygghet, lugn och ro är a och o. Men numera är det allt annat än lugn och ro på kommunens demens- och äldreboenden, säger de.
De jobbar tillsammans på ett demenshem.
De säger att de egentligen har "världens bästa arbete och arbetsplats". Det är de tydliga med.
- När jag började jobba med det här var jag stolt. Jag ville visa alla var jag jobbade. Nu har jag inte alls samma känsla längre, säger Frida Grytting.
Vad är det då som har hänt. Jo, för några år sedan började den så kallade "kvarboendeprincipen" gälla även för personer som bor på hem. I korthet innebär det att om man väl har hamnat på ett äldreboende, blir man kvar där. Oavsett vilken sjukdomsbild man har eller hur den utvecklas så blir man kvar.
- Vår arbetsplats var från början ett boende för människor med en lättare demens. Vi kunde åka på spontana utflykter, hålla på med minnesträning och en massa aktiviteter som var specialiserade för de som bodde här.
Nu är det ett minne blott.

Man blir sjuk
För i och med den nya kvarboendeprincipen bor det människor med olika typer av diagnoser, dubbeldiagnoser och sjukdomsbilder på ett och samma demensboende.
- Man har buntat ihop alla i salig röra. Psykiskt sjuka bor med personer som är djupt dementa och personer som bara har en lättare demens, säger Lotta Jonsson.
- Är man inte speciellt sjuk när man kommer till ett demensboende, så blir man. Vi har personer som måste få lyckopiller, eller lugnande, för att de inte kan bo kvar annars. De blir ännu sjukare och deprimerade av det här. Så illa är det. Det här är verkligheten.
De berättar att verkligheten numera är att människor på demensboende som bara har en lätt demens kan bo med människor som klär av sig nakna i allrum, kissar och bajsar på golv, skriker eller är aggressiva.
- Den här situationen är inte bra för någon. Allra minst de boende. Det är katatrof, säger Frida Gyttbring.

Räcker inte till
Lina, Lotta och Frida berättar om att tiden numera inte räcker till.
Hur de tvingas skära ner på saker som minnesträning och spontana aktiviteter eftersom personerna på ett boende kräver helt olika saker och uppmärksamhet.
- För de här människornas bästa måste det bli en förändring. Man ska inte placeras i fack, det är inte det vi vill. Men man måste se till individen, inte bara att det är en dement människa. Det ligger så mycket mer bakom än så.

Göra en uppföljning
De tre är berättar att deras oro och frustration sträcker sig över hela yrkeskåren.
- Vi jobbar med människor och de måste behandlas som sådana. Vi önskar att kommunen kunde göra en uppföljning, se hur illa det har blivit, säger de tre.
- Någon av politikerna har väl ändå en anhörig som är på ett demensboende, som kan se hur det ser ut där numera?

"Man har buntat ihop alla i en salig röra"

De är frustrerade, ledsna och besvikna.Numera slutar arbetsdagarna på demensboendet med en klump i magen över hela situationen.- Vi älskar våra jobb, men det var inte det här vi valde att jobba med.